Att förklara populismen

Patrik Engellau

Utan att förgripa sig så särskilt på den politiska verkligheten i nutida västerländska demokratier kan man dela in aktörerna i tre grupper (och häng inte upp dig på benämningarna): elitpartier, populistpartier samt folket.

Elitpartierna (och deras härolder i media, men jag bortser från dem) brukar anföra att populistpartierna inte har någon riktig politik utan bara orealistiska slagord, ja, det är just de grovt tillyxade förslagen, ”enkla lösningar på svåra problem”, ofta avlossade nonchalant från höften, som anses definiera partier eller politiker som tillhöriga populismen. Trump och hans mur mot Mexico och löften om nya jobb i USA:s rostbälte kan vara ett exempel; den nyvalde brasilianske presidenten Jair Bolsonaros idé om att låta armén leda skolutbildningen i landet kan vara ett annat.

Min uppfattning är att elitpartierna har rätt i dessa anklagelser mot populistpartierna. Graden av seriositet varierar förstås mellan enskilda populister men det är svårt att värja sig från intrycket att de strävar mer efter att ha drag under galoscherna än att presentera genomtänkta politiska program.

En detalj som sällan brukar uppmärksammas när populistpartiernas svagheter väl är konstaterade är att elitpartierna inte heller har några särskilt seriösa program. Jag har studerat partiprogram i decennier och har inte funnit mycket som jag skulle beteckna som genomarbetat och vederhäftigt. Jag påstår helt fräckt att jag är något av expert på politiska program. Under flera av dessa decennier arbetade jag med förre generaldirektören vid det tidigare Riksrevisionsverket, framlidne G. Rune Berggren, med att utarbeta – och i skriftserien Medborgarnas Offentliga Utredningar publicera – sådana genomtänkta program för politiska partier som kunde ha lust att förverkliga dem (vilket de faktiskt också ofta gjorde under det systemskiftesrusiga 1990-talet).

De flesta medborgare värjer sig mot den observation jag just gjort. De kan inte tänka sig att ett elitparti som kanske funnits i hundra år inte skulle ha något sammanhängande och rimligt detaljerat politiskt program. Men dessa medborgare bör snarast bita i det sura äpplet. Annars är det nämligen svårt att förklara varför elitpartierna, som alltid regerat i Sverige, inte ens inlett hanteringen av Sveriges växande problem. Har någon märkt någon förbättring av skolan sedan problemen blivit uppenbara under ministrarna Jan Björklund och Gustav Fridolin? Stod det i något partiprogram som underställdes väljarna i val att Sveriges militära försvar skulle tillintetgöras och att elitpartierna efter några år skulle ångra sig och förvirrat stå och klia sig i huvudet inför debaclet? Stod det tydligt i något elitpartiprogram att Sverige skulle öppnas för vad som allt tydligare, och fortfarande, framstår som en i bästa fall marginellt reglerad invandring?

Hur illa rustade populistpartierna än må vara att regera så skiljer de sig inte märkbart från elitpartierna när det gäller den planering de gjort och presenterat för väljarna i sina politiska program.

Men för elitpartierna gäller det att med kraft framhålla sin överlägsenhet över populistpartierna och deras väljare. Elitpartier i alla länder verkar följa samma strategi. Den strategin går ut på att framställa populistpartierna och deras politiker som onda och deras väljare som dumma. Populistpolitikerna tillvitas regelbundet bruna rötter och kallas för racistfascistnazister eller någon variant av detta. Deras väljare hålls normalt för obildade grobianer (”deplorables” som Hillary Clinton kallade Trumps väljare). Att de som röstar på populister är bakom flötet anses bevisat av att de tror på populistpolitikernas i allmänhet rätt tomma löften.

Här misstänker jag att elitpolitikerna tänker fel. Det är visserligen sant att populistpolitiker ibland har underliga och troligen orealistiska politiska förslag. Jair Bolsonaro ska alltså överlåta skolundervisningen, åtminstone delvis, till krigsmakten. Han ska också göra slut på kriminaliteten i utanförskapsområden genom att släppa tiotusentals flygblad från helikoptrar där de kriminella instrueras att ge sig åt polisen inom sex timmar varefter polisen ska döda alla som inte gett sig. Elitpolitikerna menar att folk som röstar för sådant har någon sorts psykisk defekt eller i övrigt är en undermålig människa.

Jag undrar om det inte är en annan psykologisk mekanism som verkar hos folket. De tror inte på politiker över huvud taget. Elitpolitikerna har svikit folket med sina löften så många gånger att folket kanske vill rösta på någon annan, en populist, som inte heller kan förväntas hålla några löften men i alla fall respekterar folket i stället för att förakta det.

En av Bolsonaros första åtgärder som presidentvald var att tillsätta åklagaren Sérgio Moro som justitieminister. Det imponerade på mig för åtgärden var stor och symbolisk och ett tecken på att Bolsonaro menar allvar med löftet att bekämpa korruptionen. Moro personifierar den brasilianska kampen mot mutsystemet. Han har satt många höjdare från politik och näringsliv i fängelse, förre presidenten Lula da Silva till exempel. Vanliga politiker hatar Moro. Jag undrar om någon annan än en populist vågat sig på ett så djärvt drag som att göra korruptionens fiende nummer ett till justitieminister – och därtill med stärkta befogenheter.