Det var lite klent med juldekorationer i min förort den här julen. Kanske beroende på de höga elpriserna, eller på att folk hade annat att tänka på. Vem orkar bry sig om tomtar och Betlehemsstjärnor, när vi ständigt hotas av Putins kärnvapen, kommande viruspandemier, blodiga klanstrider eller giftiga vacciner? Frågan är vilken lieman som hinner först. Att vi just i det här ögonblicket mår ganska bra, kan vara ”lugnet före stormen”. 

Själv köpte jag i alla fall ett par plastlyktor i en nätbutik, för några futtiga hundralappar. Det var såna där lyktor som ändrar färg hela tiden och på ett ögonblick förvandlades min balkong till ett litet Disneyland. Jag värmde på lite glögg och beundrade resultatet. En dikt dök upp i mitt huvud som jag nog inte hört på 30 år, men plötsligt satt den som en smäck: 

Med många kulörta lyktor 
jag gick mej i världen ut. 
De slocknade – ljudlöst och oförmärkt, 
och så tog det vackra slut. 

 Jag stannade, högst förlägen 
– allt hade ju mist sin glans! 
Men nu har jag gått på vägen, 
som kommer från Ingenstans 

 och ringlar till Ingenstädes 
i många de långa år 
förutan kulörta lyktor. 
Det är ganska svårt – men det går. 

Nils Ferlin gav ut diktsamlingen ”Med många kulörta lyktor” 1944, mitt under brinnande världskrig. Ferlin var individualist och kanske struntade han i politiken. Kan bara konstatera att det fanns minst lika stor anledning att känna sig desillusionerad 1944 som 2023. 

Medan glöggen kallnade märkte jag hur Nils Ferlins odödliga ande materialiserades framför mig. Det kändes skönt med sällskap eftersom det var ruggigt ute. Ferlin förklarade att han mycket riktigt hyste ringa intresse för politik, men att dikten som han utan särskilda intentioner präntat ner med blyertspenna sådär 80 år tidigare, hade ett viktigt budskap till min generation.  

Han slog sig ner på en balkongstol, och tände en cigg medan han tänkte. I de två första raderna, började han, hittar du alla storslagna idéer om samhället, framtiden och världen, som krattade vägen för er i ungdomen och gjorde er näst intill osårbara under de goda åren. Tills det visade sig att det mesta ni trodde på var trams och billigt glitter. Jag tror aldrig det funnits så många kulörta lyktor tända samtidigt, som i Sverige under senare delen av 1900-talet. Han gav mig några exempel. 

• Alla människor är lika mycket värda, speciellt dom som utgör en belastning för samhället. 
• Alla kulturer och religioner förtjänar lika mycket respekt. 
• Barn är i grunden goda och talar alltid sanning. Flyktingar från fattiga länder kan räknas som barn. 

• Den som begår brott har blivit missförstådd av samhället och borde egentligen inte straffas. 
• Allt som män gör kan kvinnor göra lika bra, eller bättre. 
• Alla har rätt att bo var som helst i världen och arbeta med vad dom vill. Saker som fattigdom, nationalitet, kultur eller bristande intelligens ska inte få lägga hinder i vägen. 
• Ingen människa är illegal. 
• Staten har inte rätt att utöva våld. 

• Slutar vi producera vapen, uppstår fred i världen. 
• Om vi struntar i familjenormen, heteronormen och alla andra normer, blir alla fria att leva som dom vill. 
• Ser vi bara till att kvinnor och ungdomar kommer till makten, blir världen mera mänsklig. 

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, suckade Ferlin och släckte fimpen i min blomkruka. Men det får räcka för tillfället. Allt som låter vackert är inte sant. Det är aldrig roligt att bli lurad, i synnerhet inte att bli lurad av sig själv. Klart att man blir förlägen. 

Men det finns hopp, fortsatte han. Och det kan du gärna säga till dom där Tidöpartierna eller till busarna på Angereds Torg om dom orkar lyssna. Även om blossen slocknar och det inte längre finns en enda lögn i sikte som kan lysa upp vägen där du går. Så kan man ändå fortsätta… och göra sitt bästa. 

Det är ganska svårt – men det går        

Med dom orden försvann Ferlin i ett litet moln av rök, och mina plastlyktor flämtade till. Kanske för att de inmonterade solcellerna av kinesisk kvalitet inte höll vad de lovade.