Den bosniske filmregissören Emir Kusturica har en förkärlek för mustiga zigenarmiljöer, som halvvägs in i filmen brukar urarta i ett kreativt kaos. Det kan vara svårt att avgöra vad han egentligen vill säga, mer än att Balkan är en häxkittel av otyglade känslor, maffiavälde, misär, erotik och skränande dragspelsmusik. Men i debutfilmen ”Kommer du ihåg Dolly Bell” från 1981 är han förvånansvärt nedtonad. Jag såg den i början av 80-talet och förutom att vara en klassisk historia på temat ”pojke blir man” är det en bitande satir över kommunismen och dess ideologiska kusiner. Filmen är svår att hitta på nätet, men kan laddas ner från East European Movies för ynka fem dollar. 

Handlingen är i korthet följande. 16-årige Dino växer upp med sin familj i ett kyffe i Sarajevo i början av 1960-talet. Hans kedjerökande pappa är lojal kommunist i Titos Jugoslavien – som inte ens när han kommer hem full, försummar att slita upp barnen ur sina sängar för det dagliga ”partimötet” runt köksbordet, med yngste sonen som protokollförare.  

Dino är av annan uppfattning än fadern och menar att partidisciplin inte är det som förändrar världen, utan människan måste förändras inifrån med hjälp av hypnos och självsuggestion. Här ses han till exempel praktisera hypnos på sin kanin. Genom att ständigt upprepa mantrat: ”Every Day in every Way, I’m getting a little better…” vill han bidra till förverkligandet av världskommunismen, som enligt vetenskapen kommer att infalla runt år 2000. 

En gripande scen är när han på faderns dödsbädd högläser ur en artikel om vetenskapens otroliga framsteg. Under kommunismens styre kommer forskarna att kunna korrigera jordaxelns lutning, för att skapa ett behagligare klimat åt alla. Årets dagar kommer att utökas till 425 istället för 365. Och man har planer på att torrlägga Indiska oceanen för att skapa goda levnadsbetingelser åt 146 miljarder människor.      

Parallellt utspelar sig en helt annan historia, som gett filmen dess titel. En lokal hallick ska ut på en resa, och beordrar Dino att under tiden härbärgera en av hans prostituerade i familjens duvslag. Den dittills oerfarne Dino åtar sig uppgiften och gör så gott han kan, och alla som någonsin varit på bio vet förstås hur det slutar. Alla som varit på bio vet också att det så småningom utmynnar i en fysisk uppgörelse mellan hallicken och Dino.  

En tredje historia i historien är de lokala partipamparna, som sjösätter ett politiskt projekt i syfte att attrahera den yngre generationen. Man bestämmer sig för något så radikalt som att grunda ett dansband för populärmusik. Därav filmens mycket charmiga soundtrack (lägg märke till den rockande partifunktionären i bakgrunden). 

”Kommer du ihåg Dolly Bell” är Kusturicas första långfilm och enligt mig en av hans bästa. Han har ännu inte blommat ut i hela sin genialitet, som i storfilmerna Underground och Svart katt/Vit katt, utan sneglar försiktigt mot Fellini och den tidige Milos Forman. Förutom pappan är de flesta skådespelarna amatörer och agerar precis lagom valhänt för att man ska tro att de är på riktigt. Jag kommer osökt att tänka på Roy Andersson, som var som allra bäst medan han fortfarande höll på att lära sig göra film. 

Dessutom har filmen ett budskap som är i högsta grad aktuellt år 2022. Politisk och övrig idealism kan öppna dörrarna till ett universum av visioner och drömmar om en perfekt värld. De ger människor hopp när livet är tufft och tröst när döden knackar på. Men de är inte verkligheten. Alla dessa fantastiska idéer faller platt till marken inför något så banalt som köttets lust.