Det smärtar ordentligt i själen att leva i ett land där den som mördar en älskad familjefader och respekterad samhällsmedborgare döms till två år och elva månader i sluten ungdomsvård. Istället för livstid på bröd och vatten i en kal cell bakom höga murar med taggtråd.

Det smärtar att mördaren omtalas som ett stackars barn som ska vårdas. Istället för ett hårt straff placeras han på ett ungdomshem, drivet av staten.

Sluten ungdomsvård är som en fritidsgård, fast med verksamhet dygnet runt. Ett ställe där man kan chilla med likasinnade, spela spel, surfa runt på nätet och obehindrat chatta med de kriminella kompisarna utanför.

Lika lite som det är tvingande att vara på en valfri fritidsgård är det att vara på det slutna ungdomshemmet. Gillar man inte stället är det bara att dra därifrån. Det har vi alla nu förstått. Ett så kallat straff som det är valfritt att avtjäna, eller inte.

Den säkerhetsansvarige för SiS-hemmen försäkrar att säkerheten är god och att de är mitt inne i en förändringsresa. Men det är egentligen inte han som är problemet. Det är själva systemet som är problemet. Som betraktar grova våldsbrottslingar och mördare som små barn, i behov av samhällets vård och omsorg.

Dessa grova brottslingar har redan varit föremål för samhällets alla upptänkliga insatser gällande vård och omsorg. Liksom deras föräldrar. Det hjälper inte, det leder fel. Systemet skapar människor som är övertygade om att vad de än gör så får det inga konsekvenser. Eftersom allt man gör alltid är någon annans ansvar, alltså samhällets fel.

Det hade inte behövt hända, säger Rafaels mamma Susana Huerta Baeza i Dagens Nyheter. Hennes son Rafael Pizarro Huerta dog i samband med ett polisingripande. Och hon har ju helt rätt.

Det hade inte behövt hända om hennes son Rafael inte varit amfetaminmissbrukare, kriminell, attackerat fredliga människor på en Preem-mack och inte gjort våldsamt motstånd mot polisen som grep honom. Då hade det inte behövt hända.

Från Dagens Nyheter:

”Rafael Pizarro Huerta blev 42 år. Han levde ett hårt liv, till delar kantat av droger och kriminalitet. Första gången han dömdes för ett brott var han bara 15 år gammal och bland domarna finns snatterier och rån, misshandel och relationsbrott.”

I Susana Huerta Baezas värld är dock allt polisens fel. I förlängningen samhällets. Inte hennes, inte sonens. Det är alltid någon annans fel. Och detta är ingen världsuppfattning som hon själv kommit på. Det är något som hon fått lära sig efter att hon flyttat till Sverige.

Här bär ingen något som helst eget ansvar. Alla grova missgärningar man begår är alltid polisens, samhällets eller någon annans fel.