Koranen ser sig själv som det tredje testamentet. Först kom Toran, judarnas skrift, sedan kom evangelierna, de kristnas skrift, och till sist kom Koranen, muslimernas skrift. Men Koranen ser samtidigt sig själv som den första skriften, som alla skrifters urmoder. För den fysiska bok som vi håller i våra händer är bara en kopia av den himmelska skriften.

I Patrik Engellaus bok Guds tredje strategi – ska Han lyckas den här gången? funderar han över varför Gud uppenbarat sig på olika sätt i olika skrifter, framför allt i de judiska och kristna skrifterna. Men han kommenterar också Koranen. I en not skriver han:

”Den som läser Koranen kan för övrigt inte undgå att slås av hur angelägen Muhammed är att framställa sin skrift som något av ett Tredje Testamente efter det Gamla och det Nya och sig själv som en profet i Mose och Jesu efterföljd.” (s. 11)

I boken menar Engellau att Gud har valt olika strategier för att få tillbaka människan till ett paradisiskt tillstånd. Den första strategin beskrivs i Gamla Testamentet och gick ut på att få fram bra människor genom att utplåna de dåliga. Den andra strategin beskrivs i det Nya Testamentet och gick ut på att själv komma ner till jorden i Jesu gestalt. Den tredje strategin hittar du dock inte i Koranen. Den går i stället ut på att färre människor tror på Gud och i stället förlitar sig på sitt eget förnuft för att skapa ett gott samhälle här och nu: ett jordiskt paradis. Det är kanske är vad vår skapare vill? Är Gud hjärnan bakom ateismen? Det är en rolig och hädisk teori.

Det verkar också vara så Engellau uppfattar Jesus – som en nytänkare och ”hädare”. Det kan vara därför han inleder sin bok med ett citat av teologen och bibelforskaren Robert W Funk (1926-2005):

Den Jesus vi skymtar i evangelierna var faktiskt varken religiös, vördnadsfull eller from. De första ord han sa… var utfall mot religionen i dess etablerade form. Eftersom han var likgiltig för religionens formaliteter vanhelgade han templet och sabbaten och bröt mot renhetslagarna och – viktigast av allt – talade om Gudsriket i världsliga, icke-religiösa termer.

När vi formulerar oss om Jesu budskap bör vi anstränga oss för att utnyttja samma register som han själv använde i sina liknelser och aforismer: paradox, tillspetsning, överdrift och metafor. Vidare måste våra rekonstruktioner av hans visioner vara provisoriska och ständigt öppna för förändring och rättelse.

Jag måste erkänna att jag för en vecka sedan inte hade en aning om vem denne Funk var. Han visade sig vara en amerikansk professor, författare till flera böcker och arkitekten bakom det så kallade ”Jesusseminariet” där ett hundratal teologer skulle ta reda på vad Jesus verkligen sagt. De ska bland annat ha kommit fram till att bönen ”Fader vår” inte kom från Jesus. Tydligen avgjordes frågan genom en omröstning.

Det åsido, så verkar det som om Funk i sitt citat försöker framställa Jesus som en hädare. Han följde inte sin tids religiösa auktoriteter och lagar. Han var ”varken religiös, vördnadsfull eller from”. Det Funk tycks vilja förmedla är att de som kallar sig kristna idag bör återupptäcka denna sida hos Jesus och därför inte vara så vördnadsfulla mot sina kyrkliga ledare och mot religionens traditionella tolkningar.

Men det här resonemanget går inte ihop. För Jesus hädade inte mot sin egen religion. Han hädade mot den traditionella, judiska religionen. Hans hädelse handlade om att han utropade sig själv till Gud, vilket var en stor synd i den strikt monoteistiska, judiska religionen. Jesus hädade aldrig mot sin egen religion och han uppmanade heller aldrig sina lärjungar att häda mot den. Tvärtom befallde han dem att följa hans religion i lydnad och med hängivenhet, även intill döden. Den första kristne martyren hette Stefan och han blev stenad för just hädelse. Inte för hädelse mot Jesu religion, utan för hädelse mot den traditionella, judiska religionen. Kom ihåg: detta är den kristna versionen vad vad som hänt.

Funk skriver vidare att tolkningarna av Jesu budskap bör vara ”provisoriska och ständigt öppna för förändring och rättelse” för att Jesus själv förändrade och rättade sin tids religion. Nu kan jag bara bedöma detta citat lösryckt ur Funks hela författarskap, men om det betyder vad jag tror det betyder så är det inte rimligt.

För Jesus förändrade och rättade inte saker som han betraktade som rätta. Han rättade bara det som han ansåg vara fel. Jesus själv säger att det han säger är sant och att man ska tro honom. Om du verkligen vill följa Jesus, bör du då gå efter hans ord eller bör du göra vad du tror han gjorde och därmed gå emot hans ord? Alltså, ska du i vad du tror är ”Jesu efterföljd” sätta dig upp emot din tids religiösa auktoriteter, såsom han satte sig upp mot sin tids religiösa auktoriteter?

Jag menar att denna tolkning av att följa Jesus är orimlig, helt enkelt för att det inte handlar om en konflikt mellan en religiös auktoritet och någon som ifrågasätter den auktoriteten, eller med Funks ord religionen i dess etablerade form mot religionen i dess oetablerade form, utan om en konflikt mellan två olika religioner. Det är två olika sanningar som står mot varandra och Jesus är själv en religiös auktoritet som uttalar sig om vad som är sant.

Det handlar alltså inte om att ifrågasätta religiösa auktoriteter för ifrågasättandets skull, utan om att rätta det som är fel och ersätta osanning med sanning. Varför ska du sätta dig upp mot en religiös auktoritet som säger sanningen? Var finns logiken i detta? Jesus har aldrig uppmanat sina lärjungar att ifrågasätta honom utan i stället att fromt ta emot hans undervisning. Varför? För att han, till skillnad från till exempel fariséerna, sa sanningen.

Tittar man på islams profet, så blev även han anklagad för att vara hädare. Han satte sig upp mot sin tids religiösa auktoriteter och ifrågasatte idén om många gudar, polyteismen, som var den rådande bland araberna före islam. Hans eget folk, araberna, försökte till och med mörda honom. De såg honom som en ”polyteistofob” som förolämpade och kränkte deras heliga tro på många gudar. Innebär detta att begreppet ”följa Muhammed” bör innebära att man ska ifrågasätta Muhammed och hans Koran på samma sätt som han ifrågasatte polyteisterna? Självklart inte. Att följa Muhammed innebär att tro att det han kom med var sant och hålla sig till det.

Tanken är dock rolig och jag har själv lekt med den i någon artikel, men det är inte ett rimlig sätt att tolka Muhammeds budskap på. Man kan liksom inte som god muslim säga: ”Jag ska göra som Muhammed. Han förkastade polyteismen och kom med en bok. Jag ska förkasta islam och komma med en egen bok.” Gör du så har du inte följt Muhammed så som han ville att en muslim skulle följa honom och kommer av muslimerna att uppfattas som antingen en dåre eller en hädare mot islam. Det senare kan innebära döden.