BITTE ASSARMO: Den skruvade feminismen dödar polisthrillern

Åter har jag tittat på en brittisk thrillerserie som får mig att fundera över sakernas tillstånd. Och då menar jag inte på grund av den onda bråda död som är huvudingrediensen – utan på grund av hur seriens kvinnor gestaltas. Det är helt uppenbart att den skruvade feminismen håller på att ta död på thrillern, som på så mycket annat.

Just den här serien heter The Bay och streamar på Cmore. Den som vill se den gör klokt i att sluta läsa här, eftersom jag avslöjar det mesta av handlingen i texten.

The Bay sätter fokus på Family Liaison Officers, alltså polisutredare som jobbar nära familjen vid grova brott, som exempelvis mord. Även i Sverige finns numera sådana poliser, här kallas de FLO-utredare och om man får tro polisens hemsida sätts funktionen in främst vid skjutningar och liknande brottslighet. (Mitt cyniska jag gissar att det anses viktigare med stöd till kriminellt belastade familjer än till deras brottsoffer men jag kan förstås ha fel.)

FLO-utredaren i The Bay (i de två första säsongerna, i den tredje har hon ersatts av en något mindre enerverande figur) är exakt den typen av kvinna som det går tretton på dussinet av i film och TV-serier idag. Lisa Armstrong travar fram genom livet som sju svåra år och ett nödår. Hon är ständigt förbittrad, ständigt stressad, ständigt omgiven av män som, enligt henne, inte matchar hennes enastående kompetens. Självklart prioriterar hon jobbet före familjen och har en kass relation till sin familj.

Sin mamma utnyttjar hon för barnpassning och annan marktjänst, sina barn vet hon i stort sett ingenting alls om. När hon någon gång träffar dem så snäser hon bara kort om hon ens hinner med det, eftersom hon är så viktig och oumbärlig att hon knappt hinner hem från ett långt arbetspass förrän hon kallas till nästa.

Då och då släpper hon loss också. Som när hon är på en blöt karaokekväll i början av seriens första avsnitt. Mellan sång och drinkar passar hon på att ha sex med en vilt främmande man i gränden utanför pubens bakdörr. När hon någon dag senare får ett fall med två försvunna tvillingar är det givetvis just den mannen som är fadern.

Det ställer förstås till vissa problem för Lisa Armstrong, men skam den som ger sig – hon finner på ett sätt att radera den övervakningsfilm som visar att de två flirtar över en drink och fortsätter ampert med sitt arbete som tycks gå ut på att vara överlägsen och spydig mot så många som möjligt på kortast möjliga tid.

De av seriens kvinnor som inte är stenhårda karriärister, utan eventuellt intresserar sig för sina barn eller annat sånt som moderna feminister tycker är oväsentligt, framställs som en smula bakom. De är lite sämre klädda, har lite mindre klädsamma frisyrer och sminkar sig lite taffligare, allt för att visa att deras livsval fångar dem i en kvinnofälla utan ljuspunkter. Och det förstår ju alla att det är betydligt mer tillfredsställande med engångsligg mot en vägg utanför en sunkig pub än att ha ett hyfsat välfungerande familjeliv.

The Bay är inte den enda polisthriller där den kvinnliga huvudrollen gestaltas på ungefär samma sätt. Faktum är att det är så vanligt numera att många av de här serierna flyter ihop och knappt går att skilja från varandra. Handlingen kan vara hur spännande som helst, men den drunknar i skruvade kvinnokaraktärer som inte har någon som helst förankring i verkligheten. Själviska egotrippare som Lisa Armstrong må vara de PK-marinerade film- och serieskaparnas våta dröm om den moderna kvinnan – i själva verket är de en mardröm som håller på att ta död på den klassiska polisthrillern.

Bitte Assarmo