En märklig sak med covid-pandemin, kanske den märkligaste, är att den inte definieras med hjälp av symptomen. Istället avgör ett PCR-test vilka som lider av sjukdomen, vilka som smittats och slutligen vilka som dött av den. Detta skiljer covid från alla andra pandemier jag känner till, från Hong Kong-influensan till digerdöden. När man talar om smittspridningen är det inte antalet insjuknade patienter man syftar på, utan antalet positiva PCR-test. På samma sätt bokförs antalet döda utifrån PCR-status, även om den direkta dödsorsaken varit en annan. 

På Nyårsaftonen kunde man läsa på Omni: ”1 av 15 Londonbor sjuka i covid-19 under förra veckan”. Det låter som att 620 000 Londonbor låg nerbäddade med feber och hosta, vilket hade varit fruktansvärt. I själva verket handlade artikeln om en stickprovsundersökning där var femtonde Londonbo visade sig bära spår av Omikronvarianten. Det framgår inte om någon kände sig sjuk, eller hade några symptom. 

Nyligen rapporterade SvT hur inlagda på IVA som vårdas för exempelvis benbrott, ändå räknas som covidpatienter ifall de har ett positivt PCR-test. Om de strax före benbrottet hade valt att inte ta sin senaste vaccinspruta, får de dessutom sin rätt till intensivvård ifrågasatt på sociala medier och i delar av dagspressen. 

På Folkhälsomyndighetens hemsida kan man läsa i rubrikstil: ”Ett positivt PCR-test innebär att du har covid-19”. Budskapet verkar ju fullständigt glasklart. Tills man läser brödtexten och får veta att det krävs både symptom och positivt provsvar för att påvisa en aktiv infektion, att PCR-testet inte kan avgöra om man är smittsam eller inte, och att testet inte vet om viruset är levande eller dött. Så vad innebär egentligen att ”ha covid-19”. Innebär det något över huvud taget? 

Före 2020 användes PCR-testet ibland som komplement till traditionell diagnostik – om man exempelvis insjuknat i influensa och ville veta om det var svininfluensan eller något annat. Från januari 2020 fick PCR en ny och självständigare roll. För första gången testades friska individer i masskala, och symptomen var inte längre avgörande för om man skulle anses bära på sjukdomen eller inte.     

Jag ska inte gräva djupare i diskussionen om PCR som diagnosinstrument, det kräver en egen artikel. Men idag är det nästan lika kontroversiellt att kritisera PCR som att kritisera vacciner. När frågan lyfts på sociala medier utkristalliserar sig snabbt två läger: 

Det ena lägret menar att PCR-testet räddat världen från en galopperande katastrof. Genom att kartlägga smittspridningen på ett tidigt stadium, kunde vi stänga ner samhället och förhindra att individer som testat positivt kommit i kontakt med individer som testat negativt. Utan detta test kommer smittan på nytt att spridas över jorden och miljoner kommer att dö. 

Andra lägret menar att PCR-testet inte har någon absolut koppling till sjukdom och död (som ju är det vi vill undvika). Utan PCR-testerna skulle det mesta fungera normalt, förutom att de som insjuknar och deras familjer måste isoleras. PCR-testerna har presenterat en uppblåst bild av smittspridningen och gjort såväl människor som regeringar vettskrämda. Så till den grad att de oreflekterat kastat sig in i en lock-down, som i förlängningen kan leda till kris i världsekonomi, förstörd infrastruktur och miljoner människors död. 

Ett vanligt argument för att utöka PCR-testningen är att vi måste spara resurser och avlasta IVA-avdelningar. Det låter ju förnuftigt, ända tills vi inser att PCR-tester heller inte är gratis. Följande uppgifter har jag hämtat på nätet (här, här, här och här): 

Kostnaden för ett PCR-test är ungefär 1 100 kr (enligt schablonersättningen från staten) 

Andra veckan i januari utfördes 524 135 PCR-tester, vilket innebär en totalkostnad på 576 550 000 kr. 

Kostnaden för ett dygn på IVA är i runda slängar 54 000 kr. 

Andra veckan i januari upptogs i genomsnitt 100 IVA-platser om dagen av covid-patienter, vilket för alla sju dagarna ger en totalkostnad på 37 800 000 kr. 

Under årets andra vecka kostade alltså PCR-testningen 15 gånger mer än vården av alla covid-positiva patienter på IVA. 

Att utöka testningen för att minska trycket på sjukvården är alltså en tveksam strategi, i varje fall ekonomiskt. Hade man istället halverat PCR-testningen under nämnda vecka, hade besparingen motsvarat 5 000 extra dygnsplatser på IVA. Eller en fördubbling av nuvarande kapacitet. Nu finns ju många andra aspekter att lägga i vågskålen, bland annat kräver vård av sjuka tillgång till utbildad personal. Men det gör även PCR-testning. De som utför testerna är i regel sjuksköterskor och proven måste i slutändan hanteras av laboratoriepersonal.