När man talar om det svenska biståndet, och alla de skattemiljarder som strösslas över projekt som vi egentligen inte får veta utfallet av, går det inte att bortse från skandalprojektet Bai Bang. Som första västland att, redan under brinnande krig, etablera diplomatiska kontakter med den kommunistiska regimen i dåvarande Nordvietnam initierade Palmeregimen 1969 ett biståndsprojekt som kom att bli ett fruktansvärt slöseri med skattebetalarnas pengar.

Sida var från början emot projektet men regeringen, och främst Olof Palme personligen, drev på för ett kraftfullt bistånd. ”Neutrala” Sverige skulle visa solidaritet med det man kallade ”postkoloniala frihetsrörelser” och dit räknade man kommunistiska Viet Cong. Man nonchalerade alltså fullkomligt att Viet Cong inte alls var någon folklig frihetsrörelse utan strikt toppstyrd av kommunistdiktaturerna Sovjet och Kina.

Bai Bang ligger nordväst om Hanoi och på platsen uppfördes ett pappersbruk som en del i återuppbyggnaden av landet. Vietnameserna hade själva kommit fram till att det var just en pappers- och massaindustri de ville. Sida föreslog då en fabrik med en årlig produktionskapacitet på omkring 50 000 ton, men det dög inte alls – vietnameserna själva ville ha en dubbelt så stor fabrik.

Sida bestämde snabbt för att bredda projektet och inledde ett extensivt skogsodlingsprogram i flera nordvietnamesiska provinser för att säkerställa en tillräcklig tillförsel av virke, och ett transportprojekt för att förbättra infrastrukturen. Man inrättade också en yrkesutbildning på plats samt ett projekt som skulle tillgodose arbetarnas boendesituation.

Kostnaderna sköt snabbt i höjden, och många var starkt kritiska till slöseriet med skattebetalarnas pengar, men svenska skattebetalarnas utsatthet vägde förstås lätt jämfört med Palmes gullande med diktaturens kreatur i Vietnam.

Produktionsstarten var planerad till 1977 men försenades med flera år och först 1981 drog produktionen igång. Men det dröjde inte länge förrän projektet skakades av uppgifter om att arbetsförhållandena på pappersbruket var så svåra att det till och med talades om tvångsarbete. Det skapade en högljudd debatt, som pågick i flera år, men 1987 tystades debatten effektivt med en socioekonomisk studie gjord under ledning av sociologiprofessor Rita Liljeström.

Finlandssvenska Rita Liljeström, (1928-2022) var starkt engagerad i genus- och feministfrågor och medverkade i flera utredningar vid SIDA. I studien om Bai Bang konstaterade hon att arbetsförhållandena visserligen var ansträngda men att det var landets allmänna fattigdom som var orsaken. Inget ont om den kommunistiska fabriksledningen, med andra ord. Med tanke på olika inlägg som Liljeström gjorde i debatten under sina verksamma år kan man ana att hon ansåg att huvudsaken var att de vietnamesiska kvinnorna ”brutit upp från den traditionella underordningen i familjen” och att man kunde bortse från petitesser som arbetsmiljö.

De svenska skattebetalarna tvingades fortsätta stödja Bai Bang ända fram till mitten av 1990-talet och under alla år som projektet varade fanns också en svensk närvaro i och kring fabriken. Som mest bodde 500 svenskar samtidigt i området, men deras liv var högst begränsat. Trots att det var svenskarnas pengar som möjliggjorde projektet fick svenskar inte röra sig fritt utanför boendekvarteren och inte heller umgås med lokalbefolkningen. Svenskar benämndes föraktfullt ”vänliga kapitalister” och de vietnameser som dristade sig till att umgås med en svensk kunde snabbt få hembesök av polisen.

Inte förrän 1996 kom produktionen upp i den planerade mängden av 55 000 ton per år. Då hade Sverige till sist lämnat över projektet i vietnamesernas regi. Då hade notan blivit galet hög. Allt som allt kom Bai Bang-projektet att kosta de svenska skattebetalarna 2,8 miljarder kronor, och varför? För att Socialdemokraterna, med Olof Palme i spetsen, vurmade för en kommunistdiktatur, som dessutom uttryckte förakt för det folk som hjälpte dem. Tack för det, Socialdemokraterna.

Bild: Entrén till Bai Bang, wikimedia commons