Bondeuppror är inte särskilt vanliga i Sverige. Franska bönder är kända för att korka igen huvudstaden med sina traktorer, och när den nederländska regeringen ville minska böndernas djurhållning med en tredjedel (av påstådda klimatskäl) hände det här. 

Men svenska bönder är ett tålmodigt släkte. Från 1800-talets Fattigsverige till Socialdemokraternas strukturomvandling under 60-talet, har man i stort sett funnit sig i sin lott. Vad som kanske fått trenden att vända är en allt tydligare djurrättsaktivism inom länsstyrelserna. Tom Lutmark är underofficer och småbrukare utanför Jönköping. Tidigare i år begick hans pappa självmord efter att en längre tid ha jagats av nitiska djurskyddsinspektörer, vilket fick Tom att spela in följande video på Facebook. Några veckor senare hade han fått kontakt med hundratals småbönder med liknande erfarenheter. 

Svenskarna är stora djurvänner. Därför väckte det starka känslor hos allmänheten när Uppdrag Granskning 2021 avslöjade att 30 Kravgårdar brutit mot djurskyddslagen, och i några fall gjort sig skyldiga till grovt djurplågeri. Programmet antyder att man bara sett toppen av isberget och att situationen kan vara värre på konventionella gårdar. Länsstyrelsernas inspektörer framställs som goda riddare, vars enda bevekelsegrund är att skydda djuren. 

Men enligt Tom Lutmark är verkligheten en annan. Han beskriver Länsstyrelsen som en korrupt myndighet, djupt präglad av aktivism. (Just aktivism verkar vara ett återkommande drag hos svenska myndigheter; man kan ta domstolsväsendet, migrationsverket och polisen som exempel). Ett problem enligt Tom är att vem som helst kan göra en anonym anmälan. De inspektörer som följer upp ärendet är ofta unga och nyutbildade, utan praktisk erfarenhet av djurhållning men utrustade med exklusiva maktbefogenheter. Har man dessutom en negativ inställning till köttproduktion och bönder är risken stor för maktmissbruk.                   

Jag är själv uppväxt på en lantgård i Småland. Både min pappa och mina kompisars pappor var mjölkbönder. Jag kan inte minnas några direkta fall av djurplågeri (såvida man inte tycker det är djurplågeri att hålla kor inhägnade och stjäla deras mjölk). Kanske var det inte lika rent och snyggt som i reklamfilmerna från Arla. Det går alltid att hitta en planka som sitter löst, eller en kalv som ser lite hängig ut. Med dagens rigorösa regelverk skulle det säkert gå att fälla flertalet bönder, på någon punkt. 

Konsekvenserna för den enskilde kan bli dramatiska. En bonde som drabbas av djurförbud förlorar inte bara sina försörjningsmöjligheter, han måste dessutom betala för själva omhändertagandet. Djur som inte avlivas skickas till speciella inkvarteringsgårdar, som i likhet med många flyktingförläggningar förstår att ta bra betalt. Att inackordera fem kattungar i två veckor kostar till exempel (enligt det här dokumentet) 6 930 kronor plus moms. Att inackordera en undulat och 14 akvariefiskar i en månad, går på 1 743 kr. För hela djurbesättningar med hästar och kor är notan snart uppe i flera miljoner. 

Många menar att avsikten bakom den hårda linjen inte är att skydda djuren, utan att slå ut småbönderna. När SVT frågade LRF (Lantbrukarnas Riksförbund) vad som var en ”representativ” bild av svenskt lantbruk gav man följande exempel (12 minuter in i filmen). Den gård som LRF tyckte bäst representerade svenska bönder hade 500 kor, omsatte 25 miljoner om året och var så gott som helt automatiserad. Både utfodring och mjölkning sker med hjälp av datorstyrda robotar, och det finns till och med maskiner som kliar korna på ryggen.  

Ur beredskapssynpunkt låter det inte särskilt klokt att slå sönder ett befintligt nät av självständiga bönder, jämnt utspridda över landet. För att ersätta dem med ett mindre antal ”matfabriker”, med högt teknikinnehåll och som kräver långa transportkedjor för att avsätta sina produkter.  

-Det finns många andra skäl att behålla en stor andel lokala småjordbruk: 

-De befolkar landsbygden.  

-De producerar ett odlingslandskap som de flesta svenskar tycker är vackert. 

-De håller landskapet öppet, vilket bland annat minskar risken för stora skogsbränder. 

-De håller koll på viltstammen och jagar när det behövs. 

-De är inte lika sårbara när det gäller strömavbrott och ”cyberattacker”.  

-De kan producera mat, även i situationer när det råder brist på datorkapacitet, elektroniska komponenter, investeringskapital och billig energi. 

-De besitter kunskaper som gått i arv i flera generationer. 

-De är en oupplöslig del av svensk kultur, svensk historia och svensk identitet.