Man, det vill säga jag, träffar numera inga sanna Sverigevänner om man därmed menar personer som inte bara älskar någon gammal idé om fosterlandets värdighet och anseende utan också är nöjda med den aktuella skötseln av landet. På den senare punkten visas mest hånfull nedlåtenhet mot den överhet som styr oss, det vill säga det samlade politikerväldet.

Men längre än till den punkten brukar den gängse samhällsanalysen inte sträcka sig. (Ibland kommer den inte ens så långt utan stannar vid övertygelsen att det allt är journalisternas eller Davoskamarillans fel.)

Problemet med att inte förmå artikulera, bredda och fördjupa förståelsen av Sveriges bekymmer bortom det så väl motiverade politikerföraktet är att man inte har något fast grund på vilken ny politik kan byggas. Skälet till att vi inte tar något sådant resolut kliv mot ett annorlunda samhällsbygge är att vi, trots allt befogat gnäll, är så fast rotade i den etablerade, PK-istiska ideologin att vi är rädda att bli deplattformerade och uteslutna ur bekantskapskretsen om vi försiktigt börjar nosa på synsätt som med dagens tänkande är förbjudna.

Till exempel framförde jag nyligen en maxim från aposteln Paulus som återfinns i Andra Thessalonikerbrevet enligt vilken den som inte arbetar inte heller ska äta (https://detgodasamhallet.com/2022/09/10/patrik-engellau-extra-ecclesiam-nulla-salus/). Jag tycker att den principen är rimlig. Den får naturligtvis tillämpas med förnuft. Det är ju inte meningen att senildementa nittiofemåringar ska svältas ihjäl. Men att i vår tid lägga fram ett sådant gammalt bibelord, som genom århundradena har ansetts väl avvägt, till betraktande och eventuell diskussion är att riskera uteslutning från de väluppfostrade människornas gemenskap. Något råskinn i det lyssnande sällskapet kanske bryter ut i skratt i övertygelse om att förslagsställaren inte menar allvar medan de övriga åhörarna tappar hakan av förfäran.

Men jag tror att det är den sortens grundläggande frågor som samhällsdebatten måste våga sig på om vi ska komma förbi det nu gällande fega debattklimatet där man inte säger ”de som inte jobbar borde inte äta” utan i stället ”vi borde tala om ersättningsnivåerna i försörjningsstödet för somaliska mammor med sju barn” för att därefter inte våga tala om frågan utan lämna den till någon annan gång som aldrig kommer.

Du kan ju tänka dig vilken revolution som skulle inträffa i välfärdssystemet om det inrättades en tvingande koppling mellan försörjning och arbete. Skulle staten lägga ned försörjningsstödet? Det är sådana frågor man inte får rygga inför om vi någonsin ska komma bort från det ovärdiga trams som dagens partiledardebatter handlar om. (Själv har jag i en bok för flera år sedan kommit fram till ett småfegt kompromissförslag kallat ”jobbgaranti”. Kommunen lägger inte ned socialhjälpen men tvingar mottagare att sitta sysslolösa under fängelseliknande förhållanden hela dagen i avvaktan på att någon ska vilja anlita dem för enklare tjänster. Incitamentet skulle vara att vilket arbete som helst blir bättre än den tristessen.)

Jag har en lista så lång som en arm på likartade innovativa synsätt och trossatser som tillsammans skulle kunna vända utvecklingen i Sverige när medborgarna kommit över den kalldusch som nya idéer alltid medför och börjat använda sitt förnuft. Till exempel är skolans problem att skolgången är en skyldighet. Vi har skolplikt i Sverige. Utbildning borde i stället betraktas som en dyr och värdefull förmån som bara tilldelas de elever som är villiga att anstränga sig. Stökiga barn relegeras efter den tredje allvarliga förseelsen. Gradvis kommer lärarnas auktoritet att återupprättas och lugnet under lektionerna att återställas.

Varför ska skattebetalarna betala dyrt för att vanartiga och störiga barn prompt ska tvingas mottaga undervisning som de inte vill ha? Då påminner skolan mer om en straffinrättning än det tempel för andlig, mänsklig förkovran som det var tänkt. Att bråka på lektionerna är som att trampa kunskapen och bildningen under fötterna. Det kan aldrig hjälpa unga människor att finna rätt plats i livet.

En mycket stor och angelägen reform vore att flytta ansvaret för invandrares integration från myndigheterna till invandrarna själva. Attityden här är motsatt den som gäller för skolan. Hela det tänkesätt som uppfyller mångkulturpropositionen 1975:26 bör vändas 180 grader. Den som bor i Sverige, framför allt om det skattebetalarna förväntas bidra, bör vara skyldig att sträva att integrera sig för att passa in i det svenska samhället.

Föreställningen att det är svenskarnas och de svenska myndigheternas skyldighet att ställa om sig själva och landet så det passar folk från andra kulturer sitter djupt. En vanlig medborgare reagerar inte ens över denna näst intill automatiska rollfördelning. När olägenheter inträffar i utanförskapsområden intervjuas normalt någon politiker på TV som repeterar årtiondens oföränderliga floskler om det svenska samhällets uppgifter: fler poliser, fler socialsekreterare, fler fritidsgårdar. Det är som om man inte räknade med att invandrare hade förmågan att ta något ansvar för sig själva (vilket någon med ett lyckat uttryck kallat för de ”låga förväntningarnas rasism”).

Den viktigaste och mest djupgående reform som Sverige behöver är en redigering av regeringsformens portalparagraf. I 1 kap. 2 § definieras politikernas uppgifter:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Innebörden är att politikerna, inte medborgarna själv, har huvudansvaret för medborgarnas väl och ve. Det är det svenska systemets på ytan välsinnade men i praktiken ondsinta åliggande. Den paragrafen bör tas bort. Det kan aldrig gå väl för ett samhälle vars medlemmar får lära sig att det är någon annan som har huvudansvaret för deras liv. Så var slavsamhället organiserat. Det borde inte vara vår förebild.