JAN-OLOF SANDGREN: Kulturpolitik 

Dagarna före valet vaktade jag en valstuga och kom i samspråk med en kvinna som instämde i nästan allt mitt parti stod för. Det kändes som att jag just inkasserat en ny partimedlem. Men så frågade hon om kulturpolitiken. Jag förklarade att mitt parti (Medborgerlig Samling) vill avveckla i stort sett alla statliga och kommunala kulturbidrag och låta marknaden avgöra vilka tavlor eller teaterpjäser vi ska få njuta av. 

På ett ögonblick förändrades hennes ansiktsuttryck: ”Men… men… hur ska konstnärer kunna överleva? Dom måste ju betala hyra… köpa mat…??” Jag tänkte precis invända att varken Håkan Hellström, Joe Labero eller Lars Lerin verkar ha något problem med att köpa mat, eftersom folk gillar det dom gör. Men hon var redan på väg därifrån.  

Jag tog upp saken med min syster, som har ett galleri i Borgholm och femtio års erfarenhet av konstbranschen. Hon bekräftar att det är näst intill omöjligt att leva som konstnär i Sverige. Men att alla former av statligt kulturstöd blir orättvist, eftersom hon själv och många andra inte ”passar in” i de byråkratiska modeller som är ett måste vid ansökan. Ett bättre alternativ vore att minska skatteuttaget (vilket i viss mån redan sker, då egenproducerad konst upp till ett visst belopp är momsbefriad). Skatteminskning istället för bidrag har följande fördelar: 

– Det gynnar produktiva konstnärer, som faktiskt säljer sina verk. 

– Konstnärer som inte presterar, belastar heller inte systemet.  

– Administrationen blir minimal. Byråkrattjänster som sysslar med kulturstöd kan sparas in.   

– Villkoren blir lika för alla. Det blir svårare för staten att utnyttja konstnärer för ideologiska syften. 

– Kunden avgör vad som är kvalitet. Kulturnämnder och liknande institutioner mister sin roll som smakdomare. 

Av en märklig tillfällighet upptäckte jag ett brunnslock i gatan, mitt framför valstugan där jag diskuterat med kvinnan (bilden). På locket kunde man läsa en dikt av en för mig okänd poet som heter Lina Ekdahl. Dikten heter FAKTA och lyder: 

”Vi har fyra 
fyra årstider 
fyra sädesslag 
havre korn råg ris 
fyra väderstreck 
fyra gator hamngator 
fyra försök 
fyra fingrar på varje hand 
fyra element 
jord eld luft pöl sky fall 
det skall ingen komma 
och ta ifrån oss” 

Jag är ingen kännare av poesi, men tycker inte dikten är särskilt bra. Hur mycket det kostade att producera den och föreviga den i gjutjärn på en gata i centrala Göteborg, vet jag inte. Däremot vet jag att jag var med och betalade. Så här beskriver kommunen ”brunnslocksprojektet” på sin hemsida. 

Satsningen på brunnslockspoeter är en del av Rain Gothenburg, ett projekt inom ramen för Göteborgs 400-årsjubileum. Kommunen vill helt enkelt fästa medborgarnas uppmärksamhet på att det regn som faller över Göteborg, också är en del av den globala klimatkrisen. Den skriver: 

”Regnet utmanar Göteborg att hantera översvämningsproblematik på ett kreativt sätt. Klimatförändringar kommer att leda till att regnmängderna och skyfallen ökar och dagens sätt att ta hand om vattnet med dagvattenbrunnar räcker inte, utan vi behöver hitta fler och nya sätt. 

Med Rain Gothenburg visar Göteborg hur vi kan ta oss an utmaningarna på ett kreativt sätt, med målet att bli världens bästa stad när det regnar.” 

Poeten Lina Ekdahl nämner mycket riktigt ”skyfall” i sin dikt, så man förstår att det är allvar. Malte Persson, som blev 2021 års brunnslockspoet inspirerades också av klimatet. Så här lyder hans brunnslocksdikt: 

”Regnet hänger i luften  
och staden i regnet: 
en flytande framtid 
ett flygande förflutet 
där molngrå murar 
faller i spridda skurar 
av ögonblick 
mellan himmelskt 
och kommunalt” 

Jag gissar att även 2022 års brunnslockspoet kommer att inspireras av klimat och extremväder. Tack vare en generös kulturpolitik kan Göteborgs politiker slå två flugor i en smäll. Både stödja kulturen och få tillfälle att uttrycka sin ideologi. (Jag kanske ska tillägga att jag uppfattar klimatkrisen som i huvudsak ideologisk).  

Det speciella med gjutjärnsdikter är att budskapet finns kvar, även om politiken skulle skifta och klimatfrågan försvinna från dagordningen. Ännu om hundra år kan människor stanna upp inför ett brunnslock och påminnas om att vår existens är hotad. Kanske resonerade man på liknande sätt när man under 1900-talet reste bronsstatyer kors och tvärs över Östeuropa, för att påminna kommande släkten om socialismens nödvändighet.  

Konstnärlig frihet och skattefinansierad kulturpolitik, är alltså två helt olika saker.  

Jan-Olof Sandgren