JAN-OLOF SANDGREN: Minns ni den orala galvanismen? 

Som en del av folkhemsbygget blev Sverige på 60-talet världsmästare i barntandvård. Min första fluorsköljning fick jag redan på mjölktandstadiet och vi lärde oss frukta tandtrollen som dagens elever lär sig frukta koldioxidmolekylen. Varje tendens till karies åtgärdades med amalgam, och som 25-åring hade jag samlat på mig ett garnityr av 29 amalgamfyllningar. Om jag gapade stort liknade jag superskurken Jaws i James Bond. 

Mot slutet av 70-talet dök det upp en ”foliehatt-rörelse” i Sverige som menade att elektriska spänningar mellan amalgamfyllningar kunde få metallen att korrodera, vilket frigjorde livsfarliga kvicksilverångor. Det möttes med skepsis, för att inte säga öppet hånskratt bland medicinska auktoriteter. Vissa hävdade till och med att mikroskopiska kvicksilvermängder i munnen gjorde nytta, då det hämmade bakterietillväxt och motverkade karies. ”Oral galvanism” avfärdades som ett i huvudsak psykosomatiskt syndrom, vilket också blev titeln på en psykologisk studie från Lunds universitet. 

Foliehattarna å sin sida organiserade sig i Tandvårdskadeförbundet. Jag blev själv medlem i mitten på 80-talet, efter en del oförklarliga hälsoproblem. Bland annat hjälpte vi varandra att hitta tandläkare som var villiga att utföra amalgamsaneringar, vilket inte var helt enkelt då frågan var kontroversiell och man kunde komma på kant med Socialstyrelsen. Jag bekantade mig även med sprinterlöparen Christer Garpenborg, som hävdade att hans lysande idrottskarriär slogs i spillror av amalgamförgiftning. Andra kända amalgam-motståndare var sångaren Gunnar Wiklund, veckotidningsikonen (och tandläkaren) Alice Timander, politikern Per Gahrton och journalisten Barbro Jöberger, senare känd under pseudonymen Julia Caesar. När Siewert Öholm 1989 tog upp ämnet i debattprogrammet Svar Direkt uppstod närmast tumult i studion. 

Ungefär samtidigt växte miljörörelsen i Sverige. Många hade svårt att förstå hur kvicksilver kunde vara farligt i rovfåglars ägg, fiskar eller sälar men inte i munnen på skolbarn. Visserligen var det skillnad på metalliskt kvicksilver och metylkvicksilver, men även amalgamrester från tandläkarmottagningar klassades som riskavfall. Naturvårdsverket ville införa rökgasrening på krematorier, för att kvicksilver från dödas tänder inte skulle komma ut i naturen. 

En och annan dissident ur forskarvärlden tog bladet från munnen. Själv läste jag en bok av neurologen Patrick Störtebecker, som förklarade att kvicksilver ger skador på centrala nervsystemet och att det var ren och skär galenskap att placera det i munhålan på växande barn – några centimeter från deras hjärna! 

Pendeln svängde ytterligare på 90-talet. Samtidigt var Socialstyrelsen ytterst försiktig med att ge foliehattarna rätt. Om miljoner svenskar fick höra att de behandlats med ett eventuellt giftigt ämne, kunde skadeståndskraven bli enorma. Och vad skulle hända med tilltron till hälsovårdande myndigheter? 

Man löste problemet, på ett för myndighetens vidkommande smidigt sätt, genom att göra tre saker samtidigt. 

För det första tillsattes en expertgrupp, som i en utförlig rapport (SoS 1994:21) fastslog att: ”det inte kunde påvisas att kvicksilver från amalgam kunde påverka hälsan, utöver eventuella, sällsynta fall av allergiska reaktioner”

För det andra började man fasa ut kvicksilver från tandvården. Amalgam var visserligen billigt, hållbart och lätt att arbeta med. Men det fanns hyfsade alternativ, till exempel kompositmaterialet Heliomolar. Amalgamanvändningen minskade drastiskt och förbjöds helt 2009. Dock av ”miljöskäl” och inte av hälsoskäl.     

För det tredje släppte man in Tandvårdsskadeförbundet i värmen. Inte så att Socialstyrelsen backade i amalgamfrågan, men föreningen fick bli remissinstans i tandvårdsfrågor och sakkunnig i Statens offentliga utredningar. Numera heter man Tandhälsoförbundet och på deras wikipediasida nämns märkligt nog inte ett ord om kvicksilver eller amalgam. 

”Amalgamkriget” på 1980-talet kanske inte kan jämföras med 2020-talets debatt om covidvacciner. Men grundfrågan är densamma. Kan vi lita på hälsovårdande myndigheter? Eller kan deras rekommendationer faktiskt göra oss sjuka?   

Sticker jag fingret i luften kan jag känna vinddraget från en något ändrad attityd bland allmänheten. Människor verkar inte fullt lika entusiastiska, efter tredje eller fjärde covidsprutan. Köerna ringlar inte lika långa framför vaccinationscentralerna. 

Kanske har man påverkats av rapporter om plötsliga hjärtstopp bland idrottsmän, ibland inför rullande TV-kameror. Även bland icke-idrottare påstås plötsliga, oförklarliga dödsfall ha blivit vanligare. En del skyller på post-covid, andra på vacciner. 

Skulle det vara möjligt att fasa ut mRNA-vaccinerna? På samma sätt som man fasade ut amalgamet?  

Vad som talar emot är att läkemedelsbolagen har större maktposition idag än 1980. Både inom forskning, media, läkarutbildning och inte minst FN. Det finns heller inga alternativ till mRNA-vacciner, ifall man på kort tid vill vaccinera hela världen. Traditionella vacciner är relativt omständliga att tillverka och tillreds i batcher på några tusen. Medan mRNA-tekniken lämpar sig för massproduktion i batcher upp till 10 miljoner, till en bråkdel av kostnaden.  

Att massvaccinera jordens befolkning varje gång det dyker upp ett influensavirus, är också ett av världshistoriens lönsammaste affärsprojekt. Speciellt som intäkterna blir desamma, vare sig vaccinet fungerar eller inte.  

Jan-Olof Sandgren