BITTE ASSARMO: Det där med fritidsgårdarna

Ännu en skjutning i Malmö, denna gång på ett välbesökt köpcentrum en fredag runt pensions- och barnbidragsutbetalning. Mycket folk i omlopp, med andra ord, och mycket riktigt skadades också en kvinna som, enligt polisen, inte hade med själva måltavlan att göra. Den misstänkte gärningsmannen är femton år och på rymmen från ett LVU-hem, enligt Expressen. Det är sorgligt, säger polisen. Själv tycker jag det är för jävligt, rent ut sagt, att det ränner omkring snorungar med skjutvapen i vårt tidigare så fridsamma land. Och hur lätt är det egentligen att rymma från LVU-hem idag? Jag har inte lyckats googla fram någon ny statistik över antalet rymningar men 2004 avvek fyra av tio omhändertagna. Det är nära hälften, och jag har svårt att föreställa mig att siffrorna ser bättre ut idag.

En sak som slog mig när jag kollade på polisens presskonferens efter skjutningen var att Malmö stads Trygghetsdirektör (jo, det finns en sån) Per-Erik Ebbeståhl gjorde stor affär av att man nu skulle öppna upp alla fritidsgårdar under helgen. Varför? På vilket sätt skulle det hjälpa? Om något så kan det förvärra hela situationen. Det har konstaterats gång på gång att fritidsgårdar har enorma problem med att kriminella söker strategiska anställningar där, enbart för att komma unga människor nära – ungefär som när pedofiler söker sig till förskolor och sommarkollo. Ändå fortsätter myndigheterna att sätta sin lit till att dessa ofta destruktiva miljöer ska åstadkomma något vettigt. Det är ju sanslöst naivt.

Själv växte jag upp i fritidsgårdarnas barndom, då de fortfarande kallades ungdomsgårdar. Det var strax efter att flumvänstern tillskansat sig strategiskt viktiga positioner på samhällsstegen och börjat införa den nya samhällsordningen som stipulerade att familjens makt över barnuppfostran skulle begränsas. Det var bara positivt om tonåringarna stod i rökrutan och häckade istället för att gå på lektionerna, och även tidigt började prova sig fram när det gällde sex, sprit och droger, det visade ju att de revolterade mot de dumma vuxna.

Jag var bara på ungdomsgården på min högstadieskola en enda gång och det räckte för att jag skulle bli avskräckt för all framtid. Fritidsledare i manchesterbyxor och sandaler satt och rökte tillsammans med elever – och inte enbart cigaretter – och det pågick intensiva förhandlingar om vilken ledare som skulle köpa ut starköl till fredagsdiscot. Tack och hej leverpastej, tänkte jag och höll mig så långt därifrån som jag kunde.

Det här var 1975 och jag hade just fyllt 13. Nu skriver vi 2022 men myndigheterna påstår fortfarande att fritidsgårdarna är ett led i att få bukt med den växande kriminaliteten och skapa goda samhällsmedborgare av ungdomar.

Det är också fullkomligt absurt att det ens diskuteras om fritidsgårdar när en femtonårig kriminell just har skjutit två personer, varav en fullkomligt oskyldig. Borde man inte prata om familjen istället? Borde inte polis och trygghetsdirektör uppmana alla föräldrar i Malmö med omnejd att ta hem sina tonåringar, umgås med dem, prata med dem, se till att de sköter sig och håller sig ifrån kriminella miljöer?

Tydligen inte. Frågan är om det beror på att de faktiskt inte vill att föräldrar ska ha makt över sina barn – eller om dagens föräldrar helt enkelt är för bekväma och ”fritidsgårdiserade” för att orka bry sig. Varenda gång det skjuts så klagas det ju över att samhället gjort för lite, men vad fan har föräldrarna gjort då?

Inte förrän föräldrar tar ansvar för sina barn kan den här onda spiralen stoppas. Det är inte samhällets fel att ungdomar blir kriminella. Det är föräldrarnas. Och så har det alltid varit. Det fanns kriminella ungdomar även när jag var ung, om än färre än idag, och redan i lågstadiet kunde man se vilka de var. De kom alltid från hem där farsan och morsan, av olika skäl, struntade i sitt ansvar.

På den tiden var de ett fåtal. Decennier av destruktiv politik, där fritidsgården tillåtits ersätta föräldraansvaret, har dock tagit ut sin rätt och nu går det snart tretton på dussinet av ungdomar vars föräldrar – ofta invandrade – har fått lära sig från dag ett i Sverige att de kan sitta och rulla tummarna och ändå få allt de behöver. Samtidigt utnyttjas fritidsgårdarna som rekryteringsbyråer av kriminella, allt med myndigheternas goda minne. Inte undra på att Sverige har problem med snorungar som skjuter skarpt.

Bild: Skärmdump Sveriges Radio, foto Arlette Jarl

Bitte Assarmo