En av de mest hbtq-vänliga platserna i Sverige är Carl Johans kyrka i Göteborg – mycket tack vare prästen Pontus Bäckström som också skriver i Göteborgsposten. Nyligen skrev han till exempel om en annorlunda långfredagsgudstjänst, som han höll tillsammans med drag-queen-artisten Gretchen. 

Jag råkade befinna mig på samma gudstjänst, och det som chockerade mig mest var nog att Gretchen under läsningen av evangeliet bar skärmmössa (!) Redan i söndagsskolan fick jag lära mig att aldrig ha mössa på mig i kyrkan, eftersom man bör närma sig Gud med blottat huvud. Gretchens skärmmössa var dessutom av det militära slaget som man ibland ser på slm-klubbar. För övrigt såg hon ut som drag-queens brukar se ut, och de barn som var där med sina föräldrar tyckte säkert hon var rolig. Dock tyckte jag hon/han stal en del av showen från Jesus, som ju trots allt var huvudpersonen. 

Efter Gretchens framträdande höll Pontus en predikan som handlade om ett förälskat par i Iran, som dömts till 10 års fängelse för att ha dansat offentligt, och om hur trans-personer mördades under nattklubbsmassakern i Orlando 2016. Även om jag tycker alla iranier ska få dansa och att transsexuella ska ha rätt att gå på nattklubb, utan att riskera livet, blir alla jämförelsen med Jesus lidande på korset lätt absurda. Sexuella minoriteter kan visserligen vara offer, men det gör dem inte automatiskt till goda människor. Utan att vilja kasta någon skugga över Gretchen och hennes medsystrar, har terrordåd även utförts av trans-personer. Till och med islamisten Omar Mateen, som genomförde massakern i Orlando, lär enligt initierade vittnesuppgifter ha varit homosexuell. Ändå landar skulden (om jag förstod predikan rätt) i slutändan på den kristna homofoba högern, eftersom en baptistisk sekt under begravningen hållit upp skyltar med texten GUD HATAR BÖGAR.   

Efter predikan sjöng Susanna Modig Mello-klassikern ”La dolce vita” (här med Christer Lindarw från TV-programmet Den Flygande Mattan). Församlingen stämde in i refrängen: 

För jag vill leva la dolce vita, 
ja, jag vill leva la dolce vita. Jag vill bada i champagne, min vän, 

på resan genom gryningen. 

Jesus hade nog blivit förvånad om han hört att just den låten valts till åminnelse av hans avrättning, eller kanske inte. Fariséer och hycklare hade han argumenterat mot hela sitt liv. Gudstjänsten avrundas med att två kvinnor utför en ”lesbisk dans” framme vid altarringen. 

Jag kommer inte från något överdrivet kristet hem, men mina föräldrar var noga med att skilja mellan långfredagen och schlagerfestivalen. Långfredagen var den dystraste och sorgligaste dagen på året. Man fick inte ens leka, än mindre leva ut sin sexualitet eller bada i champagne. Det var liksom poängen med långfredagen, att man från botten av sin förtvivlan skulle uppleva undret när ängeln sedan kom ner från himlen och vräkte undan stenen (Mat.28). Pontus Bäckström verkar mest intresserad av att bryta mot kristna konventioner, vilket gjort honom populär i många kretsar.  

Intrycket bekräftas av hans krönika ”Jesus i högklackade skor” som handlar om Elisabeths Ohlsons kontroversiella fotoutställning ”Ecce momo” från 1998. Han säger sig tro på hädelsen som en befriande kraft – men gör samtidigt ett undantag för Lars Vilks rondellhund, som han uppfattar som ”stöveltramp” och ett uttryck för högerextremt, islamfientligt narrativ. Kort sagt; en svensk präst i tiden. 

I en mer personlig krönika berättar han om sin åldrande pappa. En legendarisk hbtq-präst i Göteborg och kanske den person som betytt mest för införandet av samkönade äktenskap i Sverige. En deltagare på långfredagsgudstjänsten trodde sig veta att Bäckström den äldre också var med i kyrkan, fast numera svårt sjuk och bunden till rullstol. En av hans favoritlåtar var i alla fall ”La dolce vita”.