Det finns en berättelse om hur det gick till när Sveriges television gick från hyfsat opartisk public service till vänstervriden propaganda-TV. I slutet av 1960-talet tågade en grupp radikala vänstersinnade journalister mot amerikanska ambassaden på Gärdet för att demonstrera. De gick fel och tog sig istället in i TV-huset, som ligger ett stenkast därifrån. De anställdes, blev kvar, befordrades, plockade in sina vänner och anhöriga och på den vägen är det.

Riktigt så gick det förstås inte till. Men ett visst mått av sanning kan man ändå ana i berättelsen. Även om public service redan från början var hårt knutet till Socialdemokraterna så var det först under andra halvan av 60-talet det blev riktigt vänstervridet och den partiskheten har inte blivit bättre med åren.

När jag växte upp brukade min mamma titta på ett TV-program som hette Hemma och som leddes av Ria Wägner. Ria Wägner, som var dotter till journalisten Ellen Rydelius, och brorsdotter till rösträttskämpen och journalisten Elin Wägner, var en erfaren och högutbildad journalist och författare. Hennes program älskades av tittarna och blev stilbildande för den sortens magasin som sänds än idag och själv blev hon den första riktigt folkkära TV-personligheten.

De samtida kritikerna hade svårt för henne redan från starten. Hon var för präktig, tyckte de. När de röda vindarna började blåsa under andra halvan av 1960-talet ansåg Sveriges Television att hon dessutom var alldeles för opolitisk och lade ner programmet.

Det här läste jag på Svenskt kvinnobiografiskt lexikon – en alldeles ypperlig sida för den som vill lära sig mer om kvinnor som på olika sätt gjort avtryck i vår svenska historia – men jag har inte kunnat hitta några fler uppgifter om den saken. Jag tvivlar dock inte på sanningshalten i påståendet. Under den sena halvan av 1960-talet blev Sveriges Television alltmer radikaliserat och det är klart att en bildad, lågmäld och allmänt trivsam person som Ria Wägner inte passade in när gapvänstern fick fäste i TV-huset.

Innehållet var förmodligen inte heller vad de nya radikala önskade. Hemma riktade sig framför allt till kvinnor, och innehöll allt från matlagning i realtid till gästande artister och kulturpersonligheter, inslag om konst, musik och mode och mycket mer. Min mamma älskade programmet, men hon var också en kvinna av den gamla stammen som satte en ära i att värna hem och familj. I slutet av 1960-talet skulle kvinnan omdanas till något annat och då dög det förstås inte med ett mysigt magasinsprogram med en medelålders kvinna och mor som programledare.

Ändå var Ria Wägner, som var född 1914, uppvuxen i ett hem där självständiga yrkeskvinnor hittade en samlingspunkt och där det diskuterades både högt och lågt. Hennes stora förebild var faster Elin, som kämpat för kvinnlig rösträtt långt innan 60-talsvänstern var påtänkt, och hon uppfostrades till att bli en jämställd och självständig kvinna. För henne fanns det ingen konflikt i att vara just det och samtidigt vara en huslig matmamma och vänlig programledare.

Senare tog Göteborgsredaktionen upp programmet igen (kanske var det någon i ledningen som tyckte att det kunde få finnas ett och annat opolitiskt program bland alla politiska) och det sändes från 1970 och till slutet av 1970-talet när Ria Wägner gick i pension. Än idag är hennes programledarstil svårslagen, tycker jag. Och den bakåtvända vinkningen då? Den som plagierats och parodierats i parti och minut? Den lärde hon sig som barn, då hon och hennes mamma bodde i Rom under ett par år, och den betyder ungefär ”vi ses igen” istället för det ”hej då” som är den vanliga vinkningens innebörd.

Bild: TV-huset på Gärdet i Stockholm, Wikimedia Commons