På Morgan Johanssons tid fanns bara en rimlig förklaring till varför brottsligheten är högre i Rinkeby än i Djursholm, och den löd ”socioekonomiska faktorer”. Sambandet tycktes så solklart att ytterligare forskning, enligt Johansson, inte behövdes. Efter några månader med Tidöpartierna kommer BRÅ-rapporten ”Socioekonomisk bakgrund och brott” som pekar i en något annan riktning. Är det ett paradigmskifte på gång, eller bara ännu en utredning? 

Rapporten är en litteraturstudie över internationell, nordisk och svensk forskning och konstaterar att antalet lagförda brott visserligen är högre i områden med låg socioekonomisk status, men att det rör sig om ”samvariation” snarare än ”orsakssamband”. Då de ekonomiskt svagaste individerna oftast är hederliga är korrelationen låg eller ingen alls. Däremot finns tydliga samband mellan brottslighet och personliga karaktärsdrag som dålig impulskontroll, låg intelligens, avsaknad av skuldkänslor och bristande studiemotivation. Individer med dessa egenskaper har svårt att få anställning och återfinns ofta i socialt utsatta miljöer. Andra faktorer som påverkar brottsligheten är föräldrars ”uppfostringskompetens”, användning av droger, brottstillåtande attityder, samt inte minst förekomsten av subkulturer som upprätthåller ”oppositionella värdesystem”. 

Försvarare av den gamla ordningen hävdar förstås att allt det där är sekundära effekter av fattigdom. Driver man Morgan Johansson-tesen tillräckligt långt skulle föräldrar i utanförskapsområden uppfostra barnen bättre, ifall de fick högre flerbarnstillägg. Gängkriminella skulle bråka mindre om kommunen ordnade bättre bostäder. Och förnedringsrånare skulle komma på bättre tankar ifall de fick en gräddfil in på universiteten. 

De flesta av oss vet att verkligheten inte fungerar så. En kriminell kan tjäna lika mycket som en byrådirektör, men ändå inte bete sig som en byrådirektör. Ledare för kriminella nätverk har för hög status, inte för låg. Till och med kommunala tjänstemän respekterar dem på ett sätt de knappast förtjänar. Generösa föreningsbidrag hjälper till att finansiera just de subkulturer som upprätthåller de oppositionella värdesystemen.  

En finsk studie som nämns i rapporten, tar upp ytterligare en intressant aspekt: 

Finland är ett postindustriellt samhälle där unga män med låg utbildning har svårt att finna arbete… Många av dessa män får arbetslöshetsförmåner och andra former av inkomststöd som gör det möjligt för dem att tillbringa mycket av sin lediga tid med att konsumera alkohol i sällskap med jämnåriga. Helt uppenbart bidrar en sådan livsstil till höga våldsnivåer rattfylleri och andra brott.  

Så gott som alla länder uppvisar en överrepresentation av brott knutna till underklassen. Så även i Sverige, men skulle socioekonomiska faktorer vara avgörande borde Sverige ha lägst brottslighet av alla. Vår underklass är nämligen rikare och åtnjuter högre levnadsstandard än någon annan underklass jag känner till. Även familjer som anses befinna sig på botten, bor i lägenheter med centralvärme och fungerande elektricitet. De kan äta sig mätta varje dag och barnen får gratis utbildning. De kan besöka vårdcentralen när de blir sjuka och när de blir gamla får de garantipension. Ett svenskt underklassliv motsvarar kanske ett medelklassliv i Afrika eller i Indien. Hur kommer det sig då att Sverige sticker ut i brottsstatistiken, både när det gäller dödsskjutningar, våldtäkter, bilbränder, välfärdsbedrägerier och förnedringsrån? 

En rimlig förklaring (som inte sägs direkt i rapporten) är alltför hög invandring från dysfunktionella länder, med starka klanstrukturer och negativa attityder till Västerlandet. Detta i kombination med ett illa fungerande rättsväsen. Vår iver att utjämna alla tänkbara socioekonomiska skillnader, kan till och med göra det värre.  

Utan att vara expert på den kriminella världen tror jag den fungerar enligt meritokratiska principer. De mest kompetenta och hänsynslösa, med tillgång till de bästa nätverken får största delen av kakan. De medelmåttiga skurkarna får mindre och oduglingarna får nöja sig med smulor. För att leva tryggt som yrkeskriminell måste man därför passera en viss tröskel, annars blir inkomsterna osäkra och riskerna stora. En karriär som busschaufför kanske framstår som ett bättre alternativ.  

Men med ett väl tilltaget försörjningsstöd som basinkomst, kan man leva som ”hobbykriminell”. Man slipper gå upp på morgonen för att köra buss, och kan begå brott när tillfälle ges och riskerna känns acceptabla. Man behöver heller inte ge upp drömmen om ett liv med Rolexklockor, snygga blondiner och Porschebilar. Som hobbykriminell får man både trygghet och spänning, det bästa av två världar. 

En annan typ av brott jag tror ökar när välfärdssystemen blir för generösa är ”livsstilsbrott”. Jag kommer inte på någon bättre term, men tänker på brott som inte ger ekonomisk utdelning utan enbart syftar till ”personlig tillfredsställelse”. Det kan röra sig om vandalism, bilbränder, förnedringsrån, oprovocerad misshandel, stenkastning, sadistisk avrättning av kattungar, skolbränder, våldtäkter; kort sagt de typer av brott som sägs vara särskilt vanliga i Sverige. Varför en del individer njuter av att vara destruktiva vill jag inte spekulera i. Kanske ser de sig som rebeller och vill ”hämnas” på samhället, eller har de helt enkelt tråkigt. Hur som helst, i en situation där kampen för tillvaron står i fokus tror jag de får annat att tänka på. 

Om vi å andra sidan avvecklar de sociala trygghetssystemen får vi andra typer av problem. Kanske plundring av ICA-butiker, eller trashankar som bor i ruckel och rånar dig på väg till busshållplatsen. Det hände mig i Colombia 1979. Att lösa den ekvationen är ett mardrömsuppdrag för vilken regering som helst. Det känns i alla fall hoppfullt att BRÅ, om än försiktigt, börjar lämna värdegrunden bakom sig.