JAN-OLOF SANDGREN: Rysk vinter

I samband med Rysslands utökade mobilisering höll Ukrainas president Zelenskyy ett känslosamt videotal inför FN’s generalförsamling. I vanlig ordning krävde han mer militär hjälp från väst för att befria sitt land, vilket är lätt att känna sympati för. Men den här gången hade han en mer aggressiv framtoning. Tonvikten i talet låg på bestraffning. Man fick nästan intrycket att kriget mot Ryssland i stort sett var vunnet, och vad som återstod var att straffa de skyldiga. Han nämner ordet punishment inte mindre än 19 gånger.

Tolkar jag Zelenskyy rätt finns två möjliga vägar för Ryssland. Det ena är totalt nederlag i Ukraina och det andra ett kärnvapenkrig. En av hans närmaste medarbetare Mykhailo Podolyak säger i en intervju med The Guardian att ”övriga kärnvapenmakter måste förstöra Rysslands kärnvapenuppskjutningsplatser”, om Putin ens tänker tanken att använda dem. Eftersom Putin redan erkänt att han tänkt tanken, måste man tolka Podolyaks uttalande som att USA bör slå till direkt.

I de flesta krig brukar det finnas en gnutta hopp om framtida fredsförhandlingar, men i Putins fall anses det omöjligt. NATO skickade tidigare i år Boris Johnson till Kiev för att förhindra att Zelenskyy träffade en överenskommelse med Putin. Enligt Ukrainska Pravda lär Johnson ha sagt att: ”Even if Ukraine is ready to sign some agreements on guarantees with Putin, they are not. Skulle Zelenskyy på egen hand inleda fredsförhandlingar riskerar han alltså att få västmakterna emot sig. En föga avundsvärd position, som ett lamm mellan två vargar.

Ska jag försöka sätta mig in i hur Putin resonerar, tror jag hans värsta mardröm är att en förlust i Ukraina förvandlar Svarta Havet till ett NATO-hav. Ungefär som Östersjön, vilket vore en katastrof för den ryska krigsflottan. Vidare tror han att en Ukrainsk seger skulle utlösa en bestialisk hämnd på rysktalande minoriteter i de östra provinserna. För det tredje utgår han från att NATO ser som sitt främsta mål att krossa Ryssland, och att omsorgen om Ukraina är av underordnad betydelse. I sista fallet misstänker jag att han har rätt.

Men även om fredsförhandlingar vore möjligt; vem skulle Putin förhandla med? Zelenskyy har uppenbarligen inte NATOS förtroende. Familjen Biden har en smutsig historia i Ukraina och Joe Biden själv är så dement att han bara med svårighet lyckas hålla ett TV-tal. Kamala Harris har för vana att bemöta varje pressad situation med ett gapskratt, vilket låter som en tveksam strategi gentemot Putin. Ex-presidenten Trump vore den mest lämpade för uppgiften, men kan inte användas av värdegrundsskäl.

Samtidigt finns hur mycket vapen som helst att pumpa in från bägge håll. Strategin från väst verkar vara att öka insatserna så mycket att Rysslands ekonomi slutligen havererar. Ungefär som när Reagan på 80-talet lyckades använda kapprustningen till att sänka Sovjetunionen ekonomiskt, med den skillnaden att Ukraina under tiden förvandlas till ett ”ground-zero”.

Zelenskyy’s hopp ligger möjligtvis i att någon dramatisk händelse flyttar Rysslands fokus från Ukraina till Östersjön. Om inte en kärnvapenincident så varför inte en sprängd gasledning? Ukraina kan inte helt avskrivas från listan över misstänkta sabotörer av Nord Stream 1 och 2.

Ett annat problem för Putin (och övriga kärnvapenmakter) är att kärnvapnens avskräckande effekt tycks ha minskat, eftersom det gått flera generationer sedan de senast användes. Vi har helt enkelt vant oss vid att kärnvapen finns och dagens européer verkar känna sig mer hotade av klimatförändringar och influensavirus. Vill Putin sätta sig i respekt måste han visa att kärnvapenhotet är på allvar. Inte så att han kommer att bomba New York, men kanske något mindre viktigt mål. Till exempel en medelstor svensk stad.

Förhoppningsvis vill ödet annorlunda. Historiskt sett har Rysslands främsta vapen inte alltid varit dess militär, utan ibland den ryska vintern. Om vi tänker oss ett sibiriskt högtryck (ett sånt där som ger temperaturer under -20°) dra in över Europa några kritiska veckor i december, i ett läge när det varken finns gas eller kärnkraft att värma våra bostäder. Och när vindsnurrorna stannat på grund av nedisning. Om vi vidare tänker oss skyhöga priser på ved och frostgrader inomhus för julfirande europeiska barnfamiljer. Då dröjer det kanske länge förrän en högljudd opinion kräver att USA startar fredssamtal med Putin. Förhoppningsvis skickar man Donald Trump och inte Kamala Harris.

Jan-Olof Sandgren