Svenskarna beskrivs ofta som ett udda folk, som allt sedan vikingatiden gått sin egen väg på grund av bistert klimat och isolering från övriga Europa. Har man inte levt här i minst tre generationer är det svårt att begripa sig på oss. Därför har vi också parkerat oss längst upp till höger på GAL/TAN-skalan. Men vi sticker även ut på ett annat sätt, som känns mer otippat. Sedan efterkrigstiden tycks vi ha blivit världens mest trendkänsliga land. 

Först sög vi åt oss av de vänsteridéer som kom från östblocket. Vi byggde stalinistiskt inspirerade betongförorter, lät statstelevisionen uppfostra våra barn till goda socialister och skapade en skola där jämlikhet var viktigare än kunskap. 

Samtidigt (vilket låter som en motsägelse) blev vi enligt mångas uppfattning världens mest amerikaniserade land, utanför USA. Ingenstans har idéer och kulturella uttryck från det stora landet i väster haft så lätt att slå rot som i Sverige. 

Funktionalismen, en annan trend från 1900-talet, blev en jättesuccé i Sverige. Vi utplånade alla våra stadskärnor (effektivare än vad två världskrig kunnat åstadkomma i Centraleuropa) och fyllde dem med futuristiska köpcentra och Domuslador. 

”Mellan skål och vägg” anslöt vi oss till NATO redan på 50-talet. Men officiellt stod vi utanför – en kompromiss som den store grannen i öster tyckte var OK, så länge vi inte ställde till med besvär. 

När tredje världen började avkoloniseras på 60-talet, placerade vi oss längst fram i frontlinjen. Trots att vi aldrig ägt några kolonier. Vi hade den största biståndsbudgeten per capita, och snart sagt varje befrielserörelse utanför Europa kunde räkna med svenskt stöd. 

När luftföroreningar började uppmärksammas på 70-talet, framför allt i snabbt växande storstäder, blev Sverige miljövänligast i världen. Trots att vi själva knappt drabbades av problemen. 

Medan globalismen ännu låg i sin linda, beslutade Sveriges riksdag 1975 enhälligt att införa ”mångkultur”. Något som inget annat land mig veterligt har gjort. 

När feminismen stod som högst i kurs runt sekelskiftet, fick Sverige världens första feministiska regering. När sen migrationen tog fart under 2000-talet utropade vi oss till humanitär stormakt. 

När slutligen klimatet etablerades som västvärldens nya sekulära religion, inkarnerades dess främsta profet i en svensk skolflicka.   

Jag vet inte vad allt detta beror på, men om samma beteende gällt en individ (och inte ett land) tror jag vi skulle tala om ett ”patologiskt bekräftelsebehov”. 

En psykologisk förklaring som inte känns helt osannolik, är att ett patologiskt bekräftelsebehov utgör en naturlig del av den växande politikerklassens bräckliga identitet. En politikerklass som också finns i andra länder, men som där måste räkna med större motstånd från sin befolkning. Se bara hur nederländska bönder protesterade mot den förda klimatpolitiken. Eller hur lastbilschaufförer i Kanada korkade igen vägarna när man ville tvinga på dem covidmask. Senaste tidens prisökningar har utlöst massiva protester i England, Grekland, Tyskland, Frankrike och Spanien för att ta några exempel.        

Att just Sverige blivit världens mest trendkänsliga land, kanske har att göra med att vi också är världens mest lydiga folk.