Janerik Larsson, journalist, författare och f d vice VD på Svenskt Näringsliv med mera erbjuder en värdefull gratistjänst som jag vill tipsa om. Janerik tycks läsa alla tidningar som finns i hela världen. Han väljer ut de bästa artiklarna och skickar dem till just dig om du anmäler dig på janerik.larsson@frittnaringsliv.se. Jag nämner detta för att följande artikel är inspirerad av den uppburne författaren Michael Lind (bilden) som Janerik generöst låter oss bekanta oss med. Inspirationstexten ligger här.

Att jag blir glad att läsa Michael Linds text beror på att han visar sig företräda uppfattningar som, tycker jag i alla fall, ganska nära sammanfaller med vad jag i över åtta år tjatat om på dessa sidor, nämligen att vårt land och till stor del även USA styrs av politikervälden som utvecklat en distinkt filosofi (PK-tänkandet respektive wokeismen) som handlar om att legitimera det nya systemet och dess verkställande apparat som jag kallar det välfärdsindustriella komplexet. När man tjatat så länge som jag tjatat och mest mötts av mumlanden och tvivlande eller undrande blickar finns det två möjligheter: antingen har man fel eller också är den beskrivna samhällsordningen ännu inte tillräckligt färdigutvecklad för att bli uppenbar för envar. Michael Lind hjälper till att uppenbara dagsläget.

Lind säger att USA leds av ett antal maktgalna utopister som försöker omvandla sitt land genom en ”progressiv revolution uppifrån”. Han talar om en situation där ”ett större politiskt parti, eller en dominerande del av båda partierna, försvär sig åt utsiktslösa utopiska projekt som syftar till samhällelig omvandling och försöker kapa och använda statsmakten för att förverkliga sina visioner genom uppifrånstyrning”.

Det är ganska likt Sverige. PK-ismen har i större eller mindre grad ätit sig in i alla politiska partier (utom möjligen sverigedemokraterna). Den offentliga apparaten, i huvudsak det välfärdsindustriella komplexet, har blivit verktyget för omvandlingen av Sverige i enlighet med politikerväldets och de övriga ledande skiktens värdegrundsbaserade visioner om jämställdhet, antirasism, hållbarhet och omhändertagande av välfärdsklienter med mera.

Lind beskriver hur detta revolutionära projekt gestaltar sig i USA, vad det är som driver eliterna att engagera sig och slutligen vad han menar måste till för att få stopp på galenskaperna (ja, han använder den typen av språk).

Han menar att omvandlingen i USA består av tre olika sorters social ingenjörskonst. Den första sorten tillhör det ”gröna projektet”. Det använder klimatförändringar som ursäkt för en radikal omstrukturering av USA och andra avancerade industriländer och berör allt från hur mat produceras till hur folk ska bo och hur de ska bete sig.

Den andra sortens social ingenjörskonst kallar Lind ”kvotprojektet” vilket omfattar alla politiska insatser som syftar till jämlikhet och representativitet och, skulle man kunna lägga till för svenskt vidkommande, de ständigt återkommande mässandena om allas lika värde.

Linds tredje slags omvandlingsförsök handlar om genusorienterade statliga insatser, till exempel åtgärder för att hjälpa ungdomar med den nyuppfunna åkomman könsdysfori att rätta till sin medfödda könsdefekt och bli något som dysforikern själv tycker känns bättre.

Det gemensamma för alla dessa revolutionära projekt är att de är dömda att misslyckas. De genomförs egentligen, tror jag även om Lind inte berör saken, som en del av eliternas härskarteknik; att få folk att tro på omöjliga saker är lika mycket en demonstration av makt som när en hundägare lär sin hund svåra konster som att skälla och ligga död på kommando. I Sverige genomförs hela tiden garanterat utsiktslösa sociala projekt utan att ifrågasättas. Om man vid bakslag fördubblar insatsen förvandlas emellertid inte bakslagen till framgångar. I stället får man bara dubbla motgångar.

Varför håller då eliterna på med dessa på förhand nederlagsdömda satsningar? Lind säger att det beror på en kombination av feghet, karriärslust och närighet. Fegheten är det som skrämmer folk att inte ifrågasätta den dominerande uppfattningen. Om makten insisterar på att göra dyrbara dumheter så tänker jag inte riskera min position genom att protestera. Ingen vill, säger Lind, ta stryk för rätten att påpeka att sol och vind inte klarar att driva ett modernt industrisamhälle med åtta miljarder människor. Så är det förstås även hos oss. Visselblåsandet är ingen svensk paradgren.

Karriärslust och närighet är egentligen samma sak. Det handlar om att folk letar efter livets räkmackor, höga löner, fina kontor, spännande utlandsresor och konferenser, allt som erbjuds den som uppför sig på det föreskrivna sättet. Till exempel vet miljöforskarna att anslagen sinar om söker pengar för att söka motbevisa hypotesen om människans ansvar för uppvärmningen. Till vindkraftens starkaste försvarare hör naturligtvis företag som lever på att tillverka vindkraftsparker.

Lind säger att utopierna visserligen kommer att krascha av sig själva men att det är onödigt att vänta på deras naturliga sammanbrott. Han menar att alla de som är skeptiska till denna revolution uppifrån – och som enligt honom blir allt fler med tiden – bör organisera sig och samarbeta för att sticka käppar i hjulen för revolutionärerna. Bland projektets motståndare nämner Lind ”konservativa, libertarianer, populister, före detta progressiva som inte längre vill låtsas att män kan bli gravida, socialister som gillar industrier och förkastar de grönas herderomantik”.

En sådan motståndsrörelse skulle kanske kunna organiseras i USA. Det är nog svårare i Sverige eftersom vansinnet här är mer institutionaliserat och så definitivt tagit kontroll över staten. Listan över den borgerliga regeringens framgångar kommer att bli ett mått på hur långt det gått i Sverige. Kanske är sönderfall genom ekonomisk kollaps ett mer trovärdigt scenario för vår del än en ordnad reträtt.