Jag tillhör en av de sista årskullarna i Sverige som fick daglig kristendomsundervisning på lågstadiet, komplett med psalmsång och tramporgel. Jag tillbringade även någon termin i Söndagsskolan och konfirmerades när jag var fjorton. Ställde man närgångna frågor om Gud fick man veta att det inte riktigt låg till som på gamla målningar; att en skäggig gubbe pekade med fingret och ”vips” blev Adam till. Nej, Gud fanns inom oss och omkring oss, förklarade konfirmationsprästen. Han fanns i naturen, i luften, i fåglarna och manifesterade sig i allt som skapats. Man kunde helt enkelt inte undvika Gud, och inte nog med det. Vi människor var oändligt små i sammanhanget och det var en nåd att vi över huvud taget fanns till. Därför skulle vi efter bästa förmåga följa Hans instruktioner. 

En av mina närmaste barndomsvänner gick ”all in” och blev frälst, men de flesta av oss fortsatte på den breda vägen.  

Några år senare hamnade jag som många andra på 70-talet i miljörörelsen. Jag började äta vegetariskt, studerade ekologi och tågade en gång med i Barsebäcksmarschen. Även i det här sammanhanget framställdes människan som oändligt liten och sårbar, i förhållande till de mäktiga krafter vi utmanade genom att klyva atomer och förgifta naturen. Vad som möjligtvis saknades var den metafysiska kontakten. Gud hade ändå varit en kraftfull personlighet som (även om Han inte fanns) var någon man kunde relatera till, darra inför och känna tacksamhet mot.  

Jag lämnade miljörörelsen, utan att direkt kunna påvisa att den hade fel. Men den ”breda vägen” kändes roligare och intressantare. Andra gick ”all in” och byggde så småningom upp Miljöpartiet eller fick jobb på Naturvårdsenheten. En pojke från min lokala miljögrupp värvades av Birgitta Dahl och blev rådgivare åt regeringen. 

Sen dess har mycket hänt och idag tävlar politiker i att vara så ”gröna” som möjligt. För att visa att man menar allvar brukar man hänvisa till ”Planeten” – en i grunden astronomisk term som i bestämd form fått en djupare innebörd. Frågan är om inte ”Planeten” är den som egentligen bestämmer över våra liv. Det är för Planetens skull vi inte får låta temperaturen öka mer än 1,5 grader. Det är för Planetens skull vi måste avstå från att flyga på semestern, sluta använda sugrör och äta gräshoppor istället för oxfilé. Planeten mår inte heller bra av att det finns för många människor på jorden, och om vi ändå finns måste vi akta oss för att släppa ut koldioxid. Man vet nämligen aldrig vad Planeten kan ta sig till. Vill det sig illa kan den skicka på oss värmeböljor som gör att Amazonas brinner upp, smälta polarisarna eller dränka oss i flodvågor. Precis som Gud gjorde i Gamla testamentet.   

Men lika lite som Gud, kan Planeten själv berätta vad den vill. Den är ständigt beroende av mänskliga uttolkare och språkrör, varav ett av de främsta heter Greta Thunberg och några av de övriga sitter i ledningen för FN. 

Att Planeten ändå är en maktfaktor att räkna med visas av att den dyker upp i sju av de åtta riksdagspolitiska partiprogrammen. Det enda parti som inte nämner Planeten en enda gång är Kristdemokraterna. Det är också det enda parti som (på ett ställe i partiprogrammet) nämner ordet Gud.