”Det är en sak att komma till beslut i riksdagen ett par gånger, det är en helt annan sak att leda och att styra riket.” Så uttryckte sig en gång experten på svensk statsförvaltning, Hans Esping (1938 – 2014). Med det menade han svårigheterna att få ett verkligt genomslag för en ny politik i en mer eller mindre motsträvig omgivning.  

Varför konsulterar inte statsminister Ulf Kristersson exempelvis den f d generaldirektören vid riksrevisionsverket och f d chefen för FNs internrevision Inga-Britt Ahlenius för att få en bättre bild av tillståndet inom statsförvaltningen? Det borde han göra, för tillståndet är inte gott. Det har skett en avsevärd försämring under de senaste 50 åren. 

Vi har i Sverige ett system med relativt små politiska departement och självständiga myndigheter som verkställer de politiska besluten. Varje myndighet styrs av regeringen som kollektiv och inte av enskilda ministrar. Myndigheterna styrs långsiktigt av en instruktion och mera kortsiktigt av vad departementsledningen skriver i det årlig s k regleringsbrevet. 

Juristerna var länge ”kavalleriet” i svensk statsförvaltning. Regeringen utsåg nästan alltid domarutbildade och andra mycket erfarna jurister till generaldirektörer för myndigheterna. Många av de jurister som utsågs hade tidigare arbetat med lagstiftningsfrågor inom samma departement som myndigheten lyder under eller i något annat departement. 

Den första ”stenen” mot den rådande oordningen kastades av Olof Palmes regering, som på 70-talet avskaffade det så kallade tjänstemannaansvaret. Den andra stenen kastades av den mängd ekonomer som drog in i statsförvaltningen under 70-talet. Den tredje stenen föll när glade och oskuldsfulle Bo Holmberg, av Olof Palme utsågs till civilminister efter 1982 års val.  

Holmberg var en rikspolitisk amatör från Härnösand med bakgrund som landstingsråd i Västernorrland. Han visste noll och intet om statsförvaltningen. Nu gavs han uppdraget av Olof Palme att ”avbyråkratisera” myndigheterna i statsförvaltningen. Holmberg valde att, som han hade gjort med sjukhusen i Västernorrland, försöka göra myndigheterna mer ”serviceinriktade” och känsliga för ”brukarnas önskemål”.  

Nu är det ju så att statens verksamhet inte alls liknar kommuners eller regioners (tidigare landsting) verksamheter. Statliga myndigheter producerar nästan inget alls. De styr i stället genom att de från en lag från riksdagen eller ett beslut från regeringen kompletterar lagen och beslutet genom att utfärd detaljerade tillämpningsföreskrifter – och kontrollerar efterlevnaden av dessa. Dessa detaljerade tillämpningsföreskrifter styr alla de som producerar, dvs företag, kommuner, kooperationer, regioner och föreningar. 

Trots hårt motstånd från andra ministrar insisterade Bo Holmberg på att myndigheterna skulle bli mer ”brukarorienterade” och mer ”serviceorienterade”. Det här blev början på slutet för dominansen av statsförvaltningens ”kavalleri” – för juristernas dominerande roll inom svenska myndigheterna.  

En fjärde sten, som riktade sig mot själva ledningsfunktionen i myndigheter, kom den gamle skolministern Sven Moberg med i en utredning på 80-talet. En generaldirektör förordnas på sex år och om inget oförutsett inträffade förnyades förordnandet tidigare mer eller mindre automatiskt med ytterligare sex år i samma myndighet. Tidigare kunde detta ske både tre gånger  (18 år) och till och med fyra gånger (24 år). Sven Moberg förslog nu en ökad rotation på posten som generaldirektör. Maximalt två förordnande var hans förslag. 

Samtidigt ansåg Sven Moberg – i likhet med Olof Palme – att politiken borde få ett ökat och tydligare genomslag i myndigheternas verksamhet. Här visste Moberg att var han ute på hal is med hänsyn till vad som sägs i regeringsformen om att det är regeringen i sin helhet som styr myndigheterna och inte enskilda ministrar. Det här löste Moberg genom att ge enskilda ministrar ökade befogenheter att kalla generaldirektörer till ”samtal” och ”konsultationer”.  

Till detta skall läggas hur främst socialdemokratiska regeringar de senaste 30 åren alltmer har missbrukat utnämningsmakten i strid med Regeringsformens krav på ”förtjänst” och ”skicklighet” och utsett pålitliga partigängare till generaldirektörer framför mer kvalificerade och självständiga kandidater.  

Den socialdemokratiska biståndsministern Matilda Ernkrans i Magdalena Anderssons regering behövde därför inte ens tillkalla den tidigare socialdemokratiske partisekreteraren, Carin Jämtin, för ”samtal” och ” konsultationer” om Sidas verksamhet. Carin Jämtin utsågs till generaldirektör framför 28 kandidater, och i strid med de kvalifikationer som ställdes. Den publika rekryteringen avbröts av regeringen, för att därefter kunna erbjuda Jämtin tjänsten, helt i strid med RF. 

Sverige behöver inrätta en oberoende tjänstetillsätningsnämnd i linje med flera andra länder för att stävja det uppenbara missbruk av utnämningsmakten som blivit allt vanligare. 

En annan faktor som påverkat statsförvaltningen negativt är ett postmodernt skifte i svensk politisk kultur som betonar etiska mål framför i bästa fall grundligt utredda konsekvenser i breda och ibland politiskt oberoende, sakliga utredningar.  

Ett annat missbruk av statsförvaltningen utgörs av de allt fler rent ideoligiproducerande myndigheter som inrättats; myndigheter som Jämställdhetsmyndigheten, som i strid med den ”liberala demokratin” och ideologisk neutralitet getts i uppgift att likrikta övriga myndigheter och uppfostra befolkningen utefter ett specifikt intersektionellt politiskt raster. 

Allt är delar av förklaringen till att exempelvis Dan Eliasson kunde utses till generaldirektör för Migrationsverket och därefter omplaceras till Försäkringskassan, Polisen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap innan han till slut hamnade på ”elefantkyrkogården” i regeringskansliet. Här finns också förklaringen till att Anita Strandhäll utan vidare kunde sparka Ann-Marie Begler från Försäkringskassan, när Begler lät personalen genomföra de kontroller som finns såväl i sjukförsäkringslagen som i alla de andra förmånslagar som Försäkringskassan administrerar.  

Om Ulf Kristersson verkligen vill ”styra riket” och genomföra det utlovade ”paradigmskiftet”, måste svensk statsförvaltning förändras grundligt. Då behöver Ulf Kristersson hjälp, mycket hjälp! Mitt förslag är att han anlitar Inga-Britt Ahlenius som förvaltningsexpert med placering i justitiedepartementet!    

Stig Fölhammar, fd stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare.