Många har svårt att förstå varför Paludan envisas med att bränna koraner, lika lite som man förstod varför Lars Vilks ritade rondellhundar. Eller varför Salman Rushdie nödvändigtvis måste skriva om just Satansverserna? Kunde han inte ha skrivit om något annat? Förstår dom inte att det är farligt? Vill dom ha tillbaka 30-talets bokbål? 

Först kanske vi bör reda ut vad som menas med bokbål. Det finns en lång tradition av bokbål inom islam, såväl som inom de flesta totalitära rörelser. Det var ingenting som nazisterna hittade på. Boris Benulic tar upp en rad historiska exempel här. Gemensamt för alla de här bokbålen ända fram till Islamiska statens bokbål i Mosul 2015, var att man ville hindra människor från att läsa misshaglig litteratur.  

Rasmus Paludan är snarare motsatsen. Han vill uppmärksamma oss på vad som faktiskt står i koranen. Han vill få fler politiker att läsa den, inte färre. Man behöver inte skumma igenom särskilt många suror för att inse att islams högsta auktoritet står i skarp kontrast till vad vi menar med demokrati, jämlikhet och vetenskap. Att mot den bakgrunden bränna ett personligt exemplar är ett offentligt ställningstagande, inte ett bokbål. 

Men kunde han inte uppnått samma sak genom att hålla ett vanligt torgmöte, där han frimodigt berättar hur illa han tycker om koranen och dess författare? Muslimer hade inte blivit lika arga och kanske hade vi förskonats från påskkravaller och dyra polisinsatser. På samma sätt kan man fråga sig varför kvinnorna i Iran inte nöjer sig med att berätta hur illa de tycker om att bära slöja. Varför måste de nödvändigtvis ta av den? Det leder ju bara till problem. 

Ord i all ära, men ord som inte leder till handling förblir ”ord”, det vet alla som sysslat med politik. Hade orden i koranen inte lett till handlingar runt om i världen, skulle koranen varit fullständigt harmlös. Ingen utanför de troendes krets hade brytt sig om den, allra minst Paludan. Det finns ett populärt begrepp som lyfter fram just handlingens betydelse: ”civil olydnad”. 

Enligt Wikipedia är civil olydnad ”en form av aktivism som går ut på att öppet och utan våld bryta mot en lag… samt vara beredd att ta konsekvenserna av handlingen”. Begreppet användes första gången 1849 av den amerikanske filosofen Henry David Thoreau, som i en essä uppmanade sina landsmän till individuellt motstånd mot regeringen. Den gången gällde det slavfrågan, idag gäller det kanske slöjtvånget i Iran, där ett stort antal kvinnor medvetet bryter mot lagen för att åstadkomma en förändring. 

På Thoreaus tid var lagar en nationell angelägenhet och olydnaden riktades mot den egna regeringen. Idag lever vi i en global värld där lagar ofta härleds ur direktiv från EU eller FN (som ständigt tycks utöka sina befogenheter). I många sammanhang tvingas vi också ta hänsyn till islamisk rättsuppfattning. Sharia är ett rättssystem som ”flyter ovanpå nationsgränserna” och utan att äga officiell status ändå begränsar människors frihet. Salman Rushdie bröt inte mot någon engelsk lag när han skrev sin roman Satansverserna. Kurt Westergaard bröt heller inte mot någon dansk lag när han publicerade sin karikatyr av Muhammed i Jyllandsposten och Lars Vilks bröt inte mot svensk lag när han ritade sin berömda rondellhund. Ändå drabbades de på olika sätt av islamisk rättsskipning, som påbjuder respekt för profeten även bland icke muslimer. De utövade alltså civil olydnad, inte mot sin egen regering utan mot islam. Jag tycker Rasmus Paludan platsar i den kategorin och att hans rituella koranbränning närmast kan liknas vid ett konstprojekt.   

Civil olydnad är förstås inte samma sak som att ha rätt. Elin Ersons flygplanskapning och aktionsgruppen Återställ våtmarker’s blockering av motorvägar är exempel på mer tveksamma olydnadskampanjer. Bland annat för att de protesterade mot lagar som genom demokratiska beslut faktiskt går att ändra. 

Men hur ändrar man på sharialagar? Enda sättet jag kan komma på är att tillräckligt många slutar respektera dem. Förr eller senare måste mullorna i Iran släppa på slöjtvånget om det kräver alltför mycket resurser att upprätthålla det. Hade alla dagstidningar publicerat Muhammedkarikatyrer samtidigt som Jyllandsposten, hade det snart mötts med en axelryckning. Idag är det ofarligt för muslimer att spela musik, trots att Muhammed en gång förbjöd det. Att knycka en mobiltelefon från en kompis (eller liknande) bestraffas inte längre med avhuggning av handen. Det visar att sharialagar, långt ifrån vad många påstår, inte är huggna i sten.       

Att från myndigheternas sida förbjuda koranbränning är däremot, liksom varje annan typ av särlagstiftning, att gå motsatta vägen. I längden innebär det att ett parallellt rättssystem som är helt väsensskilt från det svenska, får fäste i Sverige. 

Därför tycker jag Lars Vilks, Rasmus Paludan, Salman Rushdie och Kurt Westergaard representerar något så otidsenligt som modiga män, vilka med risk för eget liv försvarat västerlandets värderingar. Bara det räcker för att förtjäna min respekt och jag hoppas att vi en dag reser statyer över dem.