Tänk dig en historia där en intelligent datanörd med autistiska tendenser – bara genom att knappa på sin laptop blir en av världens mäktigaste män. Med en skickligt designad app, ”Wikileaks”, får han plötsligt tillgång till information som får några av världens mäktigaste regimer att darra. Som manus till en spionroman skulle den ha refuserats som löjligt orealistisk.  

Vad som avhåller många från att bli visselblåsare är risken att bli avslöjad. Journalister kan tvingas röja sina källor, telefoner kan avlyssnas och hemliga möten kan övervakas. Assange och hans medarbetare löste problemet genom att utveckla en krypterad teknologi för filöverföring, där inte ens Wikileaks själva kunde spåra avsändaren. I alla fall övertygade man världen om att det var så det fungerade. 

Plötsligt drogs anden ur flaskan och hemliga dokument strömmade in till Wikileaks brevlåda. Arkivet omfattade snart miljontals dokument, bland annat filmklipp som avslöjande allvarliga krigsbrott i Irak och Afghanistan. Delar av materialet erbjöds världspressen – ofta efter att Assange förhandlat med utpekad nation och erbjudit viss redigering, för att säkerställa att inga oskyldiga råkade illa ut. Samtidigt byggde han upp en supportorganisation med internationella förgreningar. 

Assange var medveten om vilka krafter han utmanade. Därför ville han etablera Wikileaks i ett alliansfritt land, med demokratiska traditioner och stark grundlagsskyddad yttrandefrihet. Hans val föll på Sverige. Kanske hans livs mest ödesdigra misstag. 

”Fallet Julian Assange – en historia om förföljelse” är en välskriven och skrämmande bok av Nils Melzer, professor i internationell rätt och FN:s specialrapportör om tortyr. I minsta detalj går han igenom vår tids kanske mest häpnadsväckande internationella rättsfall. 

En annan som var med på den tiden, och personligen känner Assange, är den feministiska pionjären Helene Bergman som bland annat driver Kärringbloggen.   

Den 11 augusti 2010 anländer Julian Assange till Stockholm, officiellt inbjuden av Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen för att hålla ett föredrag på LO-borgen. En av arrangörerna lånar honom sin lägenhet på Södermalm. Två dagar senare dyker hon upp i lägenheten och ett samlag äger rum, som tyvärr avslutas med en ”sprucken kondom”. Det hela kan låta som en bagatell, men svenska staten kommer att ägna åratal av utredningsarbete åt att klargöra förloppet, bland annat om det var Assange själv som tog sönder kondomen, eller om den spruckit av egen kraft.  

En annan deltagare på seminariet bjöd hem Assange till sin lägenhet i Enköping och även denna gång slutade besöket i sängen. Än en gång slarvade Assange med kondomen, vilket får kvinnorna att ilskna till och kräva att han genomgår ett HIV-test. För att sätta kraft bakom orden besöker de två dagar senare en polisstation, där ett förhörsprotokoll upprättas. Till kvinnornas förvåning vill polisen rubricera det inträffade som ”våldtäkt”, något ingen av dem hade tänkt sig. Av deras sms-konversation framgår att de bara velat framtvinga ett HIV-test. 

Än mer förvånad blev Julian Assange när han vaknade dagen därpå och kunde läsa följande artikel i Expressen. På några få timmar hade kvinnornas besök på polisstationen resulterat i (1) en fabricerad våldtäktsanmälan (2) ett blixtsnabbt anhållande och (3) en läcka till tidningen Expressen, som dessutom hunnit med att intervjua jourhavande åklagare Maria Häljebo Kjellstrand. I ett mail samma dag kommenterar Assange anklagelserna till norska Dagbladet. Bokstavligen över en natt har hans status förvandlats från hyllad frihetshjälte, till jagad våldtäktsman. 

Redan samma eftermiddag beslutar chefsåklagare Eva Finné att häva anhållandet då hon inte finner någon anledning att misstänka Assange för brott. Men nyheten har ändå spritts över världen. Först nio dagar senare förhörs Assange själv, i närvaro av en advokat.   

Eftersom scoopet cirkulerat i världspressen rekommenderar polisen Enköpingskvinnan att låta sig företrädas av en advokat. Kändisadvokat Claes Borgström kopplas in. Han begär överprövning hos överåklagare Marianne Ny i Göteborg, som han även känner privat. En ny förundersökning startar och allt måste tas om från början. 

Assange stannar i Stockholm i väntan på ytterligare förhör. Men veckorna går och polisen hör inte av sig, eller har de inte tid med honom. Enligt åklagaren finns heller inga formella hinder för honom att lämna landet. Sent omsider spikas förhörsdatumet till 28 september, men Assange går inte att nå på telefon och den 27 september åker han till Berlin för ett annat föredrag. Några timmar innan planet lyfter anhålls han i sin frånvaro och flygresan definieras därmed som ”flykt”. Ändå har han inga problem att passera passkontrollen – förutom att en väska med tre krypterade lap-tops, innehållande opublicerade dokument av krigsbrott i Afghanistan, försvinner spårlöst i bagageinlämningen. 

Från Berlin åker Assange vidare till London. Därifrån erbjuder han sig att åka tillbaks till Sverige, på egen bekostnad och låta sig förhöras. Men först vill han ha garantier från Sverige att han inte utlämnas till USA. Där har nämligen en Grand jury inrättats, som med lite juridisk kreativitet skulle kunna anklaga honom för spioneri. Sverige vill inte ge några sådana garantier, och man kan heller inte tänka sig att förhöra honom via länk i London.    

Den 20 november briserar nästa bomb. Marianne Ny utfärdar en europeisk arresteringsorder mot Assange. Han blir också efterlyst av Interpol, vilket gör att han kan gripas i 188 länder misstänkt för våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång. Den världsopinion som tidigare höjt honom till skyarna, börjar långsamt dra sig undan. Ingen vill längre ta i honom med tång. 

Under tiden förbereder USA en rättegång av historiska proportioner. Hundratalet jurister arbetar i något som kallas Wikileaks War Room med insamling av ”bevis”. Hittills har man hittat 18 åtalspunkter som tillsammans skulle kunna ge Assange ett fängelsestraff på 175 år. Däremot har inga av de krigsbrottslingar Wikileaks avslöjade genom sina läckta dokument, någonsin åtalats. 

Men det finns ljusglimtar. När Sverige efter nio år (!) lade ner förundersökningen, tyckte sig Nils Melzer märka en gradvis svängning i opinionen. Plötsligt var Assange inte lika oberörbar. Något fler artiklar började skrivas. Några fler uppmärksammade att han, efter att ha blivit ”vräkt” från Ecuadors ambassad 2019, suttit isolerad i ett högriskfängelse utanför London utan att egentligen ha begått något brott. Englands högsta domstol avslog USA:s begäran om utlämning. Visserligen bara på grund av hans vacklande hälsa, men i alla fall. Robert Kennedy Jr lovade nyligen att om han blir vald till USA:s 47:e president, kommer alla åtal mot Julian Assange att läggas ner. Brasiliens president Lula är inne på samma linje och säger sig vilja ta upp saken med den brittiske premiärministern Sunak.  

Men från svenska politiker är det relativt tyst.