Visst känns det som om domedagsfolket i klimathotsindustrin lagt in en högre växel? Det går inte en dag utan att budskapet om jordens (snara) undergång hamras in. Och boven är – som seden bjuder – koldioxid. Märkligt nog är det bara människans ”utsläpp” av ämnet som räknas, trots att naturen själv också är mycket duktig på det.

(Givetvis är ordet ”utsläpp” mycket medvetet valt. Det ska föra tankarna till miljögifter av allehanda slag, som utsläpp av kvicksilver, tungmetaller och slikt elände.)

Tidigare fanns VSO-bingo (det vill säga Vård, Skola och Omsorg). Att lyssna på politiker på den tiden var fritt från överraskningar; VSO fanns alltid med och tjänstgjorde som någon slags ”jag hänger med i debatten”- markör.

Numera är VSO utbytt mot andra markörer. Det av PK-isterna och åsiktseliten påbjudna och godkända mantrat utgörs av hållbarhet, koldioxid och värdegrund. Tänk på hur många gånger de orden används av dagens politiker, journalister och opinionsbildare.

Som boende i Uppsala har jag märkt en ny företeelse; varje fredag eftermiddag (kanske också andra dagar) samlas ett gäng klimathotstroende nära centrum för att sprida evangelium om koldioxidens förbannelser och den kommande domedagen. Det är såväl roande som oroande och höra på. Jag gissar att antalet omvända till Koldioxidkyrkan inte är överdrivet stort.

En av Sveriges mest kända domedagspredikanter är agronomen Johan Rockström. Hans senaste hot – ”Vi har mindre än 10 år kvar” – föranleddes av en rapport från IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change).

Det låter förskräckligt. Men då ska vi komma ihåg att det inte är inte första gången som IPCC kommer med hotfyllda rapporter. Och de tidigare har inte varit framgångsrika vad gäller prognoslyckan. För att uttrycka det diplomatiskt kan vi säga att verkligheten inte har varit direkt samarbetsvillig med det som IPCC publicerat genom åren.

År 2006 slog NASA-forskaren James Hansen på den verkligt stora skrämseltrumman när han sa, bland mycket annat, att inom tio år skulle jordens artbestånd vara drastiskt reducerat – upp till 50 procent skulle vara helt borta – om vi inte ”agerar i tid”. Jaha, vad hände? Räknar vi fram tio år från 2006 är vi framme vid 2016. Ett artbortfall på 50 procent har vi inte sett. Inte heller slog en av Hansens mest märkliga spådomar in, den att Manhattan inom tio år skulle glida ner i havet och försvinna.

Nästa domedagsscenario är än värre. Det innebar att hela länder skulle utplånas om inte den av människan orsakade globala uppvärmningen hejdades före år 2000. Hotet kom från FN och året är 1989. Och – vad hände? Några utplånade länder har inte synts till trots att 18 år gått efter det föregivna undergångsåret 2000.

Ett sista exempel. Vi backar till 1972. Den tidens experter, exempelvis miljöaktivisten (bland mycket annat) Maurice Strong, ansåg då att vi gick mot fullständig resursbrist runt år 2000 om vi inte bromsade den ekonomiska tillväxten. Kort sagt – maten skulle ta slut.

Vad hände? Är resurserna borta och maten slut? Nej, inte heller där har hoten visat sig vara verkliga. Resurser och mat finns.

Och slutsatsen? Oavsett domedagsprofet går det att spåra en röd tråd av typen: Om vi inte gör något inom ett visst antal år, är undergången nära. Något slags villkorad hot- och skrämselpolitik. Vad vi också noterar är att spådomarna inte slår in, annars skulle stora delar av världen vara utraderade vid det här laget, bland mycket annat.

Slutet är således inte så nära som vissa tror. Verkligheten vinner. Tack och lov.

Rolf Oward är copywriter och översättare som kört egen låda i över 30 år. Arbetat en hel del i Kista, till och med startat företag där. Formellt: fil kand, fil lic, DIHR. Hyfsad i spjut (61.14). Mer och mer förvånad och irriterad över hur Sverige styrs och hur PK-tänkandet fått in sina tentakler i stort sett överallt.