Datum: 1 juli 2018
Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):
A – Ambition (= budskap (röd tråd) 9 Bra röd tråd. Fokuserade på få politikområden.
K – Kunskap (bevismedlen) 6 Faktakollen kunde ha varit något bättre.
T – Teknik (d v s retorisk teknik) 8 Tekniken bra – hög retorisk förmåga.
A- Artistisk förmåga (språket) 7 ’Lagom’ konstfullt – och kanske lever något citat vidare…
Sammanvägt betyg: 7,5
Nyligen skrev jag en text om att jag, till skillnad från en internationell stjärna som Niall Ferguson, anser att postmodernismen inte alls är marxismen i ny skepnad utan en helt ny art. Det var inte så många som läste den texten vilket antagligen beror på att läsekretsen inte tycker att sådana finesser spelar någon roll. Men eftersom jag tycker det så ska jag tjata en gång till och försöka förklara varför jag tror att det faktiskt är viktigt. Sedan ska jag hålla tyst i frågan (lovar jag nästan säkert).
Jordan B. Peterson har samma uppfattning som Niall Ferguson, alltså en uppfattning som jag menar är vilseledande. (I övrigt tycker jag att han är en höjdarkille.) Han framför ofta sin åsikt, här till exempel. Jag förnekar inte att hans teori har elegans. Jag menar bara att den är fel.
Petersons teori är att marxisterna i slutet av 1960-talet insåg att deras åskådning blivit krossad av verkligheten i och med att marxistiska regimer bara åstadkommit elände var de än installerats och att bara de mest envisa, fördömda och blinda tokfilosoferna fortsättningsvis kunde tro på Marx läror. Marxisterna gjorde därför ”ett trolleritrick (’sleight of hand’) och omprofilerade sig själva och återuppstod i postmodernistisk förklädnad”. ”Postmodernismen är därför det nya skinn i vilket de gamla marxisterna lever.”
Jag är utbildad i retorik och jag kommer här på detgodasamhället.com att göra retoriska analyser av partiledarnas tal i Almedalen. På förmiddagen, dagen efter respektive tal, ska det finnas en talanalys här.
Jag har god erfarenhet av att göra sådana analyser. Under åren 2006 till och med 2014 gjorde jag det med publicering i DN, TV4, Dagens Samhälle med flera. Jag tappade lusten att fortsätta efter 2014, men nu känner jag att det är dags för en – mycket tillfällig – ’come back’ 2018. Det politiska läget känns ’kaotiskt’ på många sätt och jag tycker att det ska bli intressant att följa och analysera talen just i år. Och – jag kommer att analysera talen, exklusivt, för Det Goda Samhället.
Metoden jag kommer att använda kallas AKTA – som kan uttolkas Ambition (vilket budskap/vilken Ambition hade talaren), Kunskap (visste talaren vad han/hon talade om – klarade bevisen som användes en enkel faktakontroll), Teknik (visade talaren prov på god retorisk teknik) och Artisteri (var talet roligt, konstfullt, fullt av fyndiga formuleringar osv).
När man gör retoriska analyser av politiska tal så är grundregeln att man förhåller sig neutral vad gäller det politiska budskapet. Låt oss ta ett exempel: Jimmie Åkesson höll en Almedals-söndag för ett antal år sedan ett riktigt bra tal. Hans tal följde det retoriska ’regelverket’ mycket bra. Hade talet hållits av Stefan Löfvén så hade många höjt det till skyarna. För vem vill inte stå på brottsoffrens sida? Och vem bland vänsterpolitiker vill inte bli förknippad med Per-Albin? För att nu nämna två saker som förekom i Åkessons tal den gången.
”Managua, Nicaragua is a beautiful town” var titeln på en populär jazzlåt i slutet av fyrtiotalet.
Det lilla centralamerikanska riket bjöd på fördelar: ”You buy a hacienda for a few pesos down”, ”you ask a señorita for a ‘leetle’ embrace” och ”there’s coffee and bananas and a temperature hot”.
Om detta paradis någonsin existerat – det har det sannolikt inte – är det under alla förhållanden numera svunnet. Nicaragua har beskrivit en i Latinamerika vanlig kurva – från caudillo via revolution och demokrati till nydiktatur och svindleri.
Jag följde detta på närmaste håll sommaren 1979. Den sittande familjediktatorn Anastasio Somoza, ett råskinn och en tjuv, utmanades efter tolv år vid makten, av en ungdomlig, marxistisk, Fidel Castro-inspirerad gerilla, sandinistas.
För krigskorrespondenter var Managua a wonderful town med drama utanför husknuten: Somoza bombade sin egen huvudstads slumområden i jakt på muchachos, pojkrevolutionärer. Staden såg redan innan ut som Dresden 1945; efter en jordbävning hade centrum inte återuppbyggts. Allt stängt, utegångsförbud, livsmedelsbrist. Vid stadens kärna låg – och ligger – en stor insjö i vilken vita människoätande sötvattenshajar opererar. Där dumpades oppositionsmännens kroppar.
De flesta utrikeskorrespondenter verkar få en stor del av sin kunskap om värdlandet genom att prata med taxichaufförer vilket naturligtvis är tidsbesparande. Taxichaufförer träffar man ju i alla fall så man kan slå två flugor i smällen. Jag är som en utrikeskorrespondent i Invandrarsverige och får mycket riktigt mina uppfattningar om hur invandrare tänker genom att prata med taxichaufförer. (Det är rätt svårt eftersom de talar så dålig svenska vilket är förvånansvärt med tanke på att de nog utgör den grupp bland migranterna som har de tätaste kontakterna med ursprungsbefolkningen. Hur ska det då vara med de andra som jag aldrig träffar?)
Till exempel blev jag häromdagen körd av en irakier som började klaga på politiker. Han sa att politiker aldrig är att lita på för de lovar en sak och gör en annan. Det där fick mig att undra lite. Var det hans erfarenheter från Irak som han projicerade på svenska politiker enligt principen att politiker är politiker och att alla politiker är likadana överallt? Eller hade han gjort seriösa empiriska bedömningar av svenska förhållanden under det tiotal år han varit här? Eller hade han bara slentrianmässigt anslutit sig till ett allmänt politikerförakt?
Språksvårigheter gjorde att vi inte kunde fördjupa oss i det där. Jag började då berätta djupt kända men kanske lite romantiserade berättelser om hur det var förut i Sverige innan politikerna bildat en egen, statsunderstödd klass och fortfarande var beroende av partimedlemmarna och när gränsen mellan partimedlemmar och valda ombud fortfarande var helt permeabel och politiken därför kändes som en betydelsefull angelägenhet där medborgarna faktiskt hade inflytande. Demokrati, liksom.
En del påstår att svenskar är väldens godaste folk, men jag tvivlar. I så fall hade vi nog tagit bättre hand om våra pensionärer, och kanaliserat mera av vår jättelika migrationsbudget till UNHCR:s flyktingläger. Kanske hade vi också varit snällare mot Lasse Kronér.
Däremot är vi generösast i världen när det gäller välfärdstjänster till andra länders medborgare. Och när det gäller kostnaden för asylsökande är vi sannolikt världens slösaktigaste folk. Tre miljarder är regeringen beredd att betala för att låta 9 000 afghaner, som alla fått avslag på sin asylansökan, börja på gymnasiet. För den som har svårt att föreställa sig summans storlek, kan nämnas att det är nästan dubbelt så mycket som det kostar att driva hela den svenska riksdagen (och då är svenska riksdagsmän inte precis underbetalda). Vidare är det 20 gånger mer än vi betalar i apanage för att upprätthålla den svenska monarkin. En kostnad som då och då ifrågasätts.
Kostnaden för samtliga ensamkommande (varav en stor majoritet fuskat sig till bidrag) är naturligtvis mångdubbelt högre. Oavsett hur man räknar överstiger den med god marginal Afghanistans statsbudget.
Situationen är lite underlig med tanke på att Sverige i grunden är en sparsamhetskultur. Visserligen är vår gästfrihet mot främlingar inskriven i Havamal, men överdåd och excesser har aldrig legat för oss. Till och med adeln, på den tiden den hade något att säga till om, var modest i sina krav jämfört med kollegorna på kontinenten.
Jag har en BMW 330 iX som är snart elva år gammal. Jag är mycket nöjd med bilen (och dess föregångare) och anlitar sedan mer än tjugo år en verkstad på Roslagsgatan för olika slags service, mestadels däckbyten och vinterförvaring av hjul.
Verkstaden drevs tidigare av Hasse. Sedermera övertogs den av en andragenerations invandrare som hette Jonas. För något år sedan övertogs verkstaden av en kristen syrier som heter Malek. Alla anställda är numera migranter från olika länder, inte minst från Centralasien. De anställda har ibland svårt att förstå varandra och talar teckenspråk. När vi diskuterade lufttrycket i mina däck så skrev en av dem ”2,1” i dammet på det smutsiga lacket för att den andre skulle förstå.
Häromdagen körde jag till Stockbyskroten på Lidingö för att slänga en uttjänt skrivare (två liter bensin för att spara miljön, jag kommenterar inte det just nu). Det måste ha legat knivar på marken i skroten ty när jag kom därifrån hade jag en elak punka på höger framhjul. Jag körde in på Q8-macken vid Drottningvägen och kallade på bärgning. Bärgaren Fanny – eftersom jag har könsfördomar trodde jag att Fanny var växeltelefonist snarare än bärgarchaffis när hon ringde – körde bilen till servicestället på Roslagsgatan.
Sedan biologen Stefan Edman för 13 år sedan överlämnade utredningen med ovanstående piffiga titel till finansdepartementet (SOU 2005:51) har mycket hänt med hållbarheten i landet. Inte minst har man lyckats väl med ambitionen att också göra hållbarheten till ”big business”, även om detta slag av affärsverksamhet i stora drag finansieras, åtminstone indirekt, via medborgarnas skattekonton. Inte minst, som man kan förvänta sig, blir det full fart i Almedalen. På nätet läser vi följande:
2-5 juli kommer vi på Miljö & Utveckling att inta hållbarhetsarenan i Almedalen tillsammans med Sustainable Innovation. Samtliga partiledare inklusive Sverigedemokraternas (kan man tänka sig!) hamnar under Almedalsveckan i Sustainable Innovations heta stol där de kommer att genomgå en ”klimatintervju”. Vi ser med stort intresse fram emot partiledarnas eller deras representanters visdomsord. Men vi har dessvärre inga större förhoppningar att få till dels något nytt och intressant.
Under senare tid har ju inte minst biffen haft motvind och MSM sparar inte härvid på klimatkrutet. Förtärande av kött blir allt mer skambelagt inte minst kött av nötkreatur, getter, får och buffalo eftersom dessa måste processa gräs och annat grönfoder genom sina magsystem för att kunna producera de proteiner och näringsämnen som människan behöver. Under den komplexa processen (enteric fermentation) produceras metangas som råkar vara en mäktig växthusgas men som dock på tio års sikt bryts ned. Det totala antropogena växthusbidraget för detta idisslande uppgår till ca tre procent av det totala växthusbidraget varav det svenska bidraget uppgår till ca en tusendel av tre procent eller 30 miljondelar av den globala växthuseffekten. En bra sammanställning om metanfrågan kan läsas här där man också finner att ett lika stort bidrag kommer från risodling som från enteric fermentation. Ris är dock ännu inte skambelagt men egentligen borde man byta ut riset mot potatis och man vill vara riktigt klimathållbar. Potatis är nämligen alldeles särskilt klimatriktigt och hållbart. Därtill kan man göra som förr i världen nämligen låta människorna stå för det nödvändiga kväve- och näringstillskottet och göra det ännu hållbarare.
Forskare och debattörer som Steven Pinker och Hans Rosling betonar att världen, trots många krig och kriser, blivit en bättre plats att leva på med hänsyn till tillgången på mat, sjukvård och utbildning. Alltfler regimer jorden runt har alltså förmått hantera sitt ansvar för den egna befolkningen. Även om svåra problem kvarstår inger utvecklingen hittills hopp.
Förmodligen har ekonomiskt bistånd från västerlandets industristater spelat in. Men här kan man inte vara så säker. Det finns nämligen många exempel på att bidrag låst fast nationer i ett tillstånd av passivitet, korruption och förtryck. Jag skriver detta med viss rädsla. I vårt land är nämligen finansiellt bistånd en helig ko. Tidigt har Sverige stött kravet från FN om ett kvantitativt mål på u-landsbiståndet på 0,75 procent av bruttonationalinkomsten (BNI). Som vanligt önskar vi vara bäst i klassen och siktar på ett enprocentsmål. SIDA:s årsbudget är idag mellan 40 och 50 miljarder kronor, beroende på vad som avses med bistånd. Beloppet utgör omkring fem procent av statens budget och kan jämföras med vad landet betalar för rättsväsende eller för försvaret. En mer jordnära jämförelse är att se på en juridisk fakultet, nu den i Lund, som kostar omkring 150 miljoner kronor per år att hålla igång. SIDAS budget svarar alltså i runda tal mot 300 sådana fakulteter. Alla inser att det svenska biståndet är storskaligt.
Tanken med denna artikel är inte att argumentera mot svenskt bistånd till behövande länder. Det är rimligt att en välfärdsstat delar med sig. Det är däremot betänkligt om givandet får inslag av en vacker gest, det vill säga offer på välgärningarnas altare. Själva målet om en procent påminner om kristna kyrkors krav på tionden från sina församlingsmedlemmar. Varför just en procent i bistånd? Tanken om ett kvantitativt mål är därför högst problematisk. Det påminner om planekonomiernas sifferlekar. Erfarenheten av sådana planer visar att godheten i allmänhet bedrar visheten.
Under onsdagen (27/6) skildes en sfi-lärare från sin tjänstgöring på en ABF-skola i Stockholm. Hon är en pensionerad universitetslektor, bördig från Ryssland, nybliven änka, och behövde dryga ut sin ringa pension med extratimmar under terminerna. Anledningen till att hon fått sparken? Enligt en artikel i Aftonbladet: att hon använt ett undervisningsmaterial från 1976, där substantivets pluralböjning i tredje deklinationen exemplifierades med bland annat ordet neger/negrer.
Detta upprörde någon av eleverna, och vips var saken ute i den mediala världen. På skolan hölls stormöte, där känslorna svallade. Den avskedade läraren, själv med invandrarbakgrund, fick också sina försvarare. Användandet av stencilen var emellertid ”fullständigt oacceptabelt”, säger en ABF-kommunikatör. Hon fortsätter: ”Vi har generellt undervisningsmaterial som vi utgår ifrån som ska vara enhetligt även om läraren har en viss frihet sett till studieplan och vad gruppen kommer överens om. Omdömeslöshet är svårt att skydda sig emot och det är vad som hänt här.”
Problemet är att det i sfi, svenska för invandrare, nästan alltid saknas läroböcker, ”undervisningsmaterial”, och att lärarna därför själva måste skrapa ihop vad de kan och (smyg-)kopiera detta. Problemet tas upp i en ny bok av Karin Ulveson, Svenska för främlingar. En utforskning (Celanders förlag, 2018), och det torde inte vara begränsat till invandrarundervisning. Tilltron till digitala och självinstruerande hjälpmedel är för närvarande överstor bland skolledare och skolpolitiker, och enligt min ringa mening är det detta som är den verkliga pedagogiska omdömeslösheten.
För att förstå det nutida samhället på enkelt sätt kan man låna Darwins glasögon. Varje socialt system, som lyckats etablera sig och fortleva under en längre tid, har utvecklats till att motsvara den då rådande sociala miljön, på samma sätt som naturmiljön sorterar fram de mest lämpade, anpassade arterna. Det är dock en viktig skillnad: naturen byter inte plötsligt skinn och förvirrar de då levande varelserna – förvisso en förenkling av situationen de senaste århundradena – men det gör de sociala systemen.
(Detta synsätt – att använda Darwins glasögon – förhindrar också ett trångsynt moraliserande gentemot de etablerade intressena. De kan inte bättre. De är utvecklade i en annan miljö och förstår inte den nuvarande. Även om de med små justeringar i budget och lagar försöker hänga med, förstår de ändå inte kravet på djupgående förändring.)
Just nu upplever vi ett sådant skifte – ett den sociala miljöns skinnbyte. Det är ett magnifikt skådespel.
Det började i Italien. De gamla partierna, som etablerade sig efter världskriget, frodades länge i den ekonomi som från låg nivå till att börja med växte kraftigt, särskilt i norra Italien. Sakta avtog ekonomins prestationsförmåga, samtidigt som maffiavälde och korruption tilltog. Det som Röda brigaderna misslyckades med uträttade rättsväsendets modiga åklagare.
Nyligen skrev jag om Alliansens förslag till ny skolpolitik. Jag hävdade att Alliansens tänkte fel:
Jag tror nämligen att den sortens politik [som Alliansen föreslår] bygger på ett felaktigt tänkande, just det tänkande som gradvis förött den svenska skolan. (Jodå, visst blir det sämre med migrationen, men grundproblemet är inte migrationen.)…
Det här är ett fundamentalt problem som inte kan lösas med mer av samma slags åtgärder, typ reviderade läroplaner. Problemet kan över huvud taget inte lösas med hjälp av diktat från myndigheter och departement.
Det tog bara några dagar innan jag fick vatten på min kvarn i form av en debattartikel i Dagens Nyheter där Skolverkets generaldirektör förklarade att myndigheten skulle utarbeta en ny läroplan som ska främja faktakunskaperna.
Man hade kunnat tro att nationens pedagogiska expertis vid det här laget borde ha nått någon sorts slutgiltigt konsensus om vad som fungerar och inte fungerar inom utbildningen – mänskligheten har ändå flera tusen års erfarenhet av sådan verksamhet och någon teknisk utveckling som kastar allt över ända har veterligen inte inträffat – men så är det inte.
Apartheid (afrikaans eg. ”avskildhet, ”åtskillnad”) var det samhällssystem och regelverk som länge behärskade Sydafrika. Den sydafrikanska unionen bildades 1910, när de två stora boerstaterna Oranjefristaten och Transvaal slogs samman med två mindre brittiska besittningar, Kapprovinsen och Natal, genom South Africa Act 1909. Landet hade status som dominion i det brittiska samväldet till dess att det 1961 utropade sig till republik och måste träda ur samväldet. Apartheid avskaffades under F.W. de Klerks regering 1990.
För att förstå hur apartheid uppstod, måste vi gå till de holländska boerna (boer betyder bonde) som var de första vita permanenta bosättarna i Sydafrika. Vi måste sätta oss in i deras världsbild och förstå deras grundideologi samt dess ursprung.
Den polske journalisten Ryszard Kapuscinski skrev en intressant artikel1 1981 om boerna. Enligt Kapuscinski finner vi boernas ideologiska utgångspunkt i den reformerta kristna lära, kalvinismen, som har den fransk-schweiziske Jean Calvin, som upphovsman. Calvin var vid sidan av Martin Luther den mest betydande 1500-talsreformatorn
Calvins tankegångar utgör än idag grunden i de protestantiska rörelserna i Schweiz, Frankrike, södra Tyskland, Holland och Skottland. Även i England och USA fick Calvins tankar större inflytande än Luthers.
Efternamnet Omar fick jag av min styvfar. Min riktige far hette Badiee och kom från Iran. Jag har haft väldigt lite kontakt med min riktige far och vet nästan ingenting om hans släkt, så det skulle inte kännas rätt att bära hans namn. Jag ville ha ett svenskt namn och har sedan ett tag tillbaka tagit min mors flicknamn, Råbock. Det är ett vackert namn, tycker jag.
Varför ett svenskt namn? För att jag är svensk är den enkla anledningen, och ett svenskt namn berättar för omgivningen vem jag är. Namnet Omar har sin charm. Jag tycker om det och det kommer för svenskar alltid att förknippas med den förbindlige Herr Omar med sin flygande matta i Ture Sventon-berättelserna. Men Omar kommer aldrig att bli svenskt. Inget islamiskt namn kommer någonsin att bli svenskt. Så både jag och mina barn och barnbarn, om de heter Omar, alltid att få frågor.
Vad ska invandrare göra som har två muslimska föräldrar? De kan ju inte ta sin svenska mors eller svenska fars namn. Jag tycker att de, om de vill vara svenskar, antingen ska ta ett nytt svenskt namn eller försvenska sina befintliga namn. Folk har tagit namn genom alla tider. Det är inget konstigt med det. Invandrare som kom till Amerika tog engelska namn, eller amerikaniserade sina namn. Så visar man sin vilja att bli en del av den nya kulturen och nationen. Ett svenskt exempel som jag kommer att tänka på är islamologen Sameh Egyptson. Han kommer från Egypten (koptisk kristen), så det nya svenska efternamnet passar honom bra. Jag har också träffat en syrier i Uppsala som har en far som heter Adel – det betyder rättvisa på arabiska. Han har bytt efternamn till Adelson. Fyndigt!
År 2016 avled den ungerske författaren Imre Kertész efter en längre tids svårare hälsoproblem. 2002 fick han Nobelpriset i litteratur med en osedvanligt gripande motivering: ”För ett författarskap som hävdar den enskildes bräcklighet mot historiens barbariska godtycke.” Som 14-åring deporterades den judiske Imre Kertész till Auschwitz och Buchenwald. Först som 46-åring debuterade han med boken ”Mannen utan öde”, som skildrade hans mirakulösa överlevande därifrån.
Boken tegs mestadels ihjäl under kommunistdiktaturen, men efter 1989 nådde den väst och kom att tillsammans med Kertész hela författarskap utgöra ett unikt vittnesmål om vad det innebär att leva under ett totalitärt styre i 1900-talets brutala europeiska historia.
Imre Kertész sista bok ”Den sista tillflykten”, utkom på ungerska två år före hans död och består av dagboksanteckningar och reflektioner. Men nu händer samma sak i vårt land som drabbade hans första verk bakom järnridån: Tystnad. Visserligen recenseras boken i svenska medier, men de delar som handlar om Kertész syn på muslimer och den västerländska civilisationens förestående fall negligeras av den svenska kultureliten, när den inte avfärdas på några rader. Författaren anses sjuk, bitter, islamofobisk och märkt av sin traumatiska bakgrund. Hur kunde en så stor humanist bli så fylld av hat mot en religiös minoritet i Europa? Kanske är han inte omdömesgill längre? undrar några recensenter.
En av mina ofta exercerade käpphästar är att Sverige har förlorat på att ta makten från ett antal professionella kårer som tidigare ägnade sig åt självdisciplinering, till exempel skollärarkåren, läkarkåren, advokatkåren (jodå, advokatkåren har kvar mer självständighet än de andra försvagade kårerna, men den tycks ibland ha glömt att den har ett kall och tänker mer på hur den ska kunna klämma staten på ersättning för olika uppdrag åt migranter), sjuksköterskekåren, officerskåren, universitetsprofessorerna, ämbetsmannakåren och så vidare.
Min eventuellt romantiska föreställning är att dessa kårer, fram till kanske 1970 eller däromkring, hade ett slags självständighet och att de faktiskt också tog ansvar för sig själva, hur det nu gick till. Lärarna värnade om sin auktoritet och utnyttjade den på ett sätt som visserligen kunde kritiseras – se Ingemar Bergmans film Hets om läraren Caligula – men oftast höll noggrann ordning på varandra (vilket faktiskt också dokumenteras i filmen Hets där den onde läraren Caligula disciplinerades av sina lärarkollegor).
Ibland var den där ordningen grym mot lärare som inte ansågs tillräckligt kompetenta av kollegorna. Jag minns en provlärare på läroverket Södra Latin som kollegorna inte ansåg hålla måttet. Hur vet jag det? Oklart, men på något vis gick det signaler till oss blodtörstiga hundar, alltså manliga elever, att den där provläraren var fritt byte. Lärarkåren släppte bestarna fria. Vi gjorde slut på provläraren på mindre än en termin.
Fick denna fråga på en uteservering när jag fikade med en kille från andra sidan jordklotet, som under drygt ett år i Sverige snappat upp åtskilliga rykten och rövarhistorier – mest från folk han mött under SFI-utbildningar, på arbetsförmedlingen och i sociala sammanhang. Och det hade lett honom fram till följande slutsats: Sverige delar ut hur mycket pengar som helst, till vem som helst och av vilken anledning som helst.
Man kan invända att hans slutsats grundas på anekdotisk bevisföring. Svensk migrationspolitik är naturligtvis varken helt godtycklig eller obegränsat generös (även om min vän kan ha snubblat över en del information, som vanligtvis inte når upp i de politiska finrummen). Men oavsett sanningshalten finns ett annat skäl att ta hans frågeställning på allvar, det handlar om ”Sverigebilden”.
Det är nämligen en ganska spridd uppfattning att svenskar är lite korkade. Jag har stött på den åsikten otaliga gånger, i den förort där jag bor, bland högstadieelever med invandrarbakgrund och även bland kloka människor med rötter i andra kulturer. Väldigt många verkar tycka det – ofta utan elakhet eller onda avsikter, snarare med ett stänk av medlidande. Det är i varje fall en betydligt vanligare uppfattning än att svenskar skulle vara rasister. Ofta tolkas det tvärtom som ytterligare ett bevis på vår dumhet, att vi tror på vår egen rasism.
Den här filmen kommer helt rätt i tiden. Kanske är denna remake mer rätt nu än originalfilmen från 1974 var när den kom. Då var det Charles Bronson som gjorde rollen som hämnare, nu är det Bruce Willis. Det är skräckismästaren Eli Roth som regisserat, och det märks i vissa blodiga inslag som påminner om ”tortyrporren” i filmen Hostel (2005).
Kirurgen Paul Kersey är en lycklig familjefar i en lugn förort till Chicago. Men en kväll, när han jobbar sent på sjukhuset, bryter sig inbrottstjuvar in i hans hem. Hans fru och dotter blir skjutna när de försöker göra motstånd. Frun dör och dottern hamnar i koma. Efter attacken blir Paul chockad och tillintetgjord.
Polisen saknar resurser att utreda dådet, vilket ökar Pauls känsla av vanmakt. Men så småningom växer en övertygelse fram – han ska själv skipa rättvisa. Han lär sig hantera vapen och börjar ta upp jakten på skurkarna. Inte bara de som gett sig på hans familj, utan på dem som råkar korsa hans väg. Han blir medborgargardist.
Medierna börjar rapportera om en vit, medelålders man i luvtröja som rensar upp bland buset i Chicago och räddar medborgare i nöd. Han får namnet ”Dödsängeln”. Den lugne, trevlige och laglydige läkaren har förvandlats till en iskall domare och bödel.
Det sägs ofta – utom bland en del ofta statsfinansierade aktivister som gjort ett levebröd av att skälla svenskarna för rasister; se Mohamed Omars berättelse om detta här – att svenskarna är det kanske minst rasistiska folket i världen. Det stämmer med mina erfarenheter. Svenskarna är inte rasistiska i den normala bemärkelsen att vi skulle tycka illa om eller förakta eller malträtera folk av annan etnisk tillhörighet. Däremot har vi svenskar av tradition varit behäftade med en föreställning som inte alls varit rasistisk i sina avsikter men väl blivit det i sina konsekvenser.
Det är föreställningen att alla människor innerst inne är svenskar och att det bara är utanverket – färgen, hårkrullet, tygerna och kryddorna – som skapar olikheter. Vi har utgått från att folk från alla andra kulturer egentligen lika ambitiösa, lika flitiga, lika ansvarskännande, lika tystlåtna och konflikträdda, lika gråsossiga, lika plikttrogna och lika ömsesidigt jantelagsfixerade och avundsjuka och lika barnkära som vilken smålänning som helst (för femtio år sedan kanske jag bör tillägga för att poängen ska gå fram). Därför är det till exempel ingen risk att erbjuda det svenska välfärdssystemet utan särskilt mycket kontroll till all världens folk eftersom dessa, liksom vilken gammaldags svensk bruksarbetare som helst, skulle skämmas om de låg det allmänna till last. De vill ju arbeta och göra rätt för sig, såklart! Alla som åker tunnelbana är svenskar, sa Åsa Romson.
När sedan migranterna väl är på plats visar det sig att de unga männen inte alls genast beställer Hermods-kurser för att studera till ingenjörer och ej heller verkar någon ha något emot att ligga det allmänna till last (vari de i båda fallen något påminner om moderna svenskar, men det är en annan historia). Dessa oväntade anomalier måste förklaras. Så förändras gradvis gammalsvenskarnas uppfattning om nysvenskarna.
Människan har två metoder att försöka påverka sin nästa. Den ena är att klubba nästan i huvudet. Den andra är att presentera skäl och resonera.
Huvudklubbningar kan förstås uppträda i väsenskilda former. Att skrika ”brunråtta” eller ”nazist” är en form. Det kan påverka nästan så att han fortsättningsvis inte framför den typ av idéer som provocerat de nedsättande tilltalen. Tydligt visat förakt i sociala sammanhang är en annan sorts klubbning.
Skäl och resonemang är till exempel ett uttalande som ”Du har fel i sak. Det existerar ingen judisk världskonspiration. Zions Vises Protokoll är ett falsarium.” Eller ”Livet är inte så entydigt. Det är sant att vita människor transporterade svarta slavar över Atlanten. Men allt det goda som alltfler människor i världen åtnjuter har utvecklats inom den västerländska civilisationen. Du måste beakta proportionerna.”
Ibland förenas klubbningar och resonemang såsom i politisk indoktrinering vilket också kallas hjärntvätt. ”Att Stalin måste döda kulakerna beror på att de är revolutionens fiender. Om kulakerna fick bestämma skulle samhället återgå till kapitalismen, det förstår du väl? Herregud, här är trettio ungar i klassen och du är den enda som inte fattar!” Eller ”Värdegrunden är allas lika värde. Alla har samma rätt till allt som alla andra. Det står i alla rättighetsförklaringar. Alla vet det utom du! Känns det inte obehagligt att vara den enda som förnekar självklarheter?”
I morgonslummern kommer drömmarna man kan minnas och parar man uppmärksamhet med lite kreativitet så kan det bli en drömtydning till klarsyn. En morgon 1983 på hotell Monomatapa i central Harare i Zimbabwe hade jag en sådan upplevelse. Jag var där som biståndsarbetare för att standardisera deras kommuner genom att införa det svenska sättet att förvalta kommuner. Vi hade kört fast. Den utredningsgrupp jag ledde på kommundepartementet förstod inte vårt sätt att se på en kommun och vi pratade förbi varandra.
Jag hade i drömmen gått med vykorten till postkontoret och noterat att tjänstemannen i luckan klistrade på frimärken motsvarande afrikaportot. Jag påpekade detta och fick till svar; ”No problem, sir, Sweden is a friendly place next to Zimbabwe.” Jag protesterade men han försäkrade att korten skulle komma fram till Sverige. Det gjorde de också.
Nu drömde jag att Sverige var en trevlig ”plats”. Sverige var inget land utan en plats för den vänlige svarte mannen i luckan. Den förmiddagen gick jag till Zimbabwes kartverk och hämtade kartor över Zimbabwe och gick tillbaka till min utredningsgrupp på kommundepartementet. De flesta av dem hade aldrig sett kartor. Timmarna gick och de hittade Harare, Zambesifloden, vägar och byar. De lärde sig karttecknen. Men det var jobbigt. Det rumsliga synsättet var inte deras grej.
Under den senare delen av sextiotalet hade jag förmånen att få gå i en skola som låg i pedagogisk framkant, bland annat genom sitt avspända förhållande mellan lärare och elever. Med tilliten som hörnpelare fick vi lära oss att måttstocken på ett samhälles anständighet var den ”frihet från fruktan” som medborgarna levde under. Sådant gjorde intryck på mig.
Minnet av en lärare som med emfas förespråkade detta återkom häromdagen när en vän till mig, som har varit aktiv i samhällsdebatten, med harm i rösten konstaterade: ”Vi lever i ett skräckvälde!”.
Jag tyckte först att det var ett överdrivet påstående, men vid närmare eftertanke insåg jag att min vän hade rätt. Jag har sedan länge hävdat att vi lever under en form av ”mental stalinism” i Sverige. Anledningen är att jag under tio år som debattör i migrationsfrågor träffat så många rädda människor. Jag hade aldrig kunnat drömma om att vårt land skulle gå den här utvecklingen till mötes!
Jag har exempel från min omgivning där barn nekar sina föräldrar att få träffa barnbarnen. Anledningen är att föräldrarna på grund av sin kritik av den förda invandringspolitiken påstås vara rasister. Senast handlade det om en person som kände ångest för att hennes barn skulle läsa en text som jag nyligen har skrivit, och därmed lista ut att föräldern hade uttryckt vissa invandringskritiska åsikter till mig. Då kanske kontakten med barnbarnen skulle äventyras. När föräldrar som inte är tillräckligt politiskt korrekta går omkring och är rädda för sina egna barn blir faktiskt ”skräckvälde” en relevant term.
Det finns en rad i John Lennons låt ”Working Class Hero” från 1970 som säger något om hur etablissemanget behandlar den folkliga oppositionen: ”They hate if you’re clever and despise a fool”. De vill gärna framställa oppositionen som korkad – de sär skrivande svärjevännerna. Men om man är smart, om man vet vad man pratar om, då svarar etablissemanget med iskallt hat och slår ned på en med full kraft. Det var vad som hände den engelske oppositionsledaren Tommy Robinson.
I augusti 2009 var Tommy med och grundade English Defence League (EDL) i Luton, staden där han växt upp. EDL anordnade manifestationer i syfte att motverka islamisk fundamentalism. Gruppen bestod till stor del av fotbollsfans som kunde bli stökiga.
Det var tufft i Luton. När Tommy var tonåring blev han bespottad, kallad ”vit gris” och misshandlad av ett gäng med muslimsk bakgrund. Och det har bara blivit sämre sedan dess. I mars 2009 firade man brittiska soldater som kommit hem från Afghanistan. Men muslimska fundamentalister förstörde festligheterna genom att bua och spotta på soldaterna.
Det var denna händelse som ledde Tommy till att grunda The United People of Luton, som senare växte till att bli EDL. Tidigare hade det till och med förekommit jihadrekrytering i staden. Man värvade unga muslimska män till att åka till Afghanistan och ansluta sig till talibanerna – för att döda brittiska soldater. Så delad var staden: medan vissa firade soldaterna, såg andra dem som fiender och ville mörda dem.
Media tycks oroa sig alltmer att svenska röstberättigade kan bli påverkade i det kommande riksdagsvalet. Särskilt stor är rädslan att bli påverkade av utländska intressen som antas ha skett vid val i USA, Frankrike, Storbritannien och Tyskland.
Samtidigt är ju valmanskåren ständigt under påverkan inte minst av de olika partierna som direkt eller via tidningar och TV gör allt de kan för att hamra in sina uppfattningar och vallöften och hur de avser att använda medborgarnas pengar och tillgångar. Det senaste, av det mer komiska slaget, är att vi också är utsatta för påverkan av så kallade ”bots” producerade av smarta automatiska datorprogram det vill säga artificiell intelligens(AI). Länder som nämns i påverkanskampanjen är framför allt Ryssland, Kina, Iran och nu senast Turkiet. Huruvida västmakterna som USA är involverade eller inte är för tillfället okänt. Inte heller föreligger det uppgifter om västorienterade eller globala nätverk med diverse mysteriösa oligarker som håller i trådarna.
Att den stackars valmanskåren saknar förmåga att tänka själv och bestämma sig verkar vara den rådande uppfattningen. Att avgöra hur de skall välja anses uppenbarligen vara något som står över deras förmåga. Politikerna förefaller bli allt mindre intresserade av valmanskåren. De anser mestadels att medborgarna tänker fel och inte begriper vad som är bäst för dem och inte heller inser hur mycket de styrande månar om dem. Hur gärna de vill ta hand om medborgarna och vårda dem så att säga från vaggan till graven. Strängt taget behövs egentligen knappast väljarna eftersom riksdagspersonerna alltid har sitt på de torra då de får sitt apanage (som de själva bestämmer över) och gör som dem behagar med medborgarnas pengar.
Just denna måndag befinner jag mig i bil mellan Medelhavet och Sverige – en resa som jag ofta gör – och är i gränslandet mellan Westfalen och Niedersachsen. Det är här tanken slår mig:
Det är nog sista gången jag reser genom ett gränslöst Europa.
Ty när vi nu alla gemensamt glider in i en hjärtlöshetens era är det naturligt att det byggs murar.
Schengen – rörelse- och passfriheten – har hållits ihop med silvertejp. Tejpen brister. EU sargas. Ett försvagat och förlöjligat EU är vad en rad regeringar och populistiska partier i Europa önskar.
Det akuta skälet till denna kris är att en misstroendefråga rests i tyska Bundestag mot Angela Merkels flyktingspolitik. Hon har åtta dagar på sig att presentera en lösning.
Prognos: Hon klarar det inte. Passkontrollör och murare blir morgondagens heta jobb.
Merkel ska först torsdag och fredag i Bryssel träffa sina regeringschefskolleger till ordinarie toppmöte. Hon ska dagarna efter i olika former av möten träffa EUs inrikesministrar.
På torsdag och fredag ska Europeiska rådet träffas i Bryssel. Rådet består av ordföranden Donald Tusk samt medlemsländernas stats- eller regeringschefer och ordföranden i Europeiska kommissionen, Jean-Claude Juncker.
Igår, söndag, hade Juncker sammankallat ett ”minitoppmöte” för att förbereda Europeiska rådets möte. I minimötet deltog Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Österrike och Bulgarien (att Bulgarien fick vara med beror nog bara på att landet just innevarande sexmånadersperiod är ordförande i Europeiska unionens råd; ja, det är förvirrande att Europeiska rådet och Europeiska unionens råd är olika saker ej att förväxla med Europarådet).
Vad det handlar om, tror jag, är inget mindre än att Europa nu håller på att i migrantfrågan avancera från ogenomförbara utopier – till exempel den av Sverige så omhuldade planen att EU skulle upprätta obligatoriska kvoter för fördelningen av migranter mellan EUs medlemsländer (en plan som är föga tilltalande för Europas folk eftersom den, om den fungerade, skulle uppmuntra Afrikas folk att massinvadera Europa) – till den grundläggande – och hittills i praktiken inte ens formulerade – frågan hur Europas länder ska kunna skydda sig mot ett oönskat inflöde av migranter.
I inledningen till Alexandre Dumas roman Greven av Monte Cristo seglar ett skepp in i Marseilles hamn:
”Den 24 februari 1815 signalerade utkiken på Notre-Dame-de-la-Garde tremastaren Pharaon som kom från Smyrna, Triest och Neapel.”
Ombord på skeppet finns den unge Edmond Dantès, han som senare ska förvandlas till hämnaren Greven av Monte Cristo. Edmonds fästmö heter Mercédès och bor i byn Les Catalans. Byn beskrivs så här i romanen:
”En gång för länge sedan avreste av någon hemlighetsfull anledning en skara kolonisatörer från Spanien och slog sig ned på den landtunga där deras bebyggelse ännu i dag finns kvar.”
”Denna by som uppbyggdes i en bisarr och effektfull, till hälften morisk, till hälften spansk stil är ännu i dag bebodd av invandrarnas avkomlingar som fortfarande talar sina fäders språk.”
Då var denna ”moriska stil” det enda islamiska man kunde hitta i Marseille. Och jag är tveksam till om stilen överhuvudtaget var ”morisk” eller om det bara var Dumas sätt att försöka göra Les Catalans mer exotiskt.
Eftersom min mobilladdare hade sagt upp sig gav jag mig iväg på en morgonpromenad till Fältöversten men där var dom inte så morgonpigga; man öppnade inte telebutiken förrän en timme senare varför jag gick och slog mig ned på en parkbänk vid en kyrka i närheten och slumrade till i solskenet.
Plötsligt ringde det till högmässa och jag vaknade och tänkte att här är det bäst att hörsamma pinglandet och gå in. Hade Södra Latin på sextiotalet i tankarna där man kunde bli uppskriven av Patrik Engellau och rapporterad för sen ankomst till eller skolk från morgonbönen. (Patrik var chefsordningsman i skolan).
Det var minst femtio år sedan jag bevistade en högmässa i Svenska Kyrkan. Bröllop, begravningar, konfirmationer, en och annan julotta, konserter och skolavslutningar är annars det som drar så lite nyfiken var jag ju.
Alltnog, det blev en ganska jolmig tillställning. Det började med att den ca femtiohövdade församlingen upplystes om att dagens kollekt skulle gå till behövande i Syd-Sudan. Någon upplysning om varför den inte skulle gå till behövande inom församlingen eller till att reparera kyrkans högtalarsystem som mankerade några gånger lämnades inte.
Nyligen träffade jag en lärare som just sagt upp sig från en skola en bit norr om Stockholm. ”Det gick inte att jobba där”, sa han. ”Åttio procent av eleverna var invandrare. I min klass på tjugotvå barn slutade sex elever för att gå till andra skolor.” Jag frågade vilka barn det var som sagt upp sig. ”Gissa”, sa han med ett snett leende. ”Svenska barn med hyggligt utbildade föräldrar, förstås.”
Jag har hört flera likartade historier. Ofta handlar det om folk som flyttar till ”svenska” stadsdelar till exempel för att de bor i ett område där det hänger invandrarkillar på tunnelbanestationen så att de inte törs ta tunnelbanan hem på kvällarna. Dessa historier är nog sanna. Men representerar de ett nytt normalt eller är de undantag och överdrifter? Det går inte att veta eftersom politiker, media och staten i allmänhet, alltså de krafter som sätter agendan i det offentliga samtalet, inte vill fördjupa sig i folks levnadsförhållanden. Vi lever i ett land där man måste gissa hur det ligger till eftersom man troligen inte kan lita på överheten. Eller rättare sagt: man vet inte när och om man kan lita på överheten.
Då får man tänka själv på basis av de skärvor av kunskap som man hittar här och där. Till exempel läste jag följande märkliga två meningar i Expressen:
Jag är snart 80 år. Jag har fyra barn, åtta barnbarn, två exfruar och en nu tjänstgörande. I maj firade vår studentklass att det var 60 år sedan vi tog studentexamen i Nyköping. Nio av de 32 klasskamraterna hade dött.
När vi, ett femtontal, träffades, verkade ändå de flesta ganska alerta – men de som inte kom kanske var mindre pigga?
Själv har jag en del krämpor, men jag bekämpar dem effektivt. De första kom redan när jag var i trettioårsåldern: axlarna började hoppa ur led. Det höll de på med i ett tiotal år, till dess att en klok läkare skickade mig till en sjukgymnast. ”Du måste börja styrketräna!”, sa hon. Det gjorde jag. Sedan dess har de suttit på plats. För bara några år sedan började knäna krångla. Nytt träningsprogram och de besvärar inte mer. Det senaste är att blodtrycket blivit för högt. Det trycker jag ned genom att dricka te av hibiskus! Det funkar.
Jag badar året om och dyker alltid – utom när det är is. Då tar jag fram motorsågen och gör en vak – dock för liten att dyka i. Jag springer fortfarande eller kanske man hellre skall säga att jag stultar. Det kallas visst för att jogga.
DET GODA SAMHÄLLET 