PATRIK ENGELLAU: Friskolefrågan

Ofta ser saker inte ut som man tror. Till exempel är det just de PK-istiska personer som mest hyllar idéerna i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna – det internationella aktstycke som just efter andra världskriget la grunden för den västerländska välfärdsstatens uppgång – som samtidigt är mest kritiska till friskolor. Åtminstone är det min fördom. En välfärdsstat enligt FN-deklarationen är en vänsteridé (anser dessa människor) medan friskolor, särskilt friskolor som delar ut vinst till aktieägarna är en högeridé (anser de vidare). Men friskolan etableras som koncept i FN-deklarationens artikel 26:3: ”Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar”. Friskolor är enligt deklarationen en fråga om mänskliga rättigheter.

Det tog alltså 43 år för Sverige, från FN-deklarationens lansering år 1948 till den första helt offentligt finansierade friskolans start (i Vaxholms kommun) år 1992, det vill säga att införa den enligt FN grundläggande rättigheten att välja skola. Den allmänna förklaringen till detta tycks vara att de vänsterpartier som styrde Sverige inte ville ha några friskolor och det var först när den borgerliga Bildt-regeringen kom till år 1991 som skolpengssystemet infördes.

Det är fel. Jag råkar veta vad jag pratar om ty jag hade tillsammans med ett antal kunniga skolmänniskor tänkt igenom frågan och skrivit en bok som heter Skolpeng hösten 92 om hur en friskoleintresserad kommun kunde införa ett sådant systemskifte (och sedan fick jag förmånen att som konsult hjälpa Vaxholm att göra just detta).

Det riksdagsbeslut som släppte fram friskolorna fattades av en socialdemokratiskt kontrollerad riksdag i juni 1991, alltså flera månader innan Bildt-regeringen tillträdde. Syftet med beslutet var inte att röja mark för friskolorna utan att lägga sista handen för Göran Perssons kommunalisering av skolan. Den för friskolorna positiva strategiska förändringen var att staten, som var njugg mot friskolorna, övergick till att skicka sina skolbidrag i klump till kommunerna som fick bestämma. Därmed hade det blivit fritt fram för kommunerna att dela ut skolpeng till föräldrarna och låta dessa välja skolor enligt FN-rättigheten.

En sak som författarna till skolpengsboken (inklusive mig) oroade sig för – och likaledes politikerna i Vaxholm som var först med att införa systemet – var att det inbjöd till missbruk för privata vinstutdelande friskolor. Incitamenten uppmuntrar till det. Skolpengssystemet gjorde eleverna till vandrande checkar som numera är värda uppemot hundra tusen kronor om året. Om jag är en bara obetydligt girig skolföretagare måste tanken uppstå hos mig att jag kan stoppa en hel del pengar i min egen plånbok genom att attrahera elever som inte vill studera, spara pengar på lärarlöner och andra studiekostnader, placera överskottet i min egen plånbok och till slut kompensera eleven för den bristande utbildningen genom att ge honom glädjebetyg. För en kommunal skola eller en privat som drivs utan vinstmotiv finns inga motsvarande raka rör mellan skolpengen och skolchefens egen plånbok.

Jag säger inte att det måste gå till på det sättet men att manegen är krattad för sådant skadligt bruk. Vi författare av instruktionsboken om skolpengssystemet skrev därför på sidan 23 att staten genast borde införa ett nytt betygssystem där betygen inte sattes av den skola där eleven studerade.

Detta inträffade alltså för 32 år sedan. Hela tiden sedan dess har det återkommande klagats över att några av de vinstutdelande friskolorna fuskat med utbildningen och delat ut glädjebetyg. Nu kommer Dagens Nyheter återigen med anklagelsen och anför vetenskapliga pretentioner. I en tredjedels sekel har staten under olika politiskt ledarskap underlåtit att lösa ett ganska enkelt problem. Det har fått mig att misstänka att de politiker som styrt staten, oavsett vilka, inte velat lösa problemet utan i stället ha det kvar som en metod att sätta strypkoppel på friskolorna och tvinga dem till lydnad.

Men det är värre än så ty friskolorna själva hade ju, om de velat värna sig mot anklagelserna om betygsmissbruk, på egen hand lätt kunnat installera något system för extern betygskontroll. Sådana system existerar. International Baccalaureate-skolorna har ett system som används i hela världen. Vilken friskola som helst hade kunnat logga in på en sådan extern lösning och därmed vara ganska fri från kritik. Och om enskilda friskolor inte vill komma med en sådan lösning kunde man tänka sig att deras branschförbund, Friskolornas Riksförbund, hade utvecklat en lösning för alla sina medlemmar. Jag har tjatat om den så ofta jag kommit åt i trettio år utan något som helst resultat.

Det finns saker som är svåra att förstå. Gillar friskolorna att låta sig plågas? Eller handlar det faktiskt bara om snabba cash?

Patrik Engellau