Jag växte upp på rätt sida om järnridån, i den del av världen där politisk opposition var någonting fint. Det var liksom kännetecknet på att leva i ett fritt samhälle. Även om vi sällan opponerade oss kändes det skönt att kunna göra det, om vi ville. Lagens långa arm var till för att gripa tjuvar, mördare och såna som fifflat med bokföringen; inte att lagföra dem som tyckte annorlunda än staten. Sånt sysslade man med i Sovjetunionen. 

Sen dess har mycket förändrats. Lagens långa arm har blivit sämre på att hantera tjuvarna, mördarna och fifflarna och allt bättre på att identifiera olika typer av åsiktsbrott. Än så länge är det relativt riskfritt att vara ”dissident” i Sverige, men lagen om hets mot folkgrupp och sharia-inspirerade hädelselagar (såna diskuteras faktiskt) är två milstolpar på vägen mot Gulag.   

Förändringen kom stegvis. Det var inte så att statsministern en dag kallade till presskonferens och myndigt förklarade:  

”Den tidigare åsiktsfriheten har tjänat Sverige väl, men vi måste förhålla oss till verkligheten som den faktiskt ser ut. I det känsliga läge vårt land befinner sig i måste medborgarna avstå från tankar, känslor och åsikter som står i strid med regeringens politik. Vi ser allvarligt på att det förekommer opposition i landet”. 

Istället fortsatte man hylla yttrandefriheten, åsiktsfriheten och andra friheter inom det demokratiska konceptet. Opposition är fortfarande något fint, förutsatt att den utövas inom de politiska ramarna (och inte kommer från SD). Huvudregeln är att proffspolitiker opponerar sig mot proffspolitiker, i de fall de inte redan är överens. 

Men när icke-politiker (eller politiker ur de lägre divisionerna) opponerar sig mot samhällsordningen på sociala medier ses det ofta som ett ”hot mot demokratin”. Den som rör sig långt bort från värdegrunden riskerar att åtalas för ”hets” mot känsliga grupper, bli deplattformerad av nätföretagen, svartlistas på arbetsmarknaden, få sitt rykte förstört eller sitt bankkonto avstängt. Det vanligaste sättet att straffa amatör-oppositionella är att förse dem med en ”varningsstämpel” som talar om för allmänheten varför dessa individer bör uteslutas från det offentliga samtalet. Stämpeln är höggradigt smittsam, och talar du med någon av dem riskerar du att drabbas själv. Ett par exempel:        

Högerextremister: 

Samlingsnamn för alla som tar avstånd från PK-ideologin. 

Klimatförnekare: 

Såna som tror att vi fortfarande kan åka Vasaloppet om tio år och som avfärdar Greta Thunberg som en bluff. 

Antivaxxare: 

Såna som tycker det var en dålig idé att utsätta 5 miljarder människor för ett medicinskt mRNA-experiment under influensan 2020. 

Konspirationsteoretiker: 

Såna som menar att makthavare döljer sina verkliga motiv och träffar hemliga avtal bakom ryggen på folket. 

Trumpister: 

Såna som tycker att Trump var en bättre president än Biden och Obama, och misstänker att han utsattes för valfusk. 

Främlingsfientliga: 

Såna som tycker att invandringen till Sverige varit för hög, för oreglerad och skapat för mycket kriminalitet. 

Nationalister: 

Såna som tycker att Sverige ska styras med landets bästa för ögonen, istället för att toppridas av EU, NATO och FN. 

Rasister: 

Såna med vit hudfärg, som inte skäms. 

Putinister: 

Såna som tycker man ska lyssna till bägge sidorna i Ukrainakonflikten, och som kan tänka sig förhandlingar med Ryssland. 

Homofober: 

Såna som upplever heteronormen som ”naturlig” och för övrigt anser att sexuella preferenser ska vara en privatsak. 

Transfober: 

Såna som vänder sig mot att skattefinansierade, toppsminkade karlar i kvinnokläder läser sagor för småbarn. 

Populister: 

Såna som vill ha en politik som gillas av folket. 

Islamofober: 

Människor som uttrycker åsikter eller begår handlingar som troende muslimer finner stötande. 

Faktaresistenta: 

Folk som inte litar på de fakta som presenteras av SvT eller annan likvärdig källa. 

Foliehattar: 

Samlingsnamn på dem med så galna idéer att kommunikation inte ens är möjlig. Exempelvis de som hävdar att jorden är platt eller att koldioxid är nyttigt. 

Jag medger att urvalet är subjektivt och kanske har jag glömt något. Men lägger man ihop alla människor i Sverige som förses med de här attributen i statsfinansierad media, kommer man nog ganska nära en sammanfattning av den svenska oppositionen.