Socialdemokraternas valstrateger har bråda dagar. Magdalena Andersson har visat sig ganska svag i debatter, samtidigt som hon saknar den folklighet Stefan Löfven trots allt utstrålade. Med svetsarglimten i ögat och känslan av att under kostymen hysa ett varmt hjärta för svensk hockey. Andersson ser mest sammanbiten och lite rädd ut, när hon inte talar som en dagisfröken. Fördelen av att vara kvinna har också devalverats något sedan Annie Lööf och Märta Stenevi gav sig in i politiken. 

Någon vecka före valet är det alltså dags att visa svenska folket Magdalena Anderssons mänskliga sida. För ändamålet har man valt den populäre matbloggaren Mauri Hermundsson (bilden) som ska följa statsministern under en helt vanlig dag. Det går väl ”sådär”. 

Redan i inledningen påpekar Mauri att man inte behöver rösta på Magdalena bara för att man sett videon, utan på det parti man tycker är bäst (som om inte det vore självklart). Jag har sett några tidigare klipp med Mauri och tycker han är rätt kul, med sin avslappnad stil som tar udden av de flesta högtidliga situationer. Men den här gången verkar han extra avslappnad, extra rufsig i håret och i senare delen av videon extra orakad. Så att det inte ska råda någon tvekan om att han är en vanlig kille från gatan och inte någon insider. Dessutom har han den irriterande ovanan att kalla statsministern för ”Magda”, vilket säkert är tänkt att verka spontant men mest ger ett respektlöst intryck. 

Magdalena Andersson och Mauri äter frukost, lunch och middag tillsammans. Däremellan går de på presskonferens, skrattar, skämtar, kramas, åker på valturné, talar i Almedalen och vaskar guld på High Chaparral. Under lunchen förklarar Magdalena hur viktigt det är med pondus i arbetet. Vi får också veta att statsministern ofta går omkring med ett kokt ägg i handväskan och att hennes man har hästsvans. Till skillnad från sin företrädare Löfven avskyr hon faktiskt hockey. Det är ungefär så mycket vi får veta om människan Magdalena Andersson – en vanlig svensk kvinna, utan några särskilt unika eller intressanta egenskaper och som råkar inneha Sveriges högsta ämbete. 

Att detronisera eliten, så vi inte ska tänka på dem som en elit är nog en svensk specialitet. Budskapet lyder ungefär: ”Politiker är inte märkvärdigare än vi, så därför kan vi tryggt lita på dem”. Men ibland går självdistansen över styr. Som i Moderaternas valfilm från 2018 där Ulf Kristersson framställs som en nördig liten pratkvarn, som irriterar familjen och därför bör bli statsminister så att hans fru får lugn och ro. Roligt och välgjort, men hur troligt är det att vi skulle välja en sådan person för att styra vårt land? 

Även Socialdemokraternas valfilm från 2018 satsar stort på folkligheten. Stefan Löfven går fram till en korvgubbe och medan han beställer en enkel korv med bröd, förklarar han hur Socialdemokraterna vill förändra Sverige.  

Fast egentligen spelar det ju ingen roll om våra politiker ser ut som vanligt folk, beter sig som vanligt folk eller äter som vanligt folk. Alla vet förstås att de inte är vanligt folk, och i slutändan är det ändå politiken som räknas. För min personliga del struntar jag i om de klär sig i hermelinmantel och juveler, så länge de förstår landets problem och gör sitt yttersta för att lösa dem.            

Det sägs att det är svårt att göra satir i Sverige, eftersom satiren ständigt blir omsprungen av verkligheten. En som ändå försöker är Viktor Klemming som gjort en alternativ version av Sossarnas valfilm från 2018, där han justerat Stefan Löfvens manus till vad som faktiskt hände. Det blir förstås fullständigt absurt… och kusligt mycket närmare verkligheten än originalet.