MOHAMED OMAR: Nej, islam är inte en ökenreligion

Jag stöter ofta, både på nätet och i det verkliga livet, på föreställningen av islam skulle vara en primitiv ”ökenreligion”. Det stämmer inte. De tidiga muslimerna levde i en urban miljö och var bekanta med både judendom och kristendom. De hade kontakter med både Persien och Östromerska riket.

Koranen innehåller en mängd lånord från andra språk, framför allt arameiska, men även latin och grekiska. Koranens första kapitel, en bön som upprepas av fromma muslimer dagligen, innehåller till exempel det latinska ordet ”strata”, väg.

Man hittar ordet i raden:

Ihdina sirat al-mustaqim.

Det betyder:

Led oss på den raka vägen.

Det är samma latinska ord som gett upphov till engelskans ”street”. Utan vägarna hade romarna inte kunnat bygga sitt imperium. Alla vägar bär till Rom. Romarna styrde två arabiska provinser: Arabia och Syria. En känd väg, Via Traiana Nova, som färdigställdes på 120-talet, gick från Bosra i Syrien söderut till hamnstaden Akaba.

Enligt Koranen skapade Gud Adam av jord. Sedan befallde han alla änglar att knäfalla inför den första människan. Men en ängel vägrade. Han hette Iblis. Det är en arabisering av det grekiska ordet ”diábolos”.

Nyligen blev en expert på Koranens språk intervjuad på YouTube-kanalen Myth Vision: ”Where Did The Quran Get Its Religious Vocabulary From?” (20/6 2022).

Den nederländske arabisten Marijn van Putten, ger flera exempel på lånord från olika språk och förklarar hur dessa lån har gått till. Han upprätthåller sig framför allt vid religiös vokabulär hämtad från arameiska.

När man läser islams bok, Koranen, upptäcker man ganska snart man att den är full av lån från judiska och kristna källor. Så här står det i Nordisk familjebok:

”Islam innehåller i främsta rummet judiska och därnäst kristna element i förening med religiösa föreställningar, hämtade från parsismen, och ett och annat drag, som direkt härstammar från den fornarabiska hedendomen. Dessa olikartade element utsmyckades av Muhammed med egna tillsatser och sammansmältes sedan till ett helt.”

Detta uppslagsverk har visserligen några år på nacken, men beskrivningen av den islamiska lärans sammansättning är helt korrekt, dessutom tydligt formulerad. Parsismen är ett annat namn för zoroastrismen, persernas forntida religion. Från den fornarabiska, polyteistiska religionen behöll Muhammed en del föreställningar och ritualer, såsom föreställningen om andarna, djinnerna, och ritualerna vid vallfärden till Mecka, som var en helig stad även före islam.

Författare till islamartikeln i Nordisk familjebok är arabisten K. V. Zetterstéen. I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver han bokens sammansättning så här:

”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”

Ett kapitel i Koranen, det artonde, innehåller till exempel en legend om Alexander den stores ”resa till världens ände”.

Legender om Alexanders äventyr och bedrifter började tillkomma efter hans död år 323 f.Kr. och med tiden blev de allt mer fantastiska. I en legend flyger Alexander till paradiset, i en annan till havets botten i en bubbla av glas, och i en tredje färdas han till Mörkrets land, sökande Livets vatten eller Ungdomens källa. Denna samling legender kallas med ett gemensamt namn Alexandersagan.

I profeten Muhammeds hemstad Mecka fanns det förutom hedniska araber både judar och kristna som tillhörde olika sekter, och där delades nyheter om vad som hände i världen och man följde med spänning kraftmätningen mellan de två stora imperierna: Persien och Bysans, det kristna grekisk-romerska riket.

Det som vi kallar det bysantinska riket kallades av dess invånare för Rom. Och de kallade följaktligen sig själva romare.

Detta rike nämns faktiskt i Koranen en gång – i inledningen till kapitel trettio. Kapitlet eller suran bär titeln ”Romarna”, eller ”Ar-Rûm” på arabiska. I K. V. Zetterstéens svenska koranöversättning från 1917 heter kapitlet ”Grekerna” och i Knut Bernströms översättning från 1998 heter det ”Bysantinerna”. Den senare titeln är anakronistisk eftersom Koranen tillkom på 600-talet och termen ”bysantinska riket” inte myntades förrän år 1557 av den tyske historikern Hieronymus Wolf.

När Koranen nämner romarna så handlar det om en händelse i detta krig mellan bysantinare och perser, ett krig som alltså banade väg för islams expansion. Det var detta krig som gjorde det möjligt för islam att gå från en liten arabisk sekt till att bli en världsmakt som påverkar oss än idag.

Perserna hade slagit bysantinarna i slaget vid Antiokia i Syrien år 613. Detta gjorde muslimerna i Mecka nedstämda eftersom de förväntade sig stöd från Bysans i konflikten med de hedniska meckanerna, vilka i sin tur förväntade stöd från perserna.

När de hedniska araberna i Mecka – de som höll fast vid den gamla polyteistiska religionen – hörde nyheten om persernas seger vid Antiokia gladde de sig. De såg det som ett tecken på att de gudomliga makterna inte favoriserade den monoteism som de uppfattade att både de kristna och Muhammed förkunnade. Efter slaget fortsatte persernas krigslycka. De erövrade Damaskus, sedan Jerusalem där de förstörde Den heliga gravens kyrka och tog Kristi kors som byte. År 616 inlemmades Egypten i perserriket.

I koranversen där det bysantinska riket nämns lovar Gud muslimerna att bysantinerna visserligen har förlorat, men att de ska återkomma och segra över perserna ”inom några år”. I Zetterstéens översättning från 1917 lyder versen så här:

”Grekerna äro besegrade i det närmaste landet, men efter segern över dem skola de segra inom några år. Gud tillhör makten först och sist, och på den dagen skola de rättrogna glädjas.”

I sina kommentarer skriver Zetterstéen: ”Syftar på ett nederlag, som bysantinarne lidit i striden mot perserna, och då de förra voro kristna, intresserade sig Muhammed mer för dem än för deras hedniska fiender.”

Få känner till att Koranen innehåller den tidigast dokumenterade islamkritiken. Det fanns skeptiska araber som menade – och det hade de ju rätt i – att det där som Muhammed kommer med till stor del är gamla sagor:

”Och de säga: ’Det är de gamles historier, dem han uppskrivit, och de dikteras för honom både bittida och sent.’” (Zetterstéen 25:6)

Uttrycket som används är asatir al-awwalin.

Ordet ”asatir” är en pluralform av ett ord som sannolikt kommer från grekiskans ”historia”.

Det verkar ha funnits en hälsosam skepticism i Arabien på Muhammeds tid. Det hade varit intressant att höra mer av dessa tidiga islamkritikers tankar och resonemang. Tyvärr blev alla ”månggudadyrkare” som vägrade konvertera till den nya monoteistiska religionen utrotade. Och eftersom de inte skrev ner något själva är det enda vi har dessa lösryckta citat i segrarnas bok.

BILD: Romersk ruin i staden Gerasa, Jerash i nuvarande Jordanien.

Du kan stödja min verksamhet genom att bli månadsgivare på Patreon eller swisha till 0760078008 (Andersson).

Mohamed Omar