JAN-OLOF SANDGREN: Sebastian Rushworth uppdaterad

Det har gått snart ett år sedan Sebastian Rushworth skrev sin bok ”Varför det mesta du vet om Covid-19 är fel”. Ett år är lång tid i Covidsammanhang, så lagom till jul kom en uppdaterad version med några nyskrivna kapitel.

Första boken hyllades långt utanför foliehattarnas krets (bland annat av Patrik Engellau här på DGS). Trots att den täcker så gott som alla aspekter av Covid, är den förvånansvärt lättläst och man plöjer lätt igenom den på en eftermiddag.

En sak jag själv uppskattade var den pedagogiska genomgången av hur man läser vetenskapliga rapporter och kritiskt granskar statistik. Vad döljer sig egentligen bakom rubriker av typen: ”NY FORSKNING VISAR” eller ”ENLIGT EN FÄRSK STUDIE FRÅN FOLKHÄLSOMYNDIGHETEN”? Kanske döljer sig en sensationell nyhet, en epokgörande upptäckt eller ingenting alls. Kanske är det föga mer än en politisk partsinlaga, eller ett försök att marknadsföra en produkt under vetenskaplig täckmantel. Det är till exempel en himmelsvid skillnad att göra en dubbelblindtest eller en kohortstudie. Forskare avstår ibland från att jämföra sina resultat med oberoende kontrollgrupper, eller gör en generös definition av begreppet ”statistisk signifikans”. Det är naturligtvis omöjligt för den tidningsläsande allmänheten att hitta rätt i den snårskogen, men det finns i varje fall skäl att var försiktig med den generella utsagan: ”Lita på forskningen”.

Statistik är ett tveeggat vapen. Om något presenteras i diagram- eller tabellform får det en ”objektivitet” det kanske inte förtjänar. Det här diagrammet från Folkhälsomyndigheten dök till exempel

upp i mitt Facebookflöde. Det är svårt att tolka på annat sätt än att människor som jag (som inte tagit något Covid-vaccin) just nu belamrar landets sjukhus.

Läser man det finstilta under, framgår dock att i gruppen ”vaccinerade” ingår enbart dem som minst 14 dagar innan insjuknandet vaccinerade sig med andra dosen. De ”ovaccinerade” däremot klumpas ihop med dem som insjuknat inom tre veckor efter den första dosen. Alla som vaccinerat sig med andra dosen för mindre än två veckor sen, eller med första dosen mer än 21 dagar innan insjuknandet, plockas helt enkelt bort ur statistiken. Hade ett kommersiellt företag gjort sig skyldigt till liknande trix i sin marknadsföring, hade de antagligen kunnat fällas i marknadsdomstolen.

Men åter till Rushworth. Det har hänt en del sedan februari och bland annat tar han upp frågan om en genomgången infektion ger lika bra skydd som vacciner. En studie från England tyder på att genomgången Covidinfektion ger ungefär lika bra skydd som Pfizers eller Modernas vaccin, och klart bättre än Astra Zenecas. (Att vaccinet bara ger fullgott skydd i några månader, medan naturlig immunitet kan hålla i sig i decennier är en annan historia). Astra Zeneca är enligt Rushworth den stora förloraren. Förutom att deras vaccin ger sämre skydd än konkurrenterna, verkar det ligga bakom en del dödsfall bland unga i den sällsynta sjukdomen trombocytopeni. Å andra sidan har vaccinerna från Pfizer och Moderna visat sig öka risken för hjärtmuskelinflammation hos pojkar och yngre män. Slutsatsen blir att det är oetiskt att vaccinera unga friska människor innan det står klart att fördelarna överväger nackdelarna.

Nya dödliga varianter har varit ett hett löpsedelsstoff under 2021, men Rushworth avfärdar det hela som skräckpropaganda. Visserligen kan den engelska Alfa-varianten ha varit marginellt dödligare än den tidigare, men den verkliga nyheten borde vara att ”Covid har mycket lägre dödlighet än alla tror”. Det ska nämnas att enbart PSR-tester är ett trubbigt verktyg för att avgöra vilka som dött av Covid, och vilka som avlidit av andra orsaker. Föga överraskande är han också kritiskt till att vaccinera barn. Barn löper 500 gånger lägre risk än vuxna att dö i Covid, samtidigt som det är långt ifrån klarlagt att mrna-vaccinerna är harmlösa.

Alla tidigare influensaempidemier har så småningom avklingat till följd av flockimmunitet och covid är säkert inget undantag. Att försöka påskynda flockimmuniteten genom massvaccination är ungefär lika klokt som att försöka utrota infektioner genom att massutskriva antibiotika. Massvaccineringen har skapat ett evolutionärt tryck som frambringar ständigt nya virusvarianter, vilket kräver ytterligare vaccinationer. Att mitt under pågående pandemi vaccinera fler än uppenbara riskgrupper är därför kontraproduktivt. För vaccinbolagen må det vara en guldgruva, men för resten av mänskligheten sannolikt en katastrof.

Men istället för att erkänna sitt misstag väljer myndigheterna att kasta skulden på de ovaccinerade. I efterordet skriver Rushworth:

”I början av året skrev jag om hur världens regeringar har frammanat ett kollektivt tillstånd av hysteri. Hysterin nådde sådana nivåer att de inte längre kunde gräva sig ur situationen med mindre än en mirakelkur. Mirakelkuren var – förstås – vaccinet. Jag skrev att det egentligen inte spelade någon roll hur effektiva vaccinerna var eller om de hindrade smittspridning. Det enda som spelade någon roll var att få varenda människa på hela planeten att vaccinera sig, så att politikerna kunde utropa seger.

Idag, åtta månader senare, kan vi konstatera att förutsägelsen har besannats. I många västerländska länder är nu över 70 procent av den vuxna befolkningen vaccinerad samtidigt som de kvarvarande ovaccinerade är utsatta för en grotesk press att vaccinera sig.”

Jan-Olof Sandgren