Mina meriter när det gäller att avslöja och förtala den svenska socialstaten är oklanderliga. Här är en text om hur jag och förra frun för några årtionden sedan ansökte hos kommunen om importlicens för att adoptera barn. (Det slutade med att jag själv fick skriva den beslutspromemoria till myndigheten enligt vilken tillståndet beviljades.)

Sedan upptäckte jag och skrev om en illavarslande internationell konspiration, Barnkonventionen, som stadfästes redan 1989 av FN och går ut på att ge socialsekreterare mer makt. Jag varnade dig redan i februari 2015 men det hjälpte inte ty du valde att via dina ombud i riksdagen att införliva konventionen i den svenska lagstiftningen.

Du anar inte vad jag skrivit mycket text om den svenska socialstaten. Det beror på att den enligt min mening är maktlysten och skenhelig och nästan uteslutande har med folk att göra som är socialsekreterarna socialt, ekonomiskt och kulturellt underlägsna och därför är som dömda att bli nedlåtande behandlade och därmed benägna att hota att knulla tjänstemannens morsa i röven.

Mina meriter är mönstergilla även när det gäller att ifrågasätta den svenska invandringspolitiken som är som gjord för att främja konflikter i det svenska samhället, inte minst mellan socialsekreterare och invandrare. Ett särskilt tvistefrö mellan dessa två grupper gäller Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Det är den lag enligt vilken, om det behövs, de sociala myndigheterna kan ta ifrån en invandrare hans barn vars olydnad den förtvivlade fadern ibland, till socialens förskräckelse, piskar upp för att få gossen att lyda.

Vi talar här om två kulturer som ofta inte har en chans att förstå varandra eftersom båda är dominerande kulturer som inte begriper andra synsätt än sina egna. De fattar inte hur någon kan anlägga andra perspektiv än de egna. Tänk dig att socialen kommer hem till invandrarpappan och hämtar barnet med poliseskort och sätter ungen i en fyllecell eller något snarlikt för att det inte finns plats på SIS-hemmen. Pappan blir förskräckt men socialen förklarar att han kan lugna sig ty gossen är nu utsatt för vård. Statlig svensk vård. Finns inte bättre.

Vård? säger den arabiske pappan. Det ser mer ut som en fyllecell!

Men då har du inte läst rätt innantill i lagens tionde paragraf, invänder socialen som inte begriper hur någon kan ifrågasätta ett svenskt arrangemang därtill inskrivet i svensk lag. Omhändertagande är definitionsmässigt lika med vård: ”Vården skall anses påbörjad när den unge på grund av ett beslut om omedelbart omhändertagande eller om vård har placerats utanför sitt eget hem”.

Sedan ett par år tillbaka har det som i Sverige kallas LVU-kampanjen, det vill säga arabvärldens ilskna och samlade protester mot vad den uppfattar som en statlig svensk kidnappningskampanj riktad mot invandrares barn, gjort det officiella Sverige, om jag fattar rätt, lika kränkt och stört som någonsin en arabisk pappa vars son blivit ”omhändertagen”. Hur kan de tro något sådant om oss? Har de ännu inte ens förstått att Sverige, särskilt den svenska staten, är god? Vi är ju en humanitär stormakt.

När jag läser LVU med dess särskilda bestämmelser om vård av unga har jag svårt att föreställa mig att det inte skulle ligga något i muslimska föräldrars anklagelser om att den svenska socialstaten kidnappar deras barn. I varje fall stadgar LVU a) att socialtjänstens insatser ska göras i samråd med föräldrarna och barnen annat än b) om socialtjänsten finner att det blir bäst om den låter bli att fråga. Inte konstigt om det i några muslimers ögon ser ut som av svenska staten organiserad kidnappning. Men så är det inte i svenska ögon. Socialtjänsten kanske bara bedömde att det blev bäst att inte fråga.

Ett stort antal myndigheter under ledning av Försvarshögskolan har nyligen publicerat en indignerad försvarsskrift på 223 sidor för att urskulda sig. Den heter LVU-kampanjen vilket är de svenska myndigheternas namn på det anfall mot myndigheterna som bröt ut för några år sedan. Skriftens undertitel antyder författarnas stämningsläge: ”Desinformation, konspirationsteorier, och kopplingarna mellan det inhemska och det internationella i relation till informationspåverkan från icke-statliga aktörer”. Skriftens devis är att detta är ”den största påverkanskampanj som Sverige har träffats av någonsin”.

Att de svenska sociala myndigheterna, den humanitära stormaktens kärna, är förnärmad råder det ingen tvekan om. En frågeställning som jag inte lyckats hitta på de 223 sidorna är om de kan finnas något i Mellanösterns anklagelser mot den svenska socialstaten som kan ha fog för sig, inte som våra myndigheter upplever det när de går i försvarsställning naturligtvis, men som okunniga, religiöst förblindade, förvillade, bigotta, underutvecklade och hatiska araber från Mellanöstern skulle kunna ha missförstått situationen. Jo, det finns en referens till en Sverigeboende muslim som skulle spränga socialtjänsten i Göteborg och sedan döda cheferna. Enligt egen uppgift skulle han emellertid inte ha uppmanat till våld men var ändå ”100 procent” övertygad om att socialen kidnappar barn. Under tiden förklarar dåvarande utrikesminister Margot Wallström att Turkiet måste ändra sina lagar i enlighet med den anda som gäller för den svenska LVU. Turkiska ministrar blev arga som bålgetingar över detta exempel på den svenska dåvarande feministiska utrikespolitiken.

Om någon tror att jag härmed vill bakdanta arabiska opinionsbildare som bestämt sig för att komma med skruvade narrativ och falska anklagelser mot Sverige så har han fel. Jag är villig att tro nästan allt ont om sådana personer men samtidigt försöker jag hålla yttrandefrihetens fana så högt att även sådant strunt ska få passera. Dessutom har jag själv retat mig tillräckligt på socialen för att inte tolerera att en obildad muslim också gör det. Det som bekymrar mig är något helt annat, nämligen att Sverige anser sig behöva samla dussintals myndigheter för att formulera harmsna svar på anklagelser från mindervärdiga kulturer vars tillvitelser vi inte behöver bry oss om annat än möjligen när biståndsanslagen till olika länder fastställs.