JAN-OLOF SANDGREN: Vem blir nästa Hitler? 

Två sedan länge döda tyranner har fått ett ojämförligt stort politiskt utrymme under 2000-talet. Den ene är Mohammed – som genom sitt politiska manifest Koranen inte bara styr den muslimska världen med järnhand, utan ständigt lägger sig i den svenska inrikespolitiken. Nu senast under Påskkravallerna. Den andre är Hitler. 

Hitler har varit död och begraven i mer än ett halvsekel, men hans vålnad vaknade till liv någon gång i slutet av 1900-talet. Plötsligt såg vi honom överallt. Och då talar jag inte om en handfull nynazister på mindre bruksorter i Mellansverige, utan om politiska motståndare som etablissemanget av olika skäl hade svårt att hantera. 

Det bästa svenska exemplet är Jimmie Åkesson. Att kritisera invandringen för tjugo år sen var något mer än bara ett politiskt övertramp. Det fick anständiga människors associationsbanor att genast röra sig i riktning mot koncentrationsläger och judepass. Andra tyckte sig se drag av Hitler i den nederländske politikern Geert Wilders, i Frankrikes Marine Le Pen eller Ungerns Viktor Orbán. 

Ändå är det bara krusningar på ytan jämfört med Donald Trump. Före invasionen av Ukraina hade ingen annan politiker så många gånger, och i så många olika sammanhang, jämförts med Hitler. Den enkla frasen ”Trump is Hitler” får mer än 15 miljoner träffar på Google. Bland dem som gjorde dessa vidlyftiga associationer fanns världens ledande tidskrifter och nyhetsmedia. Om de menade allvar i sin analys gav de samtidigt Hitler en sorts upprättelse, då Trump på den utrikespolitiska scenen visade sig vara den fredligaste amerikanske presidenten i modern tid. 

Det var som sagt innan invasionen av Ukraina. Med 19 miljoner träffar på Googlesökningen ”Putin is Hitler”, får Trump nöja sig med andraplatsen. Men varför detta ständiga tjat om Hitler?  

Jag tror det beror på att Hitler var en typ av politiker som det var utsiktslöst att förhandla med. Alla som försökte blev skoningslöst krossade och när världen lärt sig den läxan återstod inget annat än att mobilisera ALLT för att oskadliggöra honom. Världen betraktar Hitler ungefär som Hitler betraktade judarna. Det räckte inte att besegra honom, han måste förintas.  

Att kalla Donald Trump för Hitler är alltså ingen karaktäristik av Donald Trump, utan en simpel och total krigsförklaring. Inget utrymme lämnas för argument för eller emot; han måste bort till varje pris. Säkert ingen slump att detta retoriska grepp blev så vanligt under 2000-talet. Fanatisk och kompromisslös aktivism för ”mänsklighetens bästa” var tidigare ett marginalfenomen, men blev nu en integrerad del av mainstreampolitiken.  

Men är inte Putin ganska lik Hitler i alla fall? Han har ju trots allt invaderat ett oskyldigt land och dödat en massa människor. Får man bara bort honom från makten; vad skulle kunna bli värre? Ungefär på samma sätt resonerade många när västmakterna gjorde sig kvitt Saddam Hussein i Irak eller Muammar Gaddafi i Libyen. Det visade sig att ganska mycket kunde bli värre och många skulle i efterhand nog instämma i Stefans Löfvens formulering ”Vi såg det inte komma”. Ibland kan det vara klokt att fråga sig ”Vem blir nästa Hitler”?  

En av veteranerna i Putins parti Förenade Ryssland är Andrey Gurulyov (bilden). Som tidigare militär befälhavare har han antagligen god insyn i vad som sker bakom kulisserna. När Litauen nyligen blockerade ryskt tillträde till hamnen i Kaliningrad tog han bladet från munnen och förklarade i rysk TV att första målet vid en utvidgad konflikt med NATO är London. Kanske tänkte han på Boris Johnsons försök att sätta käppar i hjulet för en fredsuppgörelse med Zelenskyj. I debattprogrammet Russian Media Monitor är han än mer frispråkig och uttrycker närmast entusiasm över möjligheten att jämna Rotterdam med marken. Vid en jämförelse framstår självaste Putin som hyfsat balanserad och kompromissvillig.  

Så hur kan vi vara säkra på att undanröjandet av Putin breddar vägen för en mer sympatisk och demokratiskt sinnad ledare, någon av samma västerländska snitt som Emmanuel Macron eller Bengt Westerberg? Kanske blir det precis tvärtom.  

Putin må vara en hänsynslös tyrann, men verkar ändå hålla känslorna i styr. Kanske är jag naiv, men mitt intryck är att han militärt skulle nöja sig med att ha full kontroll över Svartahavskusten (vilket Ryssland traditionellt har haft) samt en Östersjöhamn för sin örlogsflotta (vilket Ryssland också traditionellt har haft). I övrigt tror jag han kalkylerar med att Rysslands omätliga energitillgångar och råvaruresurser på sikt kommer att tvinga Europa till underkastelse. Ett nog så hotfullt framtidsscenario, men lösningen ligger knappast i en upptrappning av kriget i Ukraina.     

Jan-Olof Sandgren