Bläddrar man i historieböckerna verkar det framför allt ha funnits tre sätt för härskare att ta makten. Det vanligaste är att trumma ihop en krigsmaskin, så stark att den kan slå ner allt motstånd och sätta skräck i gemene man, för att därefter etablera sig själv i toppen.  

Ett möjligtvis listigare sätt, som ökade i popularitet från slutet av 1700-talet, är att övertyga människor att man borde göra revolution och i det kaos som uppstår inrätta sig själv som härskare. För att det ska fungera i större skala krävs någon typ av media, och en tillräckligt stor mängd läskunniga som kan förstå den. 

Ett tredje sätt, som anses vara det mest avancerade, är att tillsammans med sina konkurrenter organisera allmänna val och låta folket avgöra vilken härskare dom vill ha. Inte bara en gång, utan regelbundenhet ungefär vart 4:e år.  

I valet mellan krig, revolution och demokrati väljer de flesta människor demokrati och därför lever vi i demokratins tidsålder. Eller har jag missat något? 

De flesta har nog på känn att det finns ett fjärde sätt att tillskansa sig makt, som är svårare att sätta fingret på men visat sig vara förödande effektivt. Låt mig ta 68:vänstern i Sverige som exempel. 

• Den har aldrig förfogat över någon armé med kapacitet att invadera riksdagshuset. 
• Den har aldrig varit i närheten av att trigga igång en revolution i Sverige.  
• Revolutionsåret 1968 fick man inte mer än 3,0 procent i väljarstöd. Så gott som alla svenskar ville ha en borgerlig eller socialdemokratisk politik, helst en kombination av båda. 

Trots det finns deras idéer idag representerade överallt. I skola, förvaltningar, media, muséer, studieförbund och i varierande grad inom alla partier, från Kristdemokraterna till Liberalerna. Och de öppnade slussarna för vår tids mest destruktiva massrörelse PK-ismen. 

Det kan låta konspiratoriskt, men 68:vänstern lyckades för att de agerade som ett ”brödraskap”, snarare än en politisk sekt. De smälter in i alla sammanhang, från miljörörelsen till HBTQ, känner igen varandra och hjälper varandra till maktpositioner. De knyts ihop av en gemensam vision, som är tillräckligt allmängiltig för att inte väcka anstöt – ett samhälle där de själva har rollen som ”föräldrar” och där medborgarna är ”barnen”.  

Infiltration av mindre särintressen kan ju ses som en oundviklig del av demokratin, men eftersom den direkt motverkar demokratins syfte vill jag hellre tala om ”politiska virus”.  

Det finns flera politiska virus i omlopp. Muslimska brödraskapet är ett annat exempel. Ett löst sammanhållet nätverk med förgreningar i alla västländer, med det långsiktiga målet att avskaffa demokratin och förvandla västvärlden till ett Kalifat. Ändå väljer man att samarbeta med dem i demokratiska institutioner. Redan 1999 tecknade Sveriges Muslimska Råd ett hemligt avtal med Socialdemokraterna, där partiet lovade att särskilt lyfta fram muslimer till politiska poster, mot att svenska imamer lovade att inkludera Socialdemokraterna i fredagsbönen. Avtalet avslöjades först 2006 av Uppdrag Granskning. Liknande infiltrationsförsök har gjorts inom andra partier, framför allt Centern och Miljöpartiet. 

Många skulle beteckna World Economic Forum som ett politiskt virus av pandemiska proportioner. På något gåtfullt sätt lyckas de penetrera demokratiska system och placera sina representanter på ledande poster. Ingen vet riktigt hur det går till, men det ser ut att fungera.    

Det som skiljer WEF från andra NGO:er är att man har en väl utvecklad vision av hur världen ska styras, fullt jämförbar med kommunismen eller Kalifatet. Precis som 68:orna ser man sig som ”världens föräldrar” och medborgarna som omyndiga barn. Detta utan att ha vunnit ett enda val. 

Jag är inte helt inläst på alla detaljer, men föreställer mig att en värld under WEF:s föräldraskap skulle likna ett globalt uppfostringsläger. Där alla utom en fåtalig elit hålls i strama tyglar; inga flygresor, inget köttätande, inget bilåkande, ingen integritet, ständigt övervakade av AI, inget ekonomiskt oberoende, ingen yttrandefrihet och ingen rörelsefrihet utan mRNA-sprutor. Och allt detta menar man kommer att göra oss lyckligare. 

Våra demokratiska system med allmänna val vart fjärde år, tycks ha svårt att sätta gränser för den här typen av brödraskap. Det är också tveksamt om det hjälper med väpnad kamp och revolutioner (den lösningen har provats förr). Enda lösningen jag kan komma på är att stärka vårt ”politiska immunförsvar” mot alla typer av virus och när samhället nått en viss grad av ”flockimmunitet” kanske vi väljer andra politiker. Politiker som inte låter sig styras av infiltratörer, eller hypnotiseras av drömmar om en lysande framtid i någon ny världsordning. Utan kort och gott ägnar sig åt det slitsamma arbetet att tjäna sitt folk.