Om någon orkar läsa hela denna krönika och därvid kommer fram till att den utgör ett exempel på ”guilt by association”, beröringsskuld heter det kanske på svenska, så kan jag förstå det. Men jag säger inte att Sverige är likadant som Saudiarabien, jag tar bara Saudiarabien som avstamp för några reflektioner om yttrandefriheten i Sverige.

Det är troligen sant att den saudiske journalisten Jamal Khashoggi mördades av saudiska säkerhetsagenter på det saudiska konsulatet i Istambul. Saudiarabiens politiska ledning gillade inte Khashoggi eftersom han solkade bilden av Saudiarabien och dess härskare. Men Khashoggi var inte den ende dissidenten.

Många av landets dissidenter verkar komma från etablissemanget. Så här skriver en annan saudisk journalist i Dagens Nyheter:

Människan fruktar att något obehagligt ska hända och vidtar åtgärder för att förebygga att detta inträffar. Men ödet vrider tingen ur människans händer och ställer till det så att människan genom sina åtgärder tvärtom orsakar att det oönskade faktiskt sker. Det är innebörden av flera grekiska tragedier. Jag tror att tragediförfattarna till hälften ömkar oss, till hälften skrattar åt oss för vår högmodiga tro att vi kan styra tillvaron. Det kan vi inte. Ödet är ganska hyggligt mot oss men det daskar till oss så det känns när vi ansätts av hybris.

Kung Laius och drottning Jocasta, i Sofokles tragedi Kung Oidipus, har en nyfödd son som heter Oidipus. Oraklet förklarar för Laius att han, Laius, kommer att dödas av sin son varför Laius beordrar Jocasta att döda Oidipus. Men Jocasta drar sig för att mörda sonen och ger honom i stället till en herde. Herden överlämnar barnet till kung Polybus och drottning Merope att uppfostras som deras eget barn.

Oidipus växer upp. En dag är oraklet framme igen för att jävlas och säger till Oidipus att han är dömd av ödet att döda sin far och gifta sig med sin mor. För att undfly profetian lämnar Oidipus Polybus och Meropes som han tror är hans föräldrar. Under sina vandringar träffar han en främling, gruff uppstår och Oidipus dödar främlingen som, ska det senare visa sig, är hans biologiske far Laius.

Det vore fel att bagatellisera det faktum att Sverige för närvarande inte har en demokratiskt vald regering och inte tycks komma att få det under överskådlig tid. Självklart är det en kris när en nation saknar högsta ledning. Tänk på vad som hände när Karl XII blev skjuten. Nationen bröt samman.

Men det är kortsiktigt och sensationslystet att endast fästa uppmärksamheten, som vi nu verkar göra, kring talmansrundor och spekulationer om vem ska få vem i en framtida regeringsbildning. Ty varje tänkbar regering blir, vad jag kan se, bara en mer reglementsenlig fortsättning av dagens kris. Svensk politik har under många år varit i kris även om vi inte befunnit oss i regeringslöst tillstånd. Nu har svensk politik hamnat i en lite annorlunda kris som inger oss en på samma gång road och förtvivlad ångest och får oss att längta efter att den ordinarie krisen ska kunna återupprättas.

Tillvaron är som ett kaleidoskop. Ständigt uppstår nya möjligheter till nya kombinationer. Allt man tror och jobbar för kan vändas till något annat när ett nytt perspektiv presenteras.

Alla över fyrtio år är uppfostrade i ett marxistiskt tänkande där höger och vänster aldrig kan komma överens och där företagens och statens intressen är motsatta eftersom de slåss om samma pengar. Ska medborgarnas inkomster gå till skatt till staten eller till att köpa varor från företagen? Det var en strid på kniven. Föregångaren till Svenskt Näringsliv, Svenska Arbetsgivareföreningen, och staten var varandras huvudfiender. De kom i clinch i striden om löntagarfonderna i början av 1980-talet där staten och fackföreningarna hade tänkt att ta över näringslivet men näringslivet lyckades stå emot och vinna bataljen.

Ett årtionde senare började näringslivet, med Arbetsgivareföreningen i spetsen, sträva efter att komma åt de pengar som staten klämde ur skattebetalarna. Hur detta gick till och hur det slutade är ett betydelsefullt stycke svensk historia som aldrig tidigare berättats så man begriper det. Häng med så ska jag berätta. Medan det pågick förstod inte ens Svenska Arbetsgivarföreningen (och inte jag heller).

Företagen kunde komma åt medborgarnas skattepengar på två sätt. Det ena hade varit att politikerna sänkt skatterna så att skattebetalarna hade haft mer pengar kvar att köpa företagens produkter. Lägre skatter och mer prylar. Det andra sättet var att företagen kom åt pengarna direkt från staten under oförändrat skattetryck, typ att privata företag tar över äldreomsorgen och sjukvården, kort sagt att man introducerar konceptet vinster i välfärden.

Jag var socialist i ungdomen men har numera insett att kapitalismen är det bästa som har hänt mänskligheten på mycket länge, kanske sedan skapelsen. På bara tvåhundra år – betänk hur länge mänskligheten har funnits före de senaste tvåhundra åren! – har kapitalismen skapat ett oerhört välstånd, framför allt i västerlandet, men alltmer även i andra delar av världen. Livet förvandlades – i vad som historiskt sett var ett vips – från jämmerdal till en rätt uthärdlig, kanske till och med behaglig, upplevelse. Det är stort.

Det finns människor som är arga på kapitalismen för att den ännu inte utraderat den återstående fattigdomen. Det är som att skälla på världens snabbaste löpare för att han inte springer ännu fortare. Sådana människor borde i stället hylla kapitalismen och försöka undanröja allt som står i vägen för dess vidare segrar. (Låter det nyliberalt? Varför tror du ett land som Sverige inrättade obligatoriska och kostnadsfria och ursprungligen nästan enbart statliga skolor? Jo, för att så många ungdomar som möjligt skulle bli delaktiga i det kapitalistiska projektet genom att anpassas efter vad kapitalismen kräver för att göra sina välsignelsebringande insatser för mänskligheten. Tror du att de som inrättade det svenska skolsystemet var nyliberaler?)

Kapitalistiska företag vinstmaximerar även om de enskilda företagens metoder att maximera vinsten skiljer sig åt. Det ena bakar bröd, det andra skruvar ihop bilar, det tredje pumpar olja, det fjärde tillverkar möbler i platta paket. De vilseledda människor som jag omnämnde i förra stycket tror att vinstmaximeringen är något som missgynnar dem som inte är företagsägare och därför inte får del av vinsten, men i verkligheten är det tvärtom. Kapitalisterna tvingas av konkurrensen att investera sina vinster i bättre produkter, förbättrad service, trevligare arbetsplatser och allt möjligt sådant som gradvis gjort livet så mycket drägligare för vanliga människor under de senaste två seklerna.

När man betraktar klimatfrågan – alltså frågan om i vilken mån människan har anledning att frukta att hon riskerar sin egen och planetens framtid genom att släppa ut koldioxid i atmosfären – med det perspektiv som tiden ger oss förefaller klimatalarmisternas höjdpunkt ha inträffat år 2007. Då fick världens främste klimatalarmist Al Gore tillsammans med FNs klimatkommitté IPCC Nobels fredspris. Samma år hade Al Gores hyllade bok An Inconvenient Truth, som var det främsta skälet till premieringen av författaren, spelats in som film och vunnit en Oscar för bästa dokumentärfilm. Det såg ut som om klimatalarmisterna sopade banan med de få återstående klimatskeptikerna.

Sedan vände det. Al Gores bok blev avslöjad med ett antal pinsamma felaktigheter. En engelsk domstol beslöt att filmen inte fick visas i engelska skolor om lärarna inte samtidigt framhöll att Gore misstagit sig på nio avgörande punkter. År 2009 briserade den så kallade Climategate-skandalen, där någon hackare hade kommit över och publicerat ett antal emails mellan världsledande klimatforskare som visade att forskarna fuskade med sina resultat och spred mer alarmistiska budskap än deras forskning gav fog för. Samma år misslyckades FNs klimatmöte i Köpenhamn.

Men klimatalarmiströrelsen är en social kraft av sådan styrka att den inte spårar ur bara för att den eventuellt har fel. Den tog sats igen och kom tillbaka med Parisavtalet år 2015. Al Gore kände sig inte mer slagen än att han uppvaktade Donald Trump efter valsegern 2016 för att övertyga den nyvalde presidenten om behovet av skarpa åtgärder för klimatet. Men han lyckades inget vidare. I stället lämnade USA Parisavtalet.

Guilt by association betyder att koppla någon som man vill smutskasta till något erkänt avskyvärt så att synden och omoralen smittar, till exempel, om man levde på 1600-talet, genom att påstå att grannfrun, som man hatar, brukar flyga till Blåkulla för att bli påsatt av djävulen.

Nu ska det avhållas VM i denna gren. Dagens Nyheter har publicerat ett blytungt inlägg som säkert kommer att nomineras och bli en av favoriterna till mästerskapet. ”DN kan avslöja”, står det i ingressen, att sverigedemokraterna hyr ett kontor vid Slussen och Rysslands ambassadören en villa på Lidingö – och att båda fastigheterna ägs av samme man! Där fick du så du teg, va?

Detta scoop får tre helsidor plus tre fjärdedelar av förstasidan vilket man kan förstå ty det har väl aldrig kommit så säkra bevis för att sverigedemokraterna styrs från Kreml (eller om det är Kreml som styrs av Jimmie Åkesson, här behövs mer forskning).

Fastighetsägaren heter Johan Lundberg. Om du inte tycker det räcker för att vid en samlad bedömning ställa saken bortom allt tvivel så kan jag citera fler synnerligen graverande omständigheter från artikeln vars författare ”flerfaldigt prisats för sin journalistik”. Den här till exempel:

Du har säkert noterat det Nya Bokstaveringsalfabetet där den så kallade Rättviseförmedlingen och Fredrika Bremer Förbundet (ska tydligen vara särskrivet) gemensamt verkar för att Sverige framöver ska bokstavera könsneutralt med Adam, Berit, Cesar, Doris och så vidare.

Inför detta reagerar jag på två olika sätt. För det första rycker jag på axlarna och tänker att om några idioter vill satsa tid och pengar på att driva ett sådant projekt så är det deras ensak. Men när jag upptäcker, för det andra, att det handlar om en påkostad kampanj med helsidesannonser i Sveriges främsta tidningar blir jag misstänksam. Kan det vara jag i egenskap av skattebetalare som står för fiolerna?

Rättviseförmedlingen är inte särskilt transparent på sin hemsida. Förmedlingen ”är en digital rörelse som består av de just nu över 135 000 som följer oss på sociala medier”. Inte ett ord om varifrån pengarna kommer annat än att förmedlingen för några år sedan fick bidrag från den statliga myndigheten Vinnova. Förmedlingen verkar vara en arbetsförmedling som hjälper till ”att hitta personer med specifik kompetens ur underrepresenterade grupper (utifrån exempelvis kön, bakgrund, ålder eller fysiska förutsättningar)” i syfte att synliggöra ”skeva sammanhang”. Förmedlingen anmäler dock att den inte är en arbetsförmedling och då får man väl tro den.

Tillvaron är alltid rörig. Men varje tid upplever framför allt sin egen rörighet. Jag vet inte hur många gånger under de senaste fyrtio åren jag med inlevelse förklarat att det just vid det tillfället aktuella tillståndet var rörigare än någonsin. Med det menar jag att följande observationer kanske bör hänföras till gruppen ”förklaringar till saker som inte finns”.

Fram till andra världskrigets slut levde alla människor, även i de så kallade i-länderna, med fattigdomens värderingar. Fattigdomens värderingar är sådana uppfattningar och synsätt som människor anammar när livets allmänna avoghet och osäkerhet tvingar dem att på egen hand parera tillvarons tjyvnyp eftersom det inte finns något socialkontor eller ens en rik faster att lita på. Till fattigdomens värderingar hör exempelvis sparsamhet (eftersom man har så lite resurser vare sig det handlar om pengar eller tjog ägg eller skäppor korn), idoghet (eftersom man måste arbeta hårt på åkerlapparna), familjesammanhållning (eftersom individerna kan gå under om de grälar i stället för att samarbeta; osämja slösar mental energi), solidaritet med nästan (eftersom man aldrig vet när man behöver hjälp), nykterhet (eftersom sprit är dyrt och man inte kan jobba när man är full) och så vidare.

Underligt nog gällde fattigdomens värderingar även för rika människor, framför allt om de var företagare snarare personer av börd. Erling Persson, skaparen av H&M, åkte inte taxi utan bara kommunalt. Ingvar Kamprads snålhet är legendarisk. (Den tyske samhällstänkaren Max Weber har i skriften Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, 1905, uppmärksammat just det där draget, framför allt hos kalvinistiska kapitalister. Pengarna ska inte konsumeras utan investeras. ”Investera, investera, det är kapitalisternas lag från Moses och alla profeterna” sa Karl Marx i ett utlåtande som han kanske fått antisemitvarning för om han själv inte hade varit jude.)

Ibland blir jag väldigt trött på att skriva om skola, migration, Trump, klimat och PK-ism och allt det andra som folk brukar skriva om. Då skriver jag i stället om Sokrates eller Jesus, två av mina absoluta favoriter. Eller, som nyligen, kan jag skriva om den franske målaren Jean-Baptiste Debret (även om jag vet att läsekretsen föredrar texter om Sveriges förestående undergång).

Debret tillbragte femton år i Brasilien under 1800-talets första hälft och efterlämnade en skatt av dokumentation av vardagslivet i landet i form av akvareller och i vissa fall skrivna kommentarer till målningarna.

Den här bilden heter Slavmarknaden på Vallongagatan. Debret skriver så här:

Wikipedia definierar ordet klimat så här:

Med klimat menas de genomsnittliga fysiska förhållandena i atmosfären, temperatur, luftfuktighet, lufttryck, vind, nederbörd, atmosfäriska partiklar och flera olika meteorologiska element på en given ort eller region över längre tidsperioder.

I vissa ordsammanställningar får begreppet klimat en annan innebörd och tjänar då i stället för att beskriva fysiska förhållanden till att identifiera psykiska förhållanden hos en omtalad person, närmare bestämt vederbörandes uppfattning om idén om människoskapad global uppvärmning.

De som oroar sig för att mänskligheten genom utsläpp av koldioxid från fossila bränslen håller på att värma upp jorden och därmed förstöra den kallas klimatalarmister. (Detta är förstås en sanning med modifikation för alarmisterna kallas bara alarmister av dem som har en annan uppfattning. Vad alarmisterna kallar sig själva vet jag inte riktigt, kanske bara för ”miljövänner” eller ”vanliga människor” enligt principen att vissa folkslag, inuiterna till exempel, använder sitt ord för ”människa” som beteckning för sin egen sort eftersom de tycker sig vara den äkta homo sapiens. På den punkten är svenskar för övrigt ganska lika inuiter eftersom vi tror att det i varje människa bor en svensk som kommer ut när han fått personnummer och blivit kommunplacerad. Om detta inte inträffar säger vi svenskar att ”vår integrationspolitik misslyckats”.)

Jag tjatar jämt om samma sak men eftersom alla inte verkar hålla med så ska jag tjata igen ehuru möjligen från en annan synvinkel för att pigga upp mig själv och eventuella läsare.

Är det inte självklart att man gillar att göra sådant man är bra på? Till exempel kan jag ett sällskapstrick med två vinkorkar som aldrig förfelar att förvåna och tjusa publiken. Så fort jag kommer åt så förevisar jag denna konst.

Tänk med vilken kraft och lust du skulle ägna dit åt din sysselsättning om du inte bara kunde utföra den med särskild skicklighet utan dessutom fick en hygglig utkomst av dina prestationer (vilket jag inte lyckats få med mitt korkknep). Då snackar vi verklig professionalitet.

Tänk dig vidare att du inte är ensam i samhället med din märkvärdiga kompetens utan att du har tiotusentals, ja hundratusentals, lika engagerade och kvalificerade yrkesbröder och -systrar, alla med samma grundliga högskoleutbildning för er viktiga syssla och alla med samma genomarbetade, beprövade och evidensbaserade föreställningar om hur slipstenar ska dras.

På ett särskilt betydelsefullt område har vårt land under det senaste halvseklet odlat en sådan yrkeskår, nämligen de proffs som vet hur man kan lösa andra människors problem, särskilt människor som det på något sätt är synd om för att de är offer eller drabbade eller särskilt utsatta eller bara allmänt svaga i något avseende.

Man behöver ju inte tala om migrationskrisen och Sveriges pågående partipolitiska förvirring eller ens skolan hela tiden, man kan ju också tala om helt andra saker, till exempel USA. Och om man talar om USA så behöver man ju inte tala om president Donald Trump hela tiden, utan man kan också tala om amerikansk kultur och om amerikanska naturkatastrofer. Så därför ska jag göra det med utgångspunkt från ett värlsberömt fotografi, nämligen den här bilden.

Bilden togs 1937 av fotografen Margaret Bourke-White. Den visar svarta människor i en välfärdskö framför en reklamskylt som förevisar den amerikanska drömmen i skepnad av en lycklig amerikansk familj på bilutflykt med två glada barn och en hund. Det som för mig gör fotot starkt är inte i första hand att det så hänsynslöst och ironiskt illustrerar klyftan mellan en dröm (den lyckliga amerikanska familjen) och en verklighet (svarta människor i välfärdskö). Det som gör särskilt intryck på mig är hur ogenerat och entusiastiskt USA ägnar sig åt självkritik och gärna strör lite extra salt i sina sår.

Vilken skillnad mot Sverige där regering och övriga statsmakter ängsligt tycker sig behöva lägga sig i den så kallade Sverigebilden. Regeringen anser att den behöver vidta åtgärder för att lägga Sverigebilden till rätta. SVT skriver att:

När jag pratar med folk som tycker ungefär som jag så hamnar vi ofta i diskussioner om motståndarnas sinnestillstånd. Motståndarna kan vara sådana som hävdar att den svenska skolan inte har några problem eller att migrationen är fina fisken för Sverige. Hur tänker dessa människor? frågar vi oss bekymrat. Är de bara nyttiga idioter som vilseförts av propaganda? Eller har de full koll men vill bara inte riskera sin position och fina lön som rikspolischef, ärkebiskop, partiledare eller ledarskribent, det vill säga att de är egennyttigt cyniska?

Ibland kan det vara nyttigt att vända på perspektivet. Jag är klimatskeptiker, vilket betyder att jag inte oroar mig så mycket för den obetydliga globala uppvärmningens effekter för jorden och mänskligheten. För en klimatalarmist är jag motståndaren. När klimatalarmisterna bekymrat talar om sådana som jag formulerar de, skulle jag tro, motsvarande slags funderingar. ”The science is settled”, skulle de säga, Engellau måste ju veta att jorden och mänskligheten håller på att gå åt pipan, hur kan han då underlåta att oroa sig? En hypotes de skulle kunna uppställa är att jag bara är en nyttig idiot som dukat under för oljelobbyns propaganda. En annan hypotes skulle kunna vara att jag äger ett lönsamt oljebolag (låtsas vi, det skulle kunna vara något annat egennyttigt) och därför bara är cynisk.