En dag i höstas upptäckte jag en grävmaskin och ett halvt dussin anläggningsarbetare som åstadkom ett fyrkantigt hål i gräsmattan utanför mitt köksfönster. Ungefär där ungarna brukar spela fotboll. De kommande veckorna gjöts ett betongfundament som så småningom anslöts till elnätet. Rykten gjorde gällande att kommunen skulle uppföra ett vindkraftverk. 

Jag kastade mig på telefonen och ringde det kommunala bostadsbolaget. Skulle ljudet från rotorbladen förvandla min dittills tysta förort till ”bullerbyn”? Och hur tänkte man lösa problemet med döda havsörnar som regnar ner över barnen? Tjänstepersonen på kommunen förklarade entusiastiskt att min förort blivit utvald för ett unikt projekt. Vi skulle få ett Sol- och Vindträd. Projektet kostade runt en miljon, men finansieringen kom delvis från avgifter som kraftbolagen betalar till Naturvårdsverket för att få kalla sig miljöcertifierade. I princip ”gratis” alltså. 

Idén till Sol- och Vindträd föddes för drygt tio år sen, när den franske litteratur- och filmvetaren Jérome Michaud-Lariviére inspirerades av hur trädens löv rörde sig vid minsta vindpust på ett torg i Paris. Han bestämde sig för att skapa ett energisystem som tog till vara ”le shuffle des villes”. Samtidigt skulle det vara vackert och smälta in i modern bebyggelse. Tillsammans med ett team ingenjörer skapade han Start up-företaget New Wind R&D. Timingen kunde inte varit bättre. Det första Sol- och Vindträdet restes på Place de la Concorde 2015, samma år som FN höll sin historiska klimatkonferens. Och ytterligare två träd ett stenkast från den lokal där Parisavtalet undertecknades. 

Den amerikanska miljöorganisationen SACE beskrev dock konstruktionen som mer estetisk än effektiv. Man beräknade att det skulle krävas fyra Sol- och Vindträd för att försörja ett amerikanskt hushåll. Bostadsbolaget i min förort är något mer optimistisk. Enligt informationsskylten på gräsmattan räknar man med en årsproduktion på 40 000 kWh, vilket skulle räcka för att förse tio lägenheter med elektricitet – alternativt ladda tio elbilar som kör tvåtusen mil om året. Men det förutsätter förstås att det blåser. 

Jag ser Sol- och Vindträdet varje dag från mitt köksfönstret, och under stormen Otto i februari minns jag att alla 30 plastlöven roterade. Annars står dom mest stilla. Nu är min förort inte särskilt blåsig eftersom den ligger i dalgången mellan Hammarkullen och Bergsjön. Dessutom skyddas Sol- och Vindträdet på tre sidor av högre hus, men samma begränsning borde gälla de flesta urbana miljöer. 

Ett liknande träd har nyligen uppförts i Helsingborg och trots att det ligger vid vattnet genererar det som mest 5,8 kW. Det räcker för att försörja trädets egen belysning och de USB-uttag där besökare kan ladda sina mobiler. Kilowattpriset blir förstås skyhögt, men företaget Öresundskraft tycker ändå det var en bra investering eftersom det väcker nyfikenhet hos invånarna ”kring den här typen av förnybar energi”. 

Plötsligt tycker jag mig förstå vad allting handlar om. Är det något som utmärker min förort så är det att det finns massor av barn. Kommunen och Naturvårdsverket vill helt enkelt ge barnen ett roligt träd, för att väcka deras nyfikenhet ”kring den här typen av förnybar energi”. Liksom mjölken kommer från korna, vill man på ett naturligt sätt inpränta att energin kommer från vindkraft. En pedagogisk leksak om man så vill. Energipolitisk propaganda om man vill vara mera krass. Att Sol- och Vindträdet har svårt att till en rimlig kostnad producera energi, är en annan sak. Leksaker brukar ju inte vara ”på riktigt”, de bara låtsas.