JAN-OLOF SANDGREN: Inrätta en minnesdag för svenska krigshjältar 

Att säga att det pågår ett inbördeskrig i Sverige är möjligtvis en överdrift. Men skottlossningar, bombdetonationer och ibland rena avrättningar i offentliga miljöer är så vanliga att det tillhör det normala nyhetsflödet. Få människor (som jag talat med) förnekar att detta beklagansvärda tillstånd har ett samband med: 

  1. Ett politiskt styre som under 30 år tillåtit extremt hög invandring från länder präglade av krig, korruption, klanstrukturer och i många fall fientlighet mot västerländska värderingar. 
  1. Ett rättssystem som antagligen är det liberalaste i världen. Och många gånger ställer sig på gärningsmännens sida. 

Det går säkert att hitta fler förklaringar. Men dessa två faktorer räcker långt för att förklara varför det uppstått en särskilt gynnsam jordmån i Sverige för våld och kriminalitet, jämfört med våra grannländer. Till och med ukrainska flyktingar som kommer hit chockeras över otryggheten för kvinnor och barn. 

Krig eller inte, så skapar krigsliknande situationer inte bara offer utan också hjältar. Människor som utan att tveka riskerar livet för att skydda sina medmänniskor. Individer som handlar när situationen så kräver, och även om de själva råkar illa ut tjänar som inspiration för andra. Därför är det viktigt att komma ihåg dem. 

Jag hade inte tidigare hört talas om Fredrik Andersson, fast vi var engagerade i samma parti (Medborgerlig Samling) hade ett par gemensamma bekanta och jobbade i gymvärlden. Men hans tragiska död – när han under ett träningspass sköts i huvudet efter att ha försökt brotta ner en beväpnad man som hotade gymets besökare – sände stötvågor av känslor. Inte bara genom min kropp, utan stora delar av nationen. 

Jag kan erinra mig flera händelser de senaste åren som sänt liknande stötvågor, för att sen läggas till handlingarna när nyhetsvärdet avklingat. Jag tänker till exempel på: 

Kjäll Gustafsson. 57-årig företagare och trebarnsfar från Halland, som dödades efter att ha försökt avstyra ett rånförsök mot en restaurang i Gislaved 14 december 2019. 

Tommy Lindh. 19-årig student, som 10 maj 2020 knivmördades under en fest i Härnösand efter att ha hamnat i bråk med en afrikan som precis våldtagit hans tjejkompis. Sympatiyttringar för Tommy uppfattades länge som uttryck för rasism och högerextremism. 

Andreas Danman. 33-årig polis, som 30 juni 2021 mejades ner med automatvapen i stadsdelen Biskopsgården i Göteborg. Ett område där han älskade att jobba som närpolis och var djupt uppskattad bland de boende.      

Lars Vilks. 75-årig konstnär, som blev känd för att konsekvent försvara yttrandefriheten och många år levde under dödshot efter att ha ritat en teckning av Mohammed. Dog 3 oktober 2021 i en bilkrasch som sannolikt var ett attentat. 

Vore det inte en god idé att etablera en minnesdag för ”Svenska krigshjältar”, till att börja med på sociala medier? Där ”svenska” innebär att man offrat sig för Sverige, inte att man nödvändigtvis är renrasig nordbo. Jag använder ordet ”krigshjältar” (istället för bara hjältar) eftersom hjältebegreppet devalverats och idag kan betyda allt möjligt. Som att skänka datorer åt ekonomiskt utsatta eller lära en klasskompis att simma. I och för sig utmärkta handlingar, men fyller de verkligen kriterierna för hjältedåd?  

”Svenska hjältar” är en TV-gala som sedan 2007 lyfter fram hjältedåd i vardagen, i ett koncept som liknar Melodifestivalen. I juryn sitter bland andra ärkebiskop Antje Jackelén och överbefälhavare Micael Bydén (lustigt nog tillsammans med fyra komiker). Jag vill inte förringa de säkert mycket fina människor programmet uppmärksammar, men tror ingen av hjältarna jag räknade upp skulle bli nominerad. Man föredrar hjältedåd som slutar lyckligt, och framför allt inte gräver för djupt i kontroversiella ämnen.  

Någon kan tycka att ”krigshjältar” låter onödigt aggressivt i en värld som behöver mera kärlek. Men krigsretoriken är redan väl etablerad i politiken, och används varje gång regeringen vill övertyga oss om att man menar allvar. Vi kommer säkert att få höra fler krigsförklaringar riktade mot gängen, droghandeln och den organiserade brottsligheten, när det drar ihop sig till val i september. Innan man återgår till att satsa på korvgrillning och dialogpoliser. 

Så om till och med myndigheterna erkänner att det föreligger ett krig, borde vi inte ägna en stund åt att minnas dem som stupat? En lämplig dag vore den 28 mars, då Fredrik Andersson lämnade oss efter att ha utkämpat sin sista strid.   

Jan-Olof Sandgren