Orkar man inte läsa en hel ledarartikel eller är analfabet, kunde man fram till år 2000 (ungefär) slå upp vilken dagstidning som helst och på central plats hitta en politisk karikatyr. Den sammanfattade det politiska dagsläget, klargjorde tidningens ståndpunkt och var i bästa fall rolig. 

Kanske missade man några nyanser, men det känslomässiga budskapet fanns där. Ungefär som i den medeltida mässan, där allmogen sällan begrep orden men fick hjälp av mustiga kyrkomålningar som visade hur djävulen kokade sina trogna i beck, medan änglarna fick vila bland molnen. 

Jag växte upp med EWK och brukade kopiera hans gubbar i Jordbrukarnas föreningsblad. Han visade oss hur partiledarna verkligen såg ut. Han hjälpte oss att klargöra skillnaden mellan politiker som Margret Thatcher och Mona Sahlin, och jag minns att han var särskilt bra på att rita finansministrar.  

Förr i tiden var makthavare stolta över att bli karikerade. Det sågs som en bekräftelse på att de spelade i den högre ligan. Advokat Henning Sjöström brukade ibland köpa original av publicerade karikatyrer på honom själv, för att smycka sitt arbetsrum. 

Så kom 2000-talet och nya vindar blåste. En hård och iskall vind drog in från islam. 

2005 publicerade Jyllandsposten tolv satirteckningar av profeten Muhammed. Bilder som tidigare knappt hade fått ett ögonbryn att höjas resulterade i mordhot, terrordåd och bojkott av danska varor i muslimska länder. Upplopp och demonstrationer i publiceringens spår lär ha kostat så mycket som 250 människor livet. Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen talade om den värsta utrikespolitiska incidenten sedan Andra världskriget.  

Den anrika franska satirtidningen Charlie Hebdo återpublicerade bilderna 2006, vilket ledde till ytterligare mordhot, demonstrationer och stämningar från muslimska samfund. 

2011 attackerades tidningen med brandbomber efter att ha släppt ett specialnummer med rubriken ”Veckans Sharia”. 

2015 skedde en terrorattack mot redaktionen med automatvapen. Tolv personer dödades, varav några av tidningens bästa tecknare.    

2007 publicerade Nerikes Allehanda en märklig ledare, tillsammans med tre tecknade rondellhundar av konstnären Lars Vilks. Tidningen beklagar att inget galleri vågat ställa ut Vilks teckningar på grund av hot, men lägger skulden på Jyllandsposten, som upprört den muslimska världen genom att publicera karikatyrer som är ”urusla” och jämförbara med ”antisemitiska teckningar” från nazi-tiden. Vidare anklagar ledarskribenten den danska regeringen för att inte ”på ett tidigt stadium ha sagt att karikatyrerna i Jylland-Posten var osmakliga och dåliga” – även om de naturligtvis inte kunde stoppas av demokratiskäl. Ledaren försöker alltså uppträda som ambassadör både för Vilks och för muslimerna, vilket inte utföll så väl. Artikeln resulterar i att al-Qaida satte ett pris på Vilks huvud och han jagades av extremister ända fram till sin död 2021 – i vad som troligen var ett attentat. 

Det här påverkade förstås karikatyrbranschen. Inte så att det blev förbjudet att rita roliga gubbar (med undantag för Muhammed) men alltför utmanande bilder förvisades från ledarsidorna och karikatyrerna blev generellt tråkigare. 

En bidragande orsak var identitetspolitiken. Plötsligt kunde varje pennstreck uppfattas som en kränkning, inte bara av individen själv utan av gruppen, identiteten, könet eller rasen. Idag hade det antagligen varit omöjligt att framställa afrikanska politiker så här eller så här, utan att bli stämd av Afrosvenskarnas riksförbund. På EWK:s tid var det fritt fram att rita Ingemar Mundebo som en gris, men den som försöker samma sak med Lena Hallengren skulle få hela det feministiska etablissemanget efter sig. Att ens antyda Noushi Dadgostars rätta bystmått, skulle brännmärkas som ”sexism”. I samma ögonblick som tecknaren blir försiktig, ”dör” karikatyren och blir banal. Dagens karikatyrer är schablonfigurer utan udd.  

Det tredje hotet mot karikatyrkonsten är kanske det allvarligaste. Humorn och självdistansen är på väg att försvinna från politiken. Makthavare är inte längre stolta över att karikeras. Tvärtom tar de varje tillfälle i akt att påtala ”hat” eller ”hot”, även om det bara rör sig om kritik. Två kommunalråd i Laholm polisanmälde 2018 partiet Medborgerlig samling för att ha spridit dessa mediokra karikatyrer på ett socialt medium. Tidigare överåklagare Sven-Erik Alhem kommenterar händelsen så här. 

Den politiska satiren tvingas under jorden, men dyker upp på elräkningen jag får varje månad. Alltid något. 

Bild: Ian och Bert av författaren