PATRIK ENGELLAU: Några ansvarslösa funderingar kring elektriciteten

Vi har nog alla våra kors att bära. Mitt kors just nu är att låtsas vara statsminister med högsta ansvaret för den svenska energipolitiken. Det är inte så främmande som man skulle tro, ty visserligen är det långsökt att tänka sig att jag skulle bli statsminister, men det är ett slående sammanträffande att varken jag eller någon mer sannolik statsminister begriper något om elektricitetspolitik. Vederbörande är alltså tvungen att ta ställning i en för nationen viktig fråga som han inte förstår.

Vad är det för trams? frågar du säkert och med rätta. Det finns ju horder av välutbildade och erfarna ingenjörer i ett stort antal myndigheter som kan erbjuda statsministern all den kunskap han kan behöva!

Men vad jag tror att jag har lärt mig under det senaste halvåret, då jag för första gången börjat intressera mig för energipolitik – till den grad att jag lärt mig vad en kilowattimme är, nämligen så mycket ström som behövs för att köra en dammsugare en timme; om man fattat detta och dessutom lärt sig skillnaden mellan kilo, mega, giga och så vidare kommer man häpnadsväckande långt – är att man i denna fråga behöver förhålla sig mer skeptiskt än i kanske någon annan. Det beror på att man, vare sig man är en vanlig snubbe eller om man är statsminister, inom energipolitiken knappt kan lita på någon.

De flesta samhällsbetraktare har vid det här laget begripit att den som är anställd av stat eller kommun bör vakta sin tunga och bara säga PK-istiska saker om han speciminerar för löneökning eller annat avancemang i tjänsten. Folk som jobbar inom den statliga och kommunala energisvängen har övertygat mig att detta censursyndrom är mer utvecklat där än på andra ställen i den offentliga förvaltningen. Man öppnar kort sagt helst inte käften om det av ledningen skulle kunna uppfattas som olämpligt. Tillståndet förvärras av att de senaste statsministrarna gett miljöpartiet fria tyglar i energifrågorna som ersättning för miljöpartiets politiska stöd till socialdemokratiska regeringar. Det går inte att vara tjänsteman med doktorsgraden i fysik och tala vetenskap om vindkraften med en vindkraftsreligiöst orienterad miljöpartistisk kommunikationsexpert som är utsänd från Infrastrukturdepartementet för att framtvinga beslut som tilltalar svärmare men bryter mot naturlagarna.

Slutsatsen av detta är att statsministern i allmänhet inte kan lita på vad myndigheterna kommer med. Läs några dokument från Svenska kraftnät så får du se hur många oklara argument det går att stapla på varandra. (Det är inget märkvärdigt med detta. Syndromet var välutvecklat redan i Sovjetunionen. Det var där tjänstemännen lärde sig skilja på ”korrekt” och ”politiskt korrekt” för att vara säkra på att lämna rätt sorts information till kamrat Stalin.)

Statsministerns belägenhet förvärras av att det inte bara är de förment opolitiska tjänstemännen han inte kan lita på. Ej heller kan han förlita sig på sina politiska kollegor. Den som bevisar sanningen i denna grova anklagelse är exempelvis energiminister Khashayar Farmanbar.

Och om det räckte med det! Organisationssystemet kring elen med myndigheter som är ihoptrasslade med privata elproducenter i karteller och oligopol och existerar i komplicerade system av samägande plus avsevärda, men aldrig erkända, subventioner exempelvis till vindkraften är, vågar jag påstå, helt bysantinskt, varmed menas motsatsen till transparent.

Låt mig citera ur en ledare om Farmanbar i Svenska Dagbladet bara för att du inte ska tro att jag är paranoid:

Nåväl, när och hur många reaktorer som egentligen har lagts ner har även andra ministrar haft svårt att hålla ordning på, och möjligen blandade Farmanbar ihop kärnkraftverken i Ringhals och Oskarshamn.

Men energiministern hade också svårt att hålla sig inom sanningens och ärlighetens ramar i andra frågor.

För trots att Farmanbar samma förmiddag hade träffat den systemansvariga myndigheten Svenska kraftnät (Svk), redogjorde han inte för vad han rimligen fick veta på det mötet.

Nämligen att Svk nu gjort nya beräkningar som visat att risken för effektbrist och bortkoppling av elkunder under den kommande vinterns kallaste morgon- och kvällstimmar har ökat från ”låg till reell”.

Svk bedömer att det blivit mer sannolikt att det inte finns el att importera från andra länder under de perioder då den inhemska kraftproduktionen inte räcker till. Enligt Svk handlar det om mellan 200 och 600 MW som kan behöva kopplas bort i södra Sverige under en vinterdag med maxförbrukning. 600 MW motsvarar ungefär två procent av Sveriges elförbrukning, eller tre kommuner av Linköpings storlek.

Ändå tonade Farmanbar ned risken för planerade strömavbrott.

Svk:s nya scenarier gjordes dessutom före onsdagens besked att Ringhals 4, med en effekt på ungefär 1100 MW, kommer att vara ur drift under hela hösten.

Faktum är att Svk också har gjort beräkningar av vad detta kan få för konsekvenser, men har valt att inte kommunicera dessa publikt.

Enligt Svk:s senaste interna kalkyler betyder Ringhals-stoppet att antalet timmar då Sverige blir beroende av elimport ökar dramatiskt, från 36 till mellan 100 och 150 timmar.

Detta under förutsättning att det blir en så kallad normalvinter. Får Sverige en tioårsvinter blir antalet timmar enligt Svk ”betydligt fler”.

Men fler timmar med inhemsk effektbrist betyder inte bara större sannolikhet för kontrollerade bortkopplingar av elanvändare. Det innebär också fler timmar med risk för instabilitet och systemfel som utlöser okontrollerade strömavbrott. Som dessutom blir mer långvariga och är svårare att åtgärda.

Tillbaka till frågan: Hur skulle jag hantera denna trassliga situation om jag vore statsminister? Björn Gillberg har presenterat det förnuftigaste förslaget jag sett. Det bygger på att statsministern utfärdar ett moratorium i energipolitiken. Moratorium betyder att tillfälligt stoppa all vidareutveckling som går att stoppa för att få en tankepaus och sedan starta på ny kula fast göra rätt. Till exempel kan Sverige, i varje fall tillfälligt, upphäva klimatmålen. Tanken att vi prompt ska vara fossilfria till 2045 är en kvarnsten om halsen som bara krånglar till det för oss.

Jag kan bara se ett fel med det förslaget och det är att man inte kan gå tillbaka till samma gäng av etablerade intressen som ligger bakom dagens svårigheter och be dem tänka nytt. De tänker inte nytt utan kommer bara tillbaka med samma saker som redan misslyckats. Därför bör statsministern tillsätta ett antal konkurrerande grupper med uppgift att presentera alternativ till det förslag som statsministern troligen inte kan underlåta att beställa från det existerande energipolitiska bysantinska organisationshärket.

Patrik Engellau