Vad gör ett politiskt parti som haft närmast oinskränkt makt i flera decennier, genomfört de flesta av sina reformer och skapat ett samhälle där en mycket stor del av medborgarna har ett drägligt, till och med bra, liv? Svar: Det riktar sina politiska ambitioner åt nya håll och genomför en kulturrevolution. Det är exakt det Socialdemokraterna gjort.

Någon gång i slutet av 1960-talet, när jag var barn, var Sverige ett bra land. Många hävdade, och hävdar fortfarande, att det till och med var ett väldigt bra land.

Jag är böjd att hålla med. Jag minns min barndom och uppväxt som trygg, trivsam och harmonisk, inte bara på grund av min hemmiljö utan även för att jag hyste förtröstan till samhället rent generellt.

Hemma på vår gata var det ingen som låste ytterdörren förutom möjligen nattetid, och redan som femåring kunde jag springa ärenden åt min mamma utan risk för att bli pistolhotad av rånare eller våldtagen av en grupp skäggiga män. Det fanns gott om jobb – efter miljonprogramsbygget blev det också gott om bostäder – och medborgarna kunde räkna med ett samhällskontrakt som gav tillbaka lite av skattepengarna om så behövdes. Studielånen var förmånliga, bostäderna överkomliga, matpriserna rimliga. Samhället var tryggt. Sverige hade blivit ett folkhem, visserligen på bekostnad av en stor del av folksjälen, men ändå ett land där de flesta framlevde goda liv.

Det fanns dock ett problem, i alla fall i Socialdemokraternas ögon. När nu så många hade uppnått det där goda livet som deras reformer syftat till – kunde de då vara säkra på att få sitta kvar vid makten? Från början var de ju ett missnöjesparti, som samlat väljare genom sitt engagemang mot orättvisor och samhällsklyftor. Om människor inte var missnöjda längre, vad skulle då hända?

För att mota Olle i grind satsade Socialdemokraterna fullt ut på den internationella politiska scenen. Man engagerade sig i Vietnamkriget, i andra oroshärdar runt om i världen, och Olof Palme utsåg sig själv till hela världens demokratiska samvete. Utan hans engagemang skulle hela världen stanna, eller åtminstone lida ofattbar nöd, och självklart skulle svenskarna inte bara betala enorma bistånd till andra länder utan även vara beredda att ta emot världen här hemma. Genom att slå fast att det då så homogena Sverige skulle bli mångkulturellt slog Socialdemokraterna inte bara två utan hela tre flugor i en smäll: De marknadsförde Olof Palmes personliga ambitioner att bli en internationell maktfaktor samtidigt som de lade grunden till ett invandrarland, vilket säkrade deras väljarbas medelst partipolitisk propaganda riktad mot invandrare.

Helt smärtfritt gick det inte, för 1976 förlorade de makten för första gången på över 30 år, och under några år skiftade regeringsmakten mellan röda och blåa blocket. Men de socialdemokratiska idéerna rotade sig ändå, mycket på grund av de borgerliga partiernas lättja och arrogans. Från åtminstone 1980-talet och framåt fick Sverige allt fler nya folkgrupper, som kom från alla delar av världen, och behöll sin kulturella särart, sin religion och sina värderingar.

Det funkade hyfsat bra under några år, eftersom svenska folket i grunden är ett välkomnande folk som är öppet för nya kulturella inslag, men efterhand blev det mer och mer problematiskt. Redan på 1990-talet stod det klart för många tänkande människor att mångkulturen inte fungerade, till exempel när unga flickor mördades av sina fäder och andra släktingar på grund av en hederskultur som vi inte kände igen, och under den stora invandringsvågen 2015-16 hamnade problematiken i öppen dager.

För att tysta kritiska röster inledde Socialdemokraterna den andra vågen i sin kulturrevolution, och började bygga upp en myt om att det svenska samhället är rasistiskt och att all kritik mot invandringspolitiken och mångkulturen är att jämställa med nazism. Efter att det inte längre gick att dölja misslyckandena intensifierades den. De slog fast att de fast att de hade varit naiva, det vill säga att de handlat i god tro utifrån sin människokärlek. De hade alltså inte gjort något fel, inte egentligen. De hade bara varit snälla. Kritikerna var dumma, för att inte säga samhällsfarliga.

Med hjälp av människor som Henrik Arnstad skapades bilden av ständiga stöveltramp från marscherande nazister, medan de tusentals islamister som förskansat sig i Sverige ignorerades. Endast Socialdemokraterna skulle kunna rädda demokratin, blev budskapet, och den som inte höll med var ett hot.

För att implementera detta i samhället på bred front har Socialdemokraterna använt samma typ av retorik som de politiska ledare de själva vänder sig emot. I likhet med Trump och Putin pratar de gärna om fejk news, så fort någon avslöjar en sanning de ogillar, och de slår sig själva för bröstet som landets enda räddning. Än idag marscherar de med röda fanor på första maj, som ett osunt eko från forna diktaturen Sovjet.

Till skillnad från Maos kulturrevolution i Kina har den socialdemokratiska kulturrevolutionen varit oblodig. Men den har inte gått smärtfritt förbi. Den har förslösat generationernas idoga arbete för välstånd och raserat ett fullt fungerande land.

Bild: Olof Palme demonstrerar mot Vietnamkriget 1968 (public domain via wikimedia commons)