Skoldebattören Per Kornhall och ”programchef” German Bender har nyligen inom ramen för tankesmedjan Arena Idé publicerat en rapport om ”Skolval och segregation i Sverige”. De har även presenterat denna rapport i Dagens Nyheter.

Arena Idé tillhör Arenagruppen, som i sina verksamhetsberättelser inte redovisar varifrån pengarna kommer, men det verkar uppenbart att fackförbund och övriga socialdemokratin närstående organisationer står för fiolerna. Inte nödvändigtvis något fel på det. Socialdemokratin har två falanger, gråsossarna och de politiskt korrekta. Här är det de politiskt korrekta som talar.

(Full öppenhet: Jag har ett horn i sidan till Kornhall. För kanske sju, åtta år sedan höll jag på med ett skolprojekt på temat ”kollegialt lärande”, en jättehet grej som gick ut på att erfarna lärare skulle hjälpa mindre erfarna. Enkelt och självklart koncept. Tre, fyra skolor i Upplands Väsby kommun hade hoppat på tåget. Då blev Kornhall ”skolstrateg” i Upplands Väsby kommun och gjorde vad han kunde för att kväsa projektet vilket till slut lyckades. Då förstod jag att han var mer intresserad av att styra än att rädda skolan. Han ogillade mig särskilt för att jag hade startat friskolesystemet i Sveriges första friskolekommun, Vaxholm. Han hade runda, oinfattade glasögon och påminde mig starkt om, ja, du vet vem.)

Jag tillhör dem som ständigt klagar på politikerna. Tror jag då att jag själv skulle kunna göra ett så mycket bättre jobb? Ja, det tror jag. Jag tror att det finns ganska många erfarna, dugliga och handlingskraftiga svenskar som skulle kunna göra ett mycket bättre jobb än politikerväldet, alltså den lilla klubb av yrkespolitiker som numera på något sätt fått monopol på att styra eller vanstyra landet.

(Tack Sverige, tack svenska folk, tack svensk kultur, tack svensk yttrandefrihet för att jag kan skriva sådant utan att riskera att bli fängslad eller styckmördad. I Saudiarabien hade det varit andra bullar.)

Bortsett från sådant där som att klubbmedlemmarna aldrig ger raka svar, aldrig erkänner några egna brister och nästan alltid svamlar och lovar saker som de inte kan hålla så finns det, tror jag, en fundamental defekt i deras tänkande som nog har att göra med att nästan alla alltid har varit försörjda med skattemedel. Sådant skapar en särskild sorts mentalitet ty om pengarna inte räcker så finns alltid en enkel lösning som är att gå och hämta mer hos skattebetalarna.

För en person som försörjs av ett företag som arbetar på en marknad ser livet annorlunda ut. Företaget kan inte helt sonika höja priserna när det fattas pengar utan måste ta sig en rejäl funderare med utgångspunkt i insikten att det bara har sig själv att skylla. Om företaget inte är så stort och ”systemkritiskt” att det kan gå till staten och be om räddning – vilket mycket få företag är – så måste det rädda sig självt. Det är en luttrande och obehaglig upplevelse, det kan jag lova, något man inte vill utsättas för men tacksamt kan se tillbaka på om man överlevt.

När det gäller att organisera, bruka och utveckla kunskap har hjärnan två skilda funktioner som vi kan förstå bättre om vi jämför med hur datorer är byggda. (Som om jag skulle begripa hur hjärnan funkar! Det gör väl ingen. När jag läser vad hjärnforskare kommer fram till om mänskligt tänkande så känns det mer upplysande att ta del av Schopenhauers och Nietzches funderingar.)

De två funktionerna är att lagra kunskap och att processa kunskap. Man – vem ”man” är i detta sammanhang är oklart – hämtar kunskaper i lagret och lägger dem på arbetsbordet och börjar jobba vilket betyder att knåda kunskaperna för att se om det händer något vilket det för det mesta inte gör. En del kallar detta arbete ”tänkande”. Eftersom ”tänkandet” så sällan ger något behag eller annan utdelning så slutar de flesta med denna syssla.

Det är ungefär som med matlagning. Matlagning är svårt. Ingen föds till stjärnkock. Man föds inte ens till att kunna steka ägg. Om man inte tar matlagningen på allvar och anstränger sig så blir de egenhändigt tillredda rätterna ganska äckliga och i varje fall underlägsna den industriellt producerade färdigmaten som kan köpas för nästan ingenting på ICA och motsvarande butikskedjor. Det gör folk, särskilt den underklass som aldrig uppfostrats i matlagning, vilket går att begripa med tanke på hur mycket lättare och godare det blir för kulinariska analfabeter med den hjälpsamma livsmedelsindustrins produkter.

Ett objektivt faktum är att levnadsstandarden för vanligt folk i västerlandet ökat dramatiskt under de senaste hundra, kanske tvåhundra åren. Det underliga, tycker jag, är att vi inte i självbevarelsesyfte har en mer livaktig diskussion om hur sådant egentligen går till. Risken är ju att mänskligheten av obetänksamhet gör något dumt som slår allt över ända och återför den västerländska civilisationen till tidigare förhållanden, då livet, enligt Thomas Hobbes, var ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort.

Jo, i någon mån funderar vi på hur vår lyckosamma ställning ska bevaras. Det görs faktiskt statliga utredningar i ärendet. Dessa brukar komma fram till sådant som att Sverige ska vara en ”kunskapsnation”, vilket normalt anses betyda att folk ska gå fler år i skola. Dessutom avsätts statliga pengar till forsknings- och utvecklingsändamål eftersom en annan intellektuell grundbult hos oss är att det krävs allt vassare teknik för att BNP och därmed välståndet ska växa. När det handlar om utveckling i u-länder talas det också mycket om behovet av pålitliga institutioner, till exempel ett hederligt och välfungerande rättsväsende och omutliga myndigheter.

Jag ska inte påstå att sådana resonemang är meningslösa, men jag tycker de missar själva kärnan i de nationella framgångsprocesser västerlandet fått uppleva. Kärnan är att folk beslutsamt sätter igång att lösa sina problem med de i allmänhet bristfälliga kunskaper de har. Det är handlingskraften och de goda avsikterna som är framgångens motor. Det är mentaliteten, inte tekniken och lagarna, som fäller avgörandet även om det förstås behövs teknik och lagar som förkroppsligar utvecklingsmentaliteten.

Fram till ganska nyligen var alla svenskar i stort sett likadana, inte bara utseendemässigt utan även kulturellt. Sverige var ett homogent samhälle. Vare sig man var greve eller gruvarbetare tyckte man ungefär likadant. Folk hade i stort sett samma värderingar (till exempel att man inte skulle ligga andra till last; om denna grundvärdering inte funnits hade Sverige aldrig börjat bygga välfärdsstaten, ett system som egentligen bara funkar om folk drar sig för att utnyttja det). I ett sådant samhälle, där alla har samma värderingar, gäller politiken inte värderingsfrågor utan hur inkomsterna ska fördelas. Svensk politik har därför bara handlat om ekonomisk fördelning och aldrig behövt besvära sig med värderingar vilket brutalt avslöjades när partiledarna för något år sedan i Almedalen skulle prata om svenska värderingar och därvid endast kunde haspla ur sig klyschor om värdegrund och allemansrätt.

Men numera har den kulturella homogeniteten blivit uppluckrad (och troligen inte bara, kanske inte ens i första hand, på grund av migrationen). Numera råder olika slags värderingar hos befolkningen och detta måste politiken ta hänsyn till. Om skolan har problem duger det inte att komma dragande med nya lärarmiljarder när det egentligen handlar om kampen mellan olika värderingsbaserade pedagogiska ideologier.

Nyligen skrev jag att:

…folks åsikter i betydelsefulla politiska frågor som inte uppenbart har någon logisk förbindelse med varandra ändå tenderar att klustra sig i två distinkta grupper.

Utan att förgripa sig så särskilt på den politiska verkligheten i nutida västerländska demokratier kan man dela in aktörerna i tre grupper (och häng inte upp dig på benämningarna): elitpartier, populistpartier samt folket.

Elitpartierna (och deras härolder i media, men jag bortser från dem) brukar anföra att populistpartierna inte har någon riktig politik utan bara orealistiska slagord, ja, det är just de grovt tillyxade förslagen, ”enkla lösningar på svåra problem”, ofta avlossade nonchalant från höften, som anses definiera partier eller politiker som tillhöriga populismen. Trump och hans mur mot Mexico och löften om nya jobb i USA:s rostbälte kan vara ett exempel; den nyvalde brasilianske presidenten Jair Bolsonaros idé om att låta armén leda skolutbildningen i landet kan vara ett annat.

Min uppfattning är att elitpartierna har rätt i dessa anklagelser mot populistpartierna. Graden av seriositet varierar förstås mellan enskilda populister men det är svårt att värja sig från intrycket att de strävar mer efter att ha drag under galoscherna än att presentera genomtänkta politiska program.

Ingenjörer är omistliga. Om du till exempel ska bygga en bro så måste skickliga ingenjörer räkna och rita så att inte bron brister och trafiken faller i floden därnere (i en del länder, Brasilien till exempel, kraschar broar men inte för att ingenjörerna räknat fel utan för att bolaget som bygger bron slarvat med armeringen för att spara pengar så att beslutsfattande politiker kan mutas; riggade upphandlingar och underslev – slå vid behov upp detta ord för din förkovran – förekommer även i Sverige, det vet jag för jag har startat juristgranskningsgruppen Konkurrenskommissionen som håller koll just på offentliga upphandlingar).

Det finns även samhällsingenjörer. Även de är omistliga. De konstruerar till exempel välfärdssystem. Om staten ska finansiera personliga assistenter till handikappade så måste någon tänka ut det praktiska såsom ersättningsnivåer, regler för behovsbedömning och upphandlingsmetoder, allt sådant med därtill hörande lagtext och nödiga blanketter. De som gör det kan vi kalla samhällsingenjörer. (Att de ofta verkar göra ett klantigt jobb betyder inte att jobbet inte behöver göras.)

Svenska politiker tänker som samhällsingenjörer ehuru på lite abstraktare nivå än vanliga blankettkonstruktörer. Om internationella undersökningar visar på brister i det svenska skolsystemet så börjar de ingenjörsmässigt tänka på om det finns konstruktionsfel i den stora utbildningsmaskinen. Hur ser flödena ut? Kommer rätt sorts material ut ur lärarfabrikerna? Om ej, kan man påverka selektionen till fabrikerna genom att höja lärarlönerna? Är kanske lärarhögskolorna föråldrade med dålig ventilation och fel huvudmannaskap? Ska man riva dem och bygga nya eventuellt i partnerskap med privata företag? Nej! Se på Nya Karolinska Solna! Men New Public Management då? Nej! Sådant har den senaste samhällsingenjörstrenden förkastat. Blir det bättre om hela skolmaskineriet återförs från kommunal till statlig kontroll?

Hösten 2015 storknade Europas migrantmottagningar av invandringstrycket. Ett tag kom det 10 000 asylsökande i veckan till Sverige. I flera länder vidtogs åtgärder.

Danmark satte redan i september in annonser i tidningar i Mellanöstern med viktig information om förhållandena för migranter i Danmark. Undertexten var ”Kom inte hit!”. Så här stod det:

Danmark har beslutat att skärpa reglerna för flyktingar. De sociala ersättningarna för nyanlända flyktingar ska minskas med upp till 50 procent. Utlänningar med rätt till tillfälligt uppehälle kommer inte att ha rätt att ta emot familjemedlemmar under det första året. Utländska medborgare kan beviljas permanent uppehållstillstånd tidigast efter fem år. Under tiden riskerar de att förlora tillståndet. För att få permanent uppehållstillstånd krävs förmåga att förstå och tala det danska språket. När en asylansökan är ogrundad kommer den att avvisas enligt en särskild procedur. Alla avvisade asylsökande ska snabbt avlägsnas från Danmark. Det finns ett särskilt returcentrum för att säkerställa att avvisade asylsökande avlägsnas snarast möjligt från Danmark.

Även Sverige reagerade. I juli 2016 började en tillfällig lag att gälla under en treårsperiod, Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Lagen är enastående komplicerad. Propositionen bakom lagen är på 167 sidor. En del avsnitt förstår man inte trots att man läst dem flera gånger och måste tillkalla juristhjälp men juristen fattar inte heller förrän han läst och tänkt och hummat och brummat och till slut lägger fram en teori om vad som kanske menas. Men nu när jag ägnat avsevärd tid åt att försöka begripa, och möjligen också gör det, så vill jag dela med mig av insikterna till dig.

Det enklaste svaret är att jag är skeptiker på alla andra områden också. Varför skulle jag inte vara det just i fråga om den påstått hotfulla människoskapade globala uppvärmningen? När det gäller Gud är jag agnostiker vilket betyder att jag inte vet om han finns eller inte. Så känner jag även inför klimathoten. Jag vet inte om de finns eller inte.

Nyligen kom en synnerligen trögläst skrift från IPCC, FN:s klimatpanel (som, om jag fattat rätt, är en församling som består av en himla massa statsfinansierade klimatorienterade forskare och institutioner med ett hyggligt inslag av byråkrater), där man förklarar hur illa det går med världen om temperaturen under de närmaste tolv till 34 åren – ja, tolv till 34, jag har också svårt att fatta – stiger med 1,5 grader över den uppskattade förindustriella nivån, något som anses sannolikt. Därutöver förklaras hur extra illa det går om temperaturen i stället stiger med två grader. Mellan 1,5 och två grader ligger en farlig brytpunkt, en ”tipping point”, efter vilken all räddning är förbi, förstår man.

Så kan det vara – likasom att Gud kanske finns eller inte finns. Mitt problem är att experternas tolkningar av läget är så olika (precis som inom det religiösa). Låt mig ge två konkreta exempel så du kan förstå min vilsenhet.

Mina problem börjar redan i första meningen av den trettiotresidiga sammanfattningen av IPCC-rapporten som rör ett basfaktum i frågan: