I söndagsskolan fick jag lära mig att fåglarna sjunger för att de är glada och vill uttrycka kärlek. Bland annat minns jag den här sången: 

Morgon mellan fjällen, 

hör, hur bäck och flod, 

sorlande mot hällen, 

sjunga: Gud är god. 

Gud är god. 

Skogens grenar glittrar, 

och med gladligt mod 

fåglarna, som kvittrar, 

sjunger: Gud är god, 

Gud är god. 

Senare i livet insåg jag att naturen inte är fullt så romantisk. I själva verket vrålar fåglarna åt varandra: Det här är mitt!, Kom inte hit!, Jag var på den här platsen först! Ibland kan man se två småfåglar i råkurr med varandra, för att den ene råkat sätta sig i fel trädtopp. 

På det hela taget har naturen usel värdegrund. ”Gang-rape” är ett uppskattat nöje i fårhagen och ofta är det de spädaste lammen som råkar illa ut. Pedofili förekommer också bland sjöelefanter, pingviner och våra närmaste släktingar primaterna. Lejonhannen drar sig inte för att döda sina bonusbarn, och en gullig katt som får syn på en mus förvandlas på ett ögonblick till lustmördare. Det finns djur som äter bajs och andra som är kannibaler. Bävrarna i vattendraget där jag bor gnager helt i onödan bort barken på träden tills de dör. Likt huliganer gillar dom att förstöra. 

En överlevnadsstrategi i naturen är att klumpa ihop sig i gäng, roffa åt sig det man kan och ta kål på sina konkurrenter. Innan man dör en våldsam och kanske plågsam död, gäller det att sprida sina gener. Kriminella klaner som skjuter på varandra i förorten för att säkra sina revir, lever mer enligt naturens villkor än en ekologisk bonde. 

Ändå älskar vi naturen. Kanske älskar vi den särskilt mycket för att vi lyckats lämna den, och inte längre behöver vara dess slav. Den del av hjärnan som utvecklats sist i evolutionen (och som nästan bara människan använder i någon större utsträckning) är främre hjärnbarken. Här finns intelligensen, fantasin och alla verktyg vi behöver för att lämna naturen bakom oss, och via kapitalismen, industrialismen och en del smarta uppfinningar skapa oss en bekväm tillvaro där vi kan odla idéer om humanism, rättvisa och solidaritet. Ungefär så har vår civilisation utvecklats. 

Idag noterar många en pendelrörelse åt andra hållet. Efter att ha civiliserats i hundratals år eller längre, håller Västvärlden på att ”avciviliseras”. Om det är Greta Thunberg och den apokalyptiska klimatvänstern som ligger bakom, eller oligarkerna i World Economic Forum, eller något så banalt som den mänskliga naturen är svårt att avgöra. Men här är några illavarslande tecken: 

• Gränser och nationalstater luckras upp. 
• Den personliga integriteten luckras upp. 
• Staten tappar våldsmonopolet. 
• Rättssystemet havererar. 

• Elsystemet havererar. 
• Infrastrukturen förfaller. 
• Många slutar uppfostra sina barn. 
• Skolan slutar förmedla kunskap. 
• Traditioner och normer suddas ut. 

• Folk vet inte längre vilka dom är, eller ens vilket kön dom har. 
• Vetenskapen blir mindre vetenskaplig. 
• Intelligentian blir mindre intelligent. 
• Ingen bryr sig längre om sin historia. 
• Allt färre tror på framtiden. 

• …och så vidare. 

Innan civilisationen gjorde sitt segertåg över världen levde människan i ”naturtillståndet”. Enligt Jean-Jacques Rousseau och några av hans lärjungar, en paradisisk tillvaro präglad av renhet och oskuld. Ungefär som i psalmen ”Morgon mellan fjällen” som jag nämnde inledningsvis. En annan filosof, Thomas Hobbes (som Patrik Engellau skriver om här) är inte lika lyrisk. Naturtillståndet sammanfattar han som allas krig mot alla, och livet för människan under sådana omständigheter som ensamt, fattigt, smutsigt, brutalt och kort.