JAN-OLOF SANDGREN: Bryr vi oss för mycket om barnen? 

En påtaglig effekt av feminismens maktövertagande i Sverige (som jag för enkelhetens skull daterar till sekelskiftet) var att barnen klev in i politiken. Plötsligt började politiker tala om barn som en självständig grupp, med unika rättigheter ungefär som en etnisk minoritet. Till exempel hade pojkar och flickor rätt att välja vilket kön de ville tillhöra, rätt att bli vaccinerade utan föräldrars medgivande och en rad andra rättigheter som stadgades i FN:s barnkonvention – av riksdagen upphöjd till svensk lag 2018. För övrigt samma år som Greta Thunberg inledde sin karriär som Sveriges mäktigaste opinionsbildare, utan andra meriter än att ha skolkat från skolan. 

Själv är jag uppväxt under det patriarkala 1900-talet då politiken mest handlade om ”vuxenfrågor” som budgetunderskottet och arbetslösheten. Barnen kunde nämnas i samband med familjepolitiken eller skolpolitiken, men i övrigt utgjorde vi ett bihang till vuxenvärlden och ju fortare vi växte upp och blev skattebetalare, desto bättre. 

Sverige har inte bara utvecklats till världens mest feministiska land utan också det mest jämlika. Särskilt svårt har vi att tolerera ojämlikhet bland barn. Att vuxna kan vara fattiga eller rika, misslyckade eller framgångsrika, smarta eller dumma kan vi till nöds acceptera – det kan ju bero på att de ansträngt sig för lite eller gjort felaktiga val i livet. Men att barnen drabbas av föräldrarnas tillkortakommanden känns orättvist. Borde inte samhället rycka in och jämna ut skillnaderna? För det kan väl inte ligga något positivt i att det finns fattiga och rika barn?  

Det finns förstås inget positivt med fattiga barn, men skulle alla barn garanteras samma utgångsläge, oavsett vad föräldrarna hittar på, har man också upphävt det unika i föräldraskapet. Hade det inte varit för hoppet att skapa en bättre framtid åt sina barn, hade den svenska allmogens imponerande klassresa från misär till medelklassliv troligen inte blivit av. Färre företag hade startats, färre uppfinningar hade gjorts och färre hade tagit sig i kragen och gått till jobbet. Drivs jämlikheten för långt finns risken att föräldrar lägger över ansvaret på staten, som visserligen kan betala ut veckopengen regelbundet men i övrigt är en usel förälder. En bristfällig pappa är trots allt bättre på att ge sönerna det de mest av allt eftertraktar: en identitet.  

Under BLM-kravallerna i USA, när horder av arga svarta män brände ner amerikanska städer, läste jag en artikel som tog upp det tragiska faktum att ytterst få av de arga svarta männen hade växt upp med en pappa. Under 1960-talet, när delar av USA ännu tillämpade apartheidlagar, levde däremot de flesta svarta barn i kärnfamiljer. Enligt artikeln splittrades många av familjerna som en direkt följd av president Johnsons sociala reformprogram 1964, ”War on Poverty”. Reformen ville kompensera fattiga barn genom ekonomiskt bistånd till ensamstående mammor, vilket fick effekten att gifta par separerade för att maximera bidragen. Det låter som en trolig förklaring eftersom exakt samma sak hände bland somalier i Göteborg. Läs denna ovanligt frispråkiga artikel från 2007.      

Det låter anstötligt, men ibland tror jag politikerna borde bekymra sig mindre om barnen och återgå till det politiker brukade vara bra på. Att räkna på budgetunderskottet. Går det bra för landet går det troligtvis bra för de flesta av barnen. Havererar landet ekonomiskt hjälper ingen fördelningspolitik i världen. 

Jan-Olof Sandgren