MOHAMED OMAR: Poltava

Igår den 28 juni 1709 led vi ett våra största nederlag någonsin. Vid Poltava gick det svenska storväldet under. Den fruktade hären som hade ansetts oövervinnlig, som gått fram med sitt stridsrop ”Friskt, bussar, gån på uti Herrans namn!”, hade slagits i spillror.

Det sägs ibland att nationalkänslan är något nytt, något som uppfunnits på 1800-talet. Jag undrar om det stämmer. När man läser karolinernas egna ord i brev och dagböcker ser man att de uppfattade sig som svenskar. De uppfattade sig som en särskild nation skild från andra nationer. Det fanns ett vi.

Åtta tusen svenskar stupade, många fler blev tillfångatagna. Det var en nationell tragedi som berörde väldigt många svenskars liv. En stor del av de nu levande svenskarna har soldater bland sina förfäder.

Efter slaget sammanfattade löjtnanten Joachim Lyth slaget så här:

”Här var nu vår lyckeliga periodus omlupen, och var denne dagen oss svenskom en bister, mulen och mörk dag, ja, en alltför stor olycksdag.”

Han skriver oss svenskar.

Efter Poltava far kungen och det som finns kvar av hären till Turkiet. Av karolinernas brev därifrån får vi en uppfattning om deras tankevärld. De tyckte inte att var roligt att leva långt borta från de sina i ”detta vilda och okristeliga landet”.

Rospiggen Nils Malm avslutar ett brev hem med en önskan ”att Gud ville välsigna Eder och alla goda vänner i hela vårt rike”.

Sverige är i brevet vårt rike.

Karolinen E Demin skriver så här i ett brev till sin syster i Uppland:

”Vad för plågor och ängsligheter vi äro råkade uti, det är intet till att beskriva. Turkar och barbarer äro till att omgås med; och vet Gud, huru snart vi slippa ifrån dem. Den stora Guden hjälp vår nådiga konung och sedan oss arma mänskor ännu en gång att komma hem till vårt kära fädernesland och där till få se varannan i fred och rolighet!”

Nils Weneus skriver så här till sin far:

”Den högste Guden give, att vi måste få se den dagen, att vi finge göra oss färdige att marschera härifrån detta fula landet, som Kristi namn ingenstädes är bekant, in på kristelige orter, att vi där kunde få leva ibland våra bröder. Jag tror, att den dagen vore kärare, än jag vet icke vad.”

De som påstår att svenskar före 1800-talets nationalistiska rörelse inte hade någon tanke om att de hörde ihop har fel. De visste inte bara att de inte var turkar – de kallade till och med sina landsmän bröder.

När Heidenstam skrev novellsamlingen Karolinerna forskade han i svenska och ryska arkiv, studerade memoarsamlingar och gamla brev samt besökte Bender och andra orter med minnen från Karl XII:s vistelse i Turkiet. Han kände väl till hur karolinerna kände och tänkte. Enligt Alf Åberg, som skrev förordet till en utgåva av Karolinerna, kom Heidenstam ganska nära verkligheten i sin skildring av soldaternas hemlängtan, deras dröm om Sverige.

I novellerna ser man inte mycket av ära och käckhet – utan det som gripit Heidenstam är lidandet. Detta lidande bör inte glömmas bort, så att de unga som växer upp i välfärdens och fredens Sverige tar allt det goda för givet. Vi behöver bli påminda om vad tidigare generationer gått igenom.

Några av de mest gripande novellerna i Karolinerna handlar om krigsfångarnas öden. De befinner sig långt borta från hemlandet och de vågar knappt nämna ordet ”hem” av rädsla för att ångesten ska bli dem övermäktig.

”Hemma . . .”, mumlar en av dem, en ung kornett. ”Inte sant, du har också grubblat på det ordet…. Du har gått och upprepat det stilla för dig själv… hemma, hemma! Det börjar med att barnet räknar spikarna och kvistarna i golvet…. Hemmet, ser du, det är något, som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land…. och utanför det landet förlorar till och med luften och vattnet sin vederkvickande smak.. .”

En nationell hemkänsla är, som vänstern gärna påpekar, till stor del en konstruktion. Ser man nationen som sitt hem blir man en god medborgare som vårdar och bygger, inte en som förstör. Ett av materialen man behöver för att konstruera denna känsla är berättelserna om vår gemensamma historia. Berättelsen om nederlag i Poltava är en sådan berättelse.

Den danske litteraturkritikern Georg Brandes menade att Heidenstam i Karolinerna gett Sverige dess första epos. Karolinerna såldes i enorma upplagor och lästes i skolan under många år. Idag är det tyvärr en bortglömd bok som få unga känner till. Den borde bli film.

Du kan stödja min verksamhet genom att bli månadsgivare på Patreon eller swisha till 0760078008 (Andersson).

Mohamed Omar