I en text som osar indignation och bitterhet ställer sig Aftonbladets ledarskribent Lovisa Arvidsson frågan varför skolvalet blev en framgång för det borgerliga blocket och ett nederlag för det rödgröna. Vad hände med Generation Greta? Hur kunde alla de klimatengagerade ungdomar, som skolkade från skolan för en bättre framtid, plötsligt överge sina ideal?

Ja vad kan det bero på? Det finns ett enkelt svar på den frågan: Generation Greta har aldrig existerat annat än i Arvidssons och hennes likars fantasi.

Generation Greta var en våt dröm, skapad av en journalistkår som hellre ville skapa sensationellt förstasidesstoff än förmedla nyheter, ivrigt påhejade av organisationer och kändisar som av olika skäl hade ett egenintresse i att skapa en allt värre klimatpanik. Invandringsvågen 2015-16 hade mist det nyhetens behag som fått kändisar att kollektivt välkomna världens alla flyktingar till orter och platser utanför deras egna tryggt homogena innerstadsidyller – nu började de manifestera sin godhet medelst klimatpanik istället.

Det var de unga som skulle visa vägen till en grönare och mer hållbar framtid, det var alla överens om. Greta Thunberg var gurun, profeten, frälsaren. Floskler som ”Lyssna på barnen!” och ”Lyssna på ungdomarna!” hördes i parti och minut, av vuxna som tycktes njuta hejdlöst av att bli utskällda, förnedrade och nervärderade av flickan med flätorna och hennes anhängare.

Generation Greta visste bäst och de infantila vuxna påhejarna uppmuntrade både skolk och demonstrationer. Någonstans på vägen tycks de dessutom ha börjat tro på sin egen skapelse, hur otroligt det än kan låta. Jag menar, hur kan någon få för sig att en generation som inte kan leva utan smarta telefoner, sociala medier och hashtags skulle vara beredd att göra eftergifter för klimatets skull? Det kunde naturligtvis bara gå åt ett håll och nu har fantasivärlden rasat samman.

Det där skolkandet, som beundrades så gränslöst av den storögda vuxenvärlden, kan för övrigt knappast ens betraktas som traditionellt skolk – ofta handlade det tvärtom att eleverna mer eller mindre kommenderades ut på stan i buss på fredagarna av lärare och skolpersonal som var ivriga att rätta sig efter det nya konsensus.

”Det var visserligen officiellt frivilligt”, berättar en vän som har tonårsbarn, ”men det krävdes en hel del av de tonåringar som framhärdade i att stanna i skolan och göra sitt skolarbete istället.”

Hennes egen son var en av dem. Han såg igenom fredagsskolket direkt, vägrade konsekvent att strejka och stod emot både grupptryck, lärarövertalning och tråkningar. Merparten av de elever som deltog gjorde det överhuvudtaget inte för klimatets skull utan för att de fick hänga på stan och slippa ha lektioner.

”Det här var ungefär lika spontant hos skolelever som hos pionjärbrigaderna i Sovjet på 1970-talet” hävdar min väninna och jag finner ingen anledning att misstro henne. Hon är betydligt mer jordnära och verklighetsnära än någon av alla de gråterskor av båda könen som nu förfasar sig över att den unga generationen gått över till den mörka, onda sidan.

Hon är dessutom inte ensam om sina erfarenheter. Jag har hört samma sak från många föräldrar, under de åren då Greta var hippast i världen och då elever som hellre gick i skolan än hängde på stan betraktades med misstro och besvikelse.

Det finns en hel del att säga om de människor som skapade Generation Greta och som nu gnäller och gråter bittra tårar. Men egentligen räcker det med att citera Fröding: Dumt fôlk.

Bild: Greta Thunberg, via Wikimedia Commons