Jan Myrdal (bilden) dog för snart tre år sedan. Det är synd. Jag hade gärna pratat med honom de intellektuella i Sverige, en grupp som han ansåg sig tillhöra men likafullt kunde ägna sig åt att kritiskt analysera. Med intellektuella menar jag folk som professionellt sysslar med ord.

Min uppfattning är att Sveriges intellektuella alltsedan Gustav Vasa förstatligade kyrkan – det vill säga tog den från påven – varit lydiga verktyg åt den svenska staten med uppgift att formulera det enskilda tidevarvets statsbärande ideologi. Förstatligandet av kyrkan innebar att landets präster – de opinionsbildare som i kyrkorna talade till allt folket minst en gång i veckan – fick kungen snarare än påven till arbetsgivare. Då behövdes ett annat ljud i predikstolarna. Sedan dess har våra intellektuella stått i statens tjänst och bildat opinioner som passar staten även om de inte längre är präster utan exempelvis journalister i statstelevisionen.

En vänlig människa skickade mig Jan Myrdals Dussinet fullt. Skriftställning 12, som publicerades 1982. Det var ungefär då som politikerväldet började ta form och behövde en ideologi, en uppgift för de intellektuella.  PK-ismen började formuleras. Så här skrev Myrdal:

Den intellektuella vänstern är en mer diffus gruppering. Vi — ty det är vi och inte några ”andra” — har för det mesta befunnit oss utanför eller i utkanterna av vänsterns olika partier. Några av oss har varit organiserade. Men särskilt under senare år har de flesta av oss flutit omkring i en allmän vänster utanför alla organiserade rörelser. Som grupp är vi diffusa men vi har en påtaglig materiell bas. Som mediafolk och universitetsfolk lever vi på kulturinstitutionerna av alla de slag. Vi behärskar stora delar av den offentliga sektorn – särskilt den sociala vårdsektorn. I de flesta av våra länder är en person som inte kan identifieras som allmän och diffus intellektuell vänster inom dessa sektorer en främmande fågel. Det finns en något vag men alldeles obestridlig ”consensus” av ”vänster”-karaktär bland oss alla. De av oss som är författare är som de andra – blott i högre grad. Vi har en bestämd social roll som talesmän för andra klasser, men ser man närmare efter tycks vi i huvudsak ägna oss åt att säkra vår egen bas i medierna, i de sociala välfärdsorganen, på universiteten osv. Det förklarar också hur det kan komma sig att vi producerar ideologier som utpekar trasproletariatet och utkantsgrupper (småtjuvar, narkotikamissbrukare osv) som de verkligt revolutionära grupperna. 

Myrdal beskriver här hur det välfärdsindustriella komplexet bildas och hur det genom utvecklingen av PK-ismen skaffar sig dominerande ideologisk kraft. Bilden framträder av en grupp allmänna vänsterintellektuella som simmar runt i tillvaron och letar efter något stabilt och matnyttigt att fästa sig vid, ungefär som ostronyngel som driver omkring på jakt efter något hårt underlag som kan ge dem möjligheter att utveckla sin potential. Så finner de den offentliga sektorn, ”särskilt den sociala vårdsektorn”, som sedermera skulle mogna till dagens välfärdsindustriella komplex.

A match made in heaven, två samhälleliga företeelser, en apparat utan färdigutvecklad ideologi och ett skikt av intellektuella som letar efter en makt att hylla så att de kan försörja sig. Kort sagt två intressen som kan dra nytta av och berika varandra. Notera särskilt två av Jan Myrdals observationer.

För det första att detta konglomerat uppfattar sig som ”talesmän för andra klasser”. Deras agenda är inte att agerar i egen sak, utan att främja andras intressen, andra som är för svaga för att själva argumentera för sin sak. Där sitter talet om den humanitära stormakten som en smäck. Dessa intellektuella är goda. De jobbar för diverse ”utkantsgrupper”, som deras ideologiproducenter vill framställa som särskilt värdiga. Dessa utkantsgrupper har numera, särskilt genom invandringen, i egenskap av klienter hos det välfärdsindustriella komplexet, kommit att bli ett inflytelserikt samhällsskikt.

För det andra att intresset inte ljuger, vilket Jan Myrdal aldrig slutar påpeka: ”Ser man närmare efter tycks vi i huvudsak ägna oss åt att säkra vår egen bas.” Så är det. Det blir försörjning av denna ruljangs. Ett särintresse styr Sverige.