Ett av de mer framgångsrika sätten att nå höga och välbetalda positioner i Sverige är att vara identitetspolitiskt korrekt. Givetvis är gedigen PK-kunskap ett måste liksom att – utåt – bekänna sig till statsfeminism, massinvandring och klimathotstroende. De gängse godhetsmarkörerna måste således vara på plats så att omvärlden verkligen ser att du är på Den rätta sidan.

Identitetspolitik baseras på att man hittar, eller hittar på, en grupp som man anser vara utsatt, förtryckt, misshandlad eller motsvarande och sedan ger denna grupp diverse stöd och förmåner som kompensation för denna påstådda utsatthet, detta föregivna förtryck, denna uppdiktade misshandel.

Du behöver inte själv tillhöra gruppen, även om det självfallet ger bättre PR-effekt. Det viktiga är att den kan ses som strukturellt underordnad andra grupper, det vill säga att den uppfattas vara i underläge.

När du hittat gruppen är nästa fas att du gör dig till talesperson för den. Spara inte på krutet utan varva igång ett ytterst aggressivt språkbruk där du envetet bankar in hur utsatt den är och att ”det är samhällets ansvar att gå in med resurser”. Genom att du ständigt, skränigt och högljutt uttalar dig blir det naturligt för medierna, och andra, att uppfatta dig som den självklara företrädaren för gruppen. Du är den osjälviske, det goda ombudet, som berättar om deras umbäranden.

Nu har du blivit den som medierna vänder sig till. En bra bas! Men du är inte klar än på långa vägar. Nästa steg är viktigt, för det är nu som du förbereder det som kan ge dig ett ständigt penningflöde livet ut: Du bildar en (eller flera) organisationer vars syfte är att – enbart utåt, givetvis – främja gruppen. En sådan organisation ger dig större kraft att tala för gruppen och det lär inte dröja länge förrän du – som organisationens ordförande – blir ett självklart inslag som intervjuobjekt i såväl dagspress som radio och TV. Och penningflödet? Jo, du måste ju få bidrag, kanske rent av kulturbidrag, för att med kraft kunna föra gruppens talan och vara dess självklara representant. Vilka honnörsord som du ska använda när du söker bidragen varierar, men säkra kort brukar vara ”hållbarhet, ”mångfald”, ”värdegrund” och ”inkludering”. Är du riktigt energisk, kan du bilda ytterligare fyra, fem organisationer för att vrida ur ännu mer bidrag. Kontroll och uppföljning är obefintlig, och sådant skulle troligen klassas som rasistiskt…

Så här långt kommen i din identitetspolitiska karriär har du blivit talesman, skapat en eller flera organisationer och sett bidragen börja strömma in.

Nästa moment är det absoluta kravet på representativitet. Den eftersatta och plågade grupp du är ombud för är dåligt företrädd, åtminstone på de platser där du vill ha inflytande och ”varför ska den här gruppen motarbetas och inte bli demokratiskt behandlad”? Eftersom du inte kan vara med på alla ställen, som intervjusoffor, utfrågningar och föreläsningar, ska du skaffa dig meningsfränder med samma identitetspolitiska och ekonomiska intressen som du, och som också kan fungera som talespersoner för organisationen/organisationerna.

När andra karriärsugna ser hur lätt det är att utverka bidrag och andra subsidier för den här typen av PK-korrekt verksamhet, finns risken att det uppstår konkurrens om köttgrytorna. Då gäller det att direkt gå till kraftigt motangrepp och i mycket kraftfulla ordalag anklaga dessa lycksökare för att sabotera för den utsatta gruppen och därmed orsaka den onödigt lidande. Du måste hindra dem att alls komma till tals, så aktivera hela attackpaletten med exempelvis demonisering, marginalisering, påhopp, smutskastning, misstänkliggörande och utfrysning. Kort sagt, alla som inte har samma åsikter som du och dina organisationer är lurendrejare som bara vill ont och sådant ska givetvis brännmärkas hårt.

Det närmar sig! I en tidigare fas skaffade du dig anhängare för att sprida organisationens åsikter och för att ge sken av att den är väldigt stor och därför behöver många talespersoner. Nu är de i vägen i ditt karriärbygge, det vill säga att du inte är ensam om att kunna söka PK-jobb där meriter som organisationsföreträdare och bidragsjonglör spelar mycket stor roll. Du måste alltså bli av med dina före detta kolleger. Eftersom du sedan förra steget har vanan inne att demonisera, marginalisera och misstänkliggöra, är det bara att mobilisera den tekniken igen och tillämpa den på dina gamla meningsfränder. Inget är heligt när det gäller klättringen mot toppen.

Sista steget. Med de för detta kollegerna borta är sannolikheten stor att du fått det PK-jobb du suktat efter, kanske som högst uppsatt kulturbyråkrat, chef för en nystartad myndighet med ansvar för inkluderande antirasism eller som värdegrundsansvarig programchef i SVT. Icke att förglömma är att du, som chef, måste tona ned alla typer av gamla konflikter och säga att de ”självfallet var missförstånd och att jag hade blivit fullkomligt felinformerad” och att du därför gjort en ny bedömning och helt ändrat dig.

Din gamla image som skrikig rabulist måste snabbt slipas bort och du betonar att kompetens givetvis alltid är det enda som räknas för viktiga jobb. Som nybliven meritokrat har du inga svårigheter med att stoppa sådana som vill göra samma slags identitetspolitiska karriär sätt som du. Nu har du nått ditt mål och kan glädjas åt att svenska skattebetalare är så snälla och givmilda att de betalar dig furstligt för ett ”jobb” som inte behövs.

Rolf Oward är copywriter och översättare som kört egen låda i över 30 år. Arbetat en hel del i Kista, till och med startat företag där. Formellt: fil kand, fil lic, DIHR. Hyfsad i spjut (61.14). Mer och mer förvånad och irriterad över hur Sverige styrs och hur PK-tänkandet fått in sina tentakler i stort sett överallt.