När jag reser omkring i världen besöker jag ofta tempel. Inte för att jag är överdrivet religiös men jag tycker om stämningen. Vare sig det gäller kristna, hinduiska eller buddhistiska helgedomar finns en känsla i väggarna som säger att här har människor försökt föreställa sig något universellt, storslaget och obegripligt. Någonting utöver livet, döden och det beklagansvärda tillstånd som kallas lidande. Utanför templet stöter man ofta på tiggare som ber om en allmosa.  

Tiggare är främmande människor, som utan att prestera något i gengäld vill ha en gåva. Som skäl brukar man framhålla någon olycklig omständighet, såsom fattigdom eller ett mer synligt handikapp. Det skulle förstås kännas respektlöst att ifrågasätta någons lidande i direkt anslutning till helgedomen. Kanske stärker det även den universella känslan i bröstet att få skänka en slant till någon man inte känner. 

Att ge allmosor är en dygd i många religioner. Och det handlar inte bara om att hjälpa fattiga. Genom att offra något vi bryr oss om, exempelvis pengar, höjer vi oss över det materiella och närmar oss det gudomliga. På Abrahams tid hände det att man visade sin offervilja genom att bränna ett stycke kött, i förhoppningen att röken därav skulle nå fram till och behaga Gud. Idag kan vi lägga några småmynt i en pappmugg. Offerritualerna har förenklats och tiggarna fungerar lite som Guds skatteindrivare. 

I Sverige är det sparsamt med tiggare utanför kyrkan. Istället finns de utanför ICA eller Systembolaget, och de flesta som lägger pengar i pappmuggarna verkar vara sekulära svenskar. Så min teori om tiggeriets religiösa funktion kanske är överdriven. 

Patrik Engellau brukar hävda att svenskarna är långt mer religiösa än de ser ut. De har bara bytt ut Gud mot en nyinrättad gudom som kallas för Staten. Staten är för övrigt långt mer krävande än den relativt hygglige figur vi känner från evangelierna. Till exempel kräver den merparten av vår inkomst i pant, för att utöva sin allmakt och frälsa oss från lidande (och om lidande ändå skulle uppstå i någon form, höjer man taxan ytterligare). Likt Jahve i Gamla testamentet drar sig inte Staten för att hota med undergång och översvämning, ifall vi skulle vara olydiga och ta flyget på semestern. Den tidigare Guden var påfallande släpphänt på den punkten och struntade blankt i om vi använde sugrör eller kallade flickor för ”hen”.  

Staten manifesterar sig i myndigheter, inför vilka vi måste visa vördnad och respekt. De är inte lika mysiga att träda in i som ett ordinarie tempel, men överträffar alla när det gäller att ta hand om tiggare. Tiggare som söker sig till Staten, eller någon av dess för olika ändamål inrättade myndigheter, kan vara genuint fattiga. Men de kan också vara akademiker vars utbildning ingen behöver, terapeuter som ingen har råd med, utgivare av tidningar ingen läser, eller konstnärer vars konst ingen vill ha. Många är unga män från länder som befinner sig i krig, eller av andra orsaker är otrevliga att bo i. Andra representerar organisationer och tigger för att på heltid kunna ägna sig åt att förbättra världen, bevara sin kultur eller helt enkelt få vara sig själv. En vanlig kategori tiggare söker kompensation för intersektionella nackdelar, som man upplever till följd av sitt kön, sin bakgrund, identitet, ras eller sexualitet. Men oavsett vilken kategori man tillhör, kan Staten oftast hitta en lösning.  

Till skillnad från Gud går Staten inte omvägen via de troendes välvilja (som kan vara högst opålitlig) utan sätter själv in allmosan på tiggarens bankkonto. Summan anpassas efter vad det kostar att leva ett svenskt medelklassliv, med acceptabel bostadsstandard och social service. Det kallas, enligt den nya religionens språkbruk, för: Allas lika värde.