Covidpandemin är slut. Ett virus som under en kort karriär på några år fyllde världen med ångest och skräck har nu fått dra sig tillbaka till det träsk av avdankade storheter som Spanska sjukan och smittkopporna där de liksom pensionerade världsmästare i tungviktsboxning kan käbbla om vem som hade de största framgångarna. Hur många fick du död på, Spanska sjukan? Och vi som överlevt coronat kan börja betrakta erfarenheten mer sansat än under panikens månader. Vi har någon sorts facit.

Folkhälsomyndigheten redovisar fyra pandemier under 1900-talet som myndigheten tycks anse vara jämförbara med coronat. Först kom Spanska sjukan efter första världskriget som fick runt 50 miljoner döda. År 1957 kom Asiaten med fem miljoner dödsfall och därefter Hong Kong-pandemin 1968 för vilken myndigheten bara redovisar det första årets döda som uppgick till en miljon. Sedan kom en allmän Pandemi 2009 för vilken myndigheten inte anger antalet döda.

Coronat ska enligt uppgift ha tagit livet av ungefär sju miljoner människor. Jag drar därför den amatörmässiga men uppriktiga slutsatsen att coronat i jämförelse med övriga pandemier – av vilka jag själv upplevt och minns Asiaten och Hong Kong men absolut inte kan erinra mig något besvärande virus år 2009 – en i sammanhanget tämligen ordinär pandemi (eller kanske lindrigare än 1957 år Asiat eftersom Asiaten tog unga människor medan coronat nöjt sig med äldre offer och därmed inte berövade mänskligheten så många levnadsdagar per enskilt dödsfall). Det går förstås att tänka sig att det var politiken och vaccinet som förhindrade coronat att tävla i Spanska sjukans klass, men det väljer jag just nu att inte tro.

Den för en normalt nyfiken medborgare intressantaste observation man kan göra gäller nog den grad av social uppståndelse och villervalla som de olika sjukdomarna har väckt. Som sagt minns jag Asiaten och Hong Kong och jag har konfererat med andra som också minns. Ingen av oss kan erinra oss något särskilt ståhej. Sjukdomarna bara fanns där och sedan gick de över. Det var aldrig, vad jag kan minnas, tal om munskydd och särskild isolering. Några vaccinationer var, vad jag minns, inte påtänkta. Livet lufsade på som vanligt.

Den stora frågan är därför varför det blev ett så stort rabalder den här gången. Varför reagerade samhället så olika inför Hong Kong 1968 och covid 2020? Mitt svar är att samhället förändrats i grunden under detta halvsekel. Jag blir ständigt förvånad över hur fort historien går. Visserligen ligger både Stadshuset och Liseberg kvar sedan 1968 men i övrigt är allt förändrat. Den allmänna mentaliteten har genomgått en omvälvning och maktförhållandena i samhället har förändrats som om vi hade verkställt en revolution med två procent om året.

Den stora förändringen är att vi genomgått en dialektisk process – det betyder att två eller flera faktorer ömsesidigt påverkar varandra och gemensamt åstadkommer ett nytt tillstånd – där medborgarna och politikerna kommit överens om att politikerna ska ta ett ständigt växande ansvar för medborgarna vilket medborgarna bejakar eftersom de tycker det är praktiskt att överlämna sina åligganden till andra och politikerna bejakar eftersom det ger dem mer makt. För att kunna utöva denna nya makt har politikerna skaffat sig nya resurser i form av myndigheter med välutbildade tjänstemän, ofta forskare, med uppgift att leda politikerna enligt beprövad erfarenhet och senaste kunskapsrön. Samtidigt har pressen utvecklats till en bandhund som skäller på politikerna för att få dem att göra allt större insatser för de svaga medborgarna.

Detta nya sociala kontrakt fick fria tyglar under coronat och kan såhär i efterhand i någon mån utvärderas.

Dramat, det vill säga coronapandemin, började med att pressen i alla västerländska länder, som också genomgått det föregående halvseklets transformation, skrämde upp medborgarna så mycket det gick med dystra prognoser från de statsfinansierade forskarna. Massor med folk skulle dö och det var därför nödvändigt med skarpa åtgärder från politikernas sida.

I Sverige hade politikerna (turligt nog) inte den kraften. Sverige levde fortfarande delvis i den gamla världen som, tror jag, personifierades av förre statsepidemiologen Giesecke. Han trodde på epidemiologernas standardrecept som var att viruset skulle tillåtas skölja genom befolkningen varpå flockimmunitet skulle uppstå och viruset dö ut av brist på friskt byte. Men denna virusbekämpningens naturmetod dög inte i en värld där förfärade befolkningar och upphetsade journalister krävde snabb, kraftfull handling och djärva grepp av politikerna trots att dessa inte visste vad de skulle göra. (Gieseckes efterträdare Tegnell tycktes, trots sina förnekanden, följa Gieseckes metod.)

Panikslagna politiker som i alla länder kände kravet på handling satte sin lit till observationen att sjukdomen smittar från människa till människa och att om människor inte träffades så skulle viruset inte kunna smitta. Dramatiska nedstängningar beordrades som visserligen gav intryck av handlingskraft men å andra sidan satte stopp för nödvändig verksamhet såsom produktion i näringslivet och utbildning av skolelever. Under de mest desperata månaderna verkade ingen tänka på hur länderna skulle ta sig ur nedstängningarnas tvångströja och hur stora skador på samhällena som vid ekonomiernas öppnande troligen skulle konstateras.

Nedstängningarna var en sorts diktatoriska åtgärder som troligen aldrig hade fått fäste i någons hjärna under Asiaten och Hong Kong eftersom det långtgående skiftet av makt och ansvar från medborgarna till politikerna då ännu inte hade ägt rum. Nedstängningarna var typiskt nog mest långtgående och brutala i jordens sannolikt mest målmedvetna diktatur, nämligen Kina.

Den djärvaste och största chansningen som någon politiker gjorde under coronat var antagligen Donald Trumps beslut att till varje pris förmå läkemedelsbolagen att utveckla ett vaccin trots att läkemedelsbranschen själv vid det laget förklarade att det skulle ta tio år med tanke på alla statliga regleringar. I så fall upphäver jag regleringarna, sa Trump, och vaccinerna kom fram.

Läkemedelsbolagen greps av extas. När det hade gått så lätt att få ordrar på en dos vaccin per invånare kunde man lika gärna gripa ögonblicket i flykten och producera flera doser per person så länge skräcken för viruset höll i sig och folk bönade efter fler sprutor.

Jag hade önskat att eftertänksamma människor med makt över staten vid det här laget hade gjort en analys av den typ som jag här försökt mig på och på den grunden försökt dra slutsatser om framtida viruspolitik. Jag kan se två typer av utvecklingsvägar.

Den första är att gå tillbaka till det som WHO rekommenderade före coronat, nämligen flockimmunitetsstrategin. Vi vet inte alldeles säkert om det var den metoden eller om det var vaccinet som fick slut på den här pandemin. Vi vet inte ens om nedstängningarna stack käppar i hjulet för flockimmunitetsstrategin genom att förhindra folk att träffades och därmed försenade virusets framfart genom befolkningen. (Jag vet att det troligen fortfarande är förbjudet bland seriösa människor att yttra sådana misstankar men eftersom ingen ändå bryr sig om vad jag säger så är den eventuella skadan försumbar.)

Den andra utvecklingsvägen är den som WHO tycks vara i färd med att planera. Den går ut på att ta ifrån de nationella regeringarna ansvaret för framtida pandemibekämpning och i stället göra WHO till världsfurste med diktatoriskt ansvar för världens hälsopolitik.