
Nu har jag tröttnat på alla – även från min sida – vaga, trevande och osäkra diskussioner om huruvida det faktiskt förekommer någon åtstramning av migrationspolitiken och har därför ägnat en söndagsförmiddag åt att kolla fakta. Egentligen är det två frågor: för det första hur statistiken ser ut och för det andra hur man ska förklara de utvecklingstendenser som kan iakttas. Här ska jag koncentrera mig på den första frågan och lämna den andra till något annat tillfälle. Den första frågan är svår nog.
Ett problem är att man i debatten inte skiljer så noga på asylsökande, flyktingar och andra kategorier som ingår i den totala volymen utan kallar alla migranter för flyktingar. Av det totala antalet ankomster är de asylsökande bara en liten del. Förutom asylsökande finns det exempelvis arbetskraftsinvandrare, gäststuderande, anhöriga (till olika kategorier), gäststuderande och folk som anländer i enlighet med EES-avtalet som stipulerar fri rörlighet av arbetskraft inom EU (dock att den arbetskraft som kommer hit kan vara tredjelandsmedborgare bosatta i annat EU-land).
Flykting är en asylsökande som av svenska myndigheter bedömts falla under FNs flyktingkonvention eller någon annan lag som identifierar övriga skyddsbehövande. Alla asylsökande är därför inte automatiskt flyktingar. Några får nobben av Migrationsverket.


Det finns nog inget fält som är så utskällt av alla som står till höger i politiken som genusvetenskapen. Termen har blivit synonym med radikalfeminism och flum. Jag har dock noterat att det är väldigt få tyckare som faktiskt formulerat någon saklig kritik mot genusvetenskapen – att säga att genusvetarnas teorier låter knäppa är ju inget argument egentligen. Som doktorand i samhällsvetenskap (närmare bestämt beteendeekonomi) tänker jag därför bidra med svaret på frågan: Vad är egentligen problemet med genusvetenskap?



