Dagens Nyheter skriver då och då på ledarplats, till exempel här, att staten djävlas med ukrainska krigsflyktingar. Hela den meny av hjälpåtgärder som erbjuds normala asylsökande står nämligen inte till förfogande. Ukrainarna får bara akut vård, ingen rätt till socialhjälp och framför allt inget tillträde till SFI.

Förklaringen till detta är, om jag fattat rätt, att EU har hittat på ett ”massflyktsdirektiv” med en annan och snålare meny än den reguljära svenska table d’hôten. Svenska staten har väl tacksamt tagit emot chansen att spara lite pengar på ukrainarna eftersom det går att skylla på EU (även om Sverige frivilligt kunnat erbjuda ukrainarna andra folkslags matsedel).

Som plåster på såren har regeringen hittat på ett enklare språkprogram än SFI som kallas ”svenska från dag ett”. Det verkar vara detta som väckt DN:s raseri. Behandlingen av ukrainarna är en ”skam” säger såväl DN som en del andra tidningar eftersom staten därmed berövat ukrainarna rätten att lära sig svenska. ”De får inte lära sig svenska.”

Att flera gånger behöva läsa den frasen gjorde mig alldeles matt eftersom den antyder att svenska är någon sorts hemligt, statskontrollerat språk som en utlänning inte kan närma sig utan särskilda statliga tillstånd och troligen även lösenord. Då bestämde jag att detta var ett fall för det privata initiativet och det civila samhället i första hand representerat av mig själv. Jag bestämde med en kompis att vi skulle erbjuda någon närbelägen kommun att utan kostnad för det allmänna lära några engagerade ukrainare svenska nu när myndigheterna krånglade. Vi visste i någon mån vad vi pratade om. Jag har på egen hand hyggligt lärt mig flera språk och kompisen drev själv välgörenhetsutbildning för asylsökande flyktingåret 2015.

Vi blev väl mottagna i en kommun utanför Stockholm och träffade ett trettiotal unga ukrainare som höll på med ”svenska från dag ett”. Kursen hade pågått sedan i mer än ett halvår så kompisen och jag kunde till nöds kommunicera med några av dem. Vi frågade lite trevande om vi kunde hjälpa dem med något.

Att hitta en lägenhet, sa en av kursdeltagarna. Det var ingen obegriplig fråga. Det är ju sant att både kurser och lägenheter och allt annat i Sverige – framför allt till välfärdsystemets klienter dit nu ukrainarna hörde – på något vis fördelas av stat och kommun. Det var rimligen svårt för frågeställaren att de olika tjänsterna söktes bakom olika offentliga luckor som närapå kunde bli förolämpade om man sökte fel. Jag märkte på mig själv att jag undrade om ukrainaren drev med mig när hon bad om en lägenhet. Jag var ju inte ens en myndighet! Men hur skulle hon veta det? Varför skulle det inte bo en statstjänsteman från det välfärdsindustriella komplexet i just mig?

Sedan pratade vi med en ung kvinna som hävdade att hon var ukrainsk sjuksköterska och ville börja arbete med sin specialitet i Sverige. Fint, sa jag uppmuntrande. Problemet, förklarade hon var att det inte gick att få någon stämpel på att hon genomgått kursen ”svenska från dag ett”. Och vad gör det? frågade jag naivt. Jag måste kunna bevisa för den som ska verifiera min ukrainska examen att jag förstår svenska, svarade hon.

Kan du inte prata med vederbörande? sa jag. Hon kan väl höra att du kan ta dig fram på svenska? Fast jag insåg redan när jag sa detta att det var otillräckligt byråkratiskt. Då slog det mig att om det bara handlade om att vitsorda att den unga kvinnan genomgått ”svenska från dag ett” så skulle väl vem som helst kunna skriva på ett sådant papper, jag till exempel. Jag skulle till och med kunna sätta på någon logga som såg officiell ut. Det gillade inte sjuksköterskan som anade att det kunde betraktas som fusk.

Sådär höll vi på i någon timme. Min kompis skrumpnade alltmer i takt med att vi insåg att det inte handlade så mycket om att tala begriplig svenska rätt och slätt utan om att orientera sig i det svenska stalinsystemet. När jag sa ”stalinsystemet” så lyste ukrainarna upp. Det verkade slå an en sträng av bekantskap.

Sjuksköterskan vinkade och suckade lite uppgivet när vi gick därifrån. Hon behövde bara någon som kunde intyga att hon gått kursen men eftersom detta inte var förberett och reglerat så fortsatte hon på kursen. Något oväntat skulle ju kunna hända.

(Reservation för att jag missförstått systemet. En del information kom från ukrainarna som må vara ursäktade om de inte fullt ut begripit den svenska byråkratins vindlingar. Kompisen och jag hade inte lust att lära oss mer på den punkten. Vi gav upp. Vi hade insett att svenska språket kanske i alla fall är halvstatligt och inte direkt överförbart från enskild individ till enskild individ utan inblandning av någon myndighet.)