PATRIK ENGELLAU: På den svenska historiens dagordning

Ju mer jag funderar på Sveriges moderna historia, till exempel sedan den allmänna rösträtten genomfördes, desto mer slås jag av olikheten mellan den första fasen, ungefär fram till nittiotalet, och det som kommit därefter, det vill säga nutiden. När jag pratar med folk som är över fyrtio år och därför har egna upplevelser av skiftet och förmår känna det i kroppen så känner jag deras nostalgi över den tid som flytt. De – och jag som också tillhör den gruppen – ser den gångna eran i ett romantiskt skimmer som naturligtvis är överdrivet men inte grundlöst. De utgår från att det gamla Sverige är det riktiga Sverige och när de resonerar om vad som fattas det nya Sverige handlar det för det mesta om att återupprätta den gamla ordningen.

Vi vill att skolan ska fungera, att de politiska ledarna ska vara pålitliga, att poliserna ska vara godmodiga som poliserna Kling och Klang men ändå ha ordning på buset. Vi saknar den svenska homogeniteten och den svenska andan som då var så självklara inslag i den svenska kulturen att vi inte la märke till den av samma skäl som fisken inte är medveten om vattnet. Många yngre nutida människor som inte upplevt den gamla svenska kulturen tror inte att det någonsin funnits en särskild svenskhet.

Det sägs att det är reaktionärt och fruktlöst att försöka återuppliva det förgångna eftersom ”man inte kan vrida klockan tillbaka”. Så kanske det är. I så fall är de hembygdslängtande, flaggviftande och välfärdskramande sverigedemokraterna, som ändå är det mest hoppingivande politiska partiet vi har (vilket tyvärr inte säger så mycket), ute på irrande fel vägar.

Men jag är inte så säker på att man inte kan vrida klockan tillbaka. Jag har gjort ett experiment. Jag har vridit min armbandsklocka tillbaka. Det gick utan problem. När de som hävdar att ”man inte kan vrida klockan tillbaka” inte ens kan hitta på en fungerande metafor för sin inställning så kanske deras övriga uppfattningar inte är så mycket att hänga i gran.

Själv tror jag inte att det gamla Sverige, det Sverige som förvandlade sig själv från Europas fattigaste land till det rikaste, är försvunnet. Det finns men bara under den radar av statsmedia och andra högtalare som redovisar det offentligt påbjudna samtalet. Under radarn kan man upptäcka en tät vegetation av sunt förnuft och praktiska människor som löser problem utan att begära extrapengar för varje insats och som faktiskt är de som får landet att fungera. Sverige är fortfarande det land som Geijer beskrev i dikten Odalbonden:

De väldige Herrar, med skri och med dån,
Slå riken och byar omkull;
Tyst bygga dem Bonden och hans son,
Som så uti blodbestänkt mull.

Med ”de väldige Herrar” skulle Geijer, om han kom tillbaka, mena sådana som Morgan Johansson och Anders Ygeman som kan hitta på oändliga metoder att förstöra det land som vanliga människor – ”Bonden och hans son” – ägnar sig åt att bygga och förkovra.

Jag tror att enda chansen för Sverige är att de väldige herrarnas härskardöme tar slut. De kommer aldrig att godvilligt sluta djävlas med Bonden och hans son. Mönstret för vår framtid kan läsas i vårt förflutna, närmare bestämt det karolinska enväldets slut under Karl XII. Det rådde samma förhållande mellan kungen och hans armé som mellan dagens politikervälde och välfärdsindustriella komplex. Den karolinska armén var Sveriges storhet och stolthet och grunden för den status som stormakt landet hade i Europas ögon. Svensk politik handlade om att ordna fram resurser till armén. Det satsades lika målmedvetet på armén som det idag satsas på välfärden. Men denna envetenhet blev systemets undergång. År 1718 blev kungen skjuten och återstoden av hans krigsmakt föll ihop som ett korthus.

Den normala tolkningen är att det var ekonomin som knäckte det karolinska projektet. Den tidens krig krävde liksom vår tids välfärdsprojekt ständigt mer resurser utan att ge något särskilt i utbyte. I båda fallen handlar det om jättelika organisationsmaskinerier som förkroppsligar nationens förnämsta strävanden och högmodigt framtvingar dess fulla engagemang.

Men det är nog lika riktigt att förmoda att det var ett sjukt tänkande som ledde till samhällsskickets undergång. Det är svårt att föreställa sig annat än att en militärdiktatur hjärntvättade folk med överhetens favoritidéer, i det här fallet att gilla krig. Det är liksom vår tids envisa och fruktlösa instinkt att låta socialtjänsten och det PK-istiska tänkandet hantera alla svårigheter.

Enväldets fall blev som ett slag i solar plexus på nationen. Sverige kippade efter andan. Alla sanningar ställdes på huvudet och människorna började långsamt leta efter nya och bättre sätt att tänka. En samtida betraktare sa att ”alla människor här äro som flugor, som legat döda över vintern och taga nu åter på att få liv igen”.

Men Sverige reste sig långsamt efter debaclet. Upplysningstidens nya idéer slog gradvis igenom vilket bland annat avspeglas i det faktum att den historiska period som kom efter det karolinska enväldet i historieböckerna brukar kallas frihetstiden. Marknadsekonomin började tränga in, adelsprivilegierna avlägsnades, tryckfrihet infördes, företagsamheten började blomstra.

Men det tog lång tid innan Sverige var uppe på banan efter karolinersystemets prövningar, åtminstone ett antal årtionden. Det går nog inte fortare den här gången när Sverige med hjälp av vanliga medelklassares sunda förnuft ska kravla sig ut ur politikerväldets PK-istiska mörker.

Patrik Engellau